Leifby: Svensk hockeys största ynkryggar

Engagera er NU – lös medlemskap istället för abonnemang

HOCKEY

När Jörgen Lindgren drog upp persiennerna på tisdagsförmiddagen stod Timrå, AIK, Södertälje, Leksand, Modo, Björklöven och Peter Forsberg där och hytte med varsin eldgaffel.

Kom ut din snortask, nu jävlar får det vara nog!

Jag håller med, nu får det vara nog.

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Sedan Sportbladet den 20 februari avslöjade summorna i det kommande tv-avtalet har det varit knäpptyst från SHL:s propaganda-apparat om hur de ska förvalta miljarderna som nu strömmar in i Sveriges högsta ishockeyserie.

Under måndagen kom så en promemoria som förklarade att samtliga fjorton lag inte kommer att bry sig om någonting annat än sig själva. 

I pressmeddelandet står att läsa att SHL kommer att få en väsentligt större intäkt från C More och att ”detta ger en enorm möjlighet att långsiktigt stärka och mer fokuserat utveckla svensk hockey, klubbarna och ligan” samt att ”alla fjorton SHL-klubbarna har varit delaktiga i arbetsprocessen och står enhetligt bakom strategin och beslutet”.

Fokuserat utveckla.

Arbetsprocessen.

Strategin.

Så låter det när svensk hockeys största ynkryggar kommer med sitt blaj.

I samma pressutskick slår de även fast att ”SHL ska vara en av världens två bästa hockeyligor både vad gäller sportslig kvalitet och den totala upplevelsen”· 

Jag vet inte om jag ska gapflabba, bryta ihop eller gå raka vägen ut och köpa ett säsongskort på Tjustkulle. 

Se igenom det

Att pressmeddelandet kom just nu är förstås ingen slump, SHL har fått nys om det hockeyallsvenska upproret som Sportbladet nu berättar om och det här är ett löjeväckande försök att vinna sympatier. 

Jag hoppas och tror att ni alla ser igenom patetiken.

För det första så tror jag inte att den hockeypassionerade bryr sig särskilt mycket om var i världsordningen de svenska hockeyserierna befinner sig, eller hur de står sig mot smutsig rysk oligarkhockey eller den schweiziska ligan.

För det andra tror jag, precis som jag alltid har gjort, att ett mer tilltäppt SHL är en farlig väg att gå.

Som det ser ut nu kommer SHL-klubbarna, från och med nästa år, få 45 miljoner kronor årligen i centrala avtal samtidigt som de hockeyallsvenska klubbarna kommer att stå med mössan i hand och ta emot lite mer än två miljoner.

Skillnaden på 43 miljoner är ett helvetesgap och förstås helt oproportionell sett till intresse och vad ett levande seriesystem gör för det nyss nämnda, sedan kan SHL komma med sitt ”efterfrågan på en marknad”-snack. 

Jag tror helt enkelt inte på det.

Däremot är jag övertygad om att ett helvetesgap är det sista svensk hockey behöver.

Nio månader

En SHL-klubb kan inte längre åka ur en serie utan att folk måste lämna sina arbeten och att hela klubbens existens hotas – och på andra sidan gapet tvingas panikslagna HA-klubbar in i lånekaruseller som gröper stora hål i klubbemblem och hockeyhjärtan. 

SHL har haft nio månader på sig att berätta hur deras strategi ser ut utan att säga så mycket som ”kundvagnsrace”, och nu har de stora klubbarna i HA tröttnat. 

Det finns förstås ett visst mått av hyckleri i det också, eftersom ingen av klubbarna hade stått där med gafflarna om de tillhört det fisförnäma SHL, men jag tycker det här är ett bättre alternativ än total tystnad. 

Klubbarna har konstaterat det som många andra redan har förstått, att vi på sikt går mot en stängd högstaliga och en svensk ishockey med enorma klyftor. 

SHL kommer att vara rika som troll samtidigt som alla andra tvingas ut i livegenskap.

I stället för att utveckla och bredda sporten i stort, med juniorlag, damverksamhet och hockeygymnasium över hela Sverige – vilket jag tror skulle öka både intresset och möjligheterna att få fram nya, duktiga hockeyspelare – så vill SHL-klubbarna täppa till, stänga in sig och Kommandoran-slafsa i sig allting själva.

Och så vill de ta upp jakten på KHL.

IQ-icingpuck.

SHL är redan i dag lika homogent och trist som en låda med tvättnypor, och att ytterligare strypa mångfalden, sticka hål på drömmar, urholka rivalitet och spela färre matcher med sportsligt värde kommer inte göra svensk ishockey mer attraktiv för gemene man.

Ska Björklöven, som vann SM-guld 1987, aldrig få chansen att göra det igen? 

Är det så vi får fart på hockeyintresset? 

Behålla livet

Jag tror att det finns hundra varianter som är vettigare än ett svenskt KHL och vi behöver inte göra det svårare än vad det är. 

Hur många lag som spelar i respektive serie tror jag inte spelar så stor roll, det viktigaste är att behålla livligheten i seriesystemet.

Tv-pengarna borde förhandlas centralt och fördelas bättre och jämnare över Sveriges tre högsta serier, SHL-klubbarna ska förstås ha mest men skillnaden jämfört med HA-klubbarna kan inte vara 43 miljoner varje år. 

För att spara in på resekostnader och värna om rivaliteten borde det gå att hitta ett derbygrupp-upplägg som är tilltalande, då skulle svenska hockeyspelare kunna köra fyra-fem träningspass extra varje vecka i stället för att tillbringa 12-13 timmar i en buss.

Hur, när, till vilka och hur länge spelare lånas fram och tillbaka måste regleras tydligare. 

I stället för en elitlicens med absurda arenakrav borde det finnas utbildningskrav, rejäla jämställdhetsmål och möjligtvis också en riktlinje som styr att samtliga lag ska ställa X antal hemmafostrade spelare (Homegrown Player Rule, kallas det inom fotbollen) på isen i varje match.

Man behöver inte heller vara särskilt dystopiskt lagd för att fundera på vad som händer den dagen nuvarande tv-avtal löper ut, och nästa inte ger samma pengar in.

De sex största HA-klubbarna revolterar, de försöker ruska om SHL så att de vaknar, men för att nå hela vägen med upproret måste folket – alla ni – ta rygg.

Engagera och organisera er, lös medlemskap i stället för dyra tv-abonnemang, gå på matcher och årsmöten.

SHL har tagit svensk hockey som gisslan – nu är det dags att vi gör ett ordentligt fritagningsförsök.

ARTIKELN HANDLAR OM