Grundel: ”Jag var rädd för mig själv”

avLinus Norberg

HOCKEY

KARLSTAD. Frustrationen växte, aggressionen kom ut.

Vem hade han blivit?

Anton Grundel, 28, tappade sin identitet och var nära att förlora sin familj.

Allt bara för en olycklig smäll på isen.

– Jag var rädd för mig själv och försökte bara att överleva, säger Färjestadsbacken, en av alla hockeyspelare som lider av sviterna efter hjärnskakningar.

En hemmamatch mot Växjö den 24 oktober förra året.

Anton Grundel hade sett fram emot den i flera dagar. Det var dels en match mellan två topplag, dels hade publiken slutit upp till Löfbergs Arena.

Redan i början av matchen skrinnar motståndarlagets tuffing, Liam Reddox, i hög fart längs kanten.

Grundel, som är en orädd back, tvekar inte på att försöka stoppa honom.

– Han bryter inåt i banan och jag sätter in en tackling. Han ser mig i sista sekund och hinner på så sätt att spänna sig. Det blir en jäkla tung smäll, den hörs i hela hallen.

Allt blir svart.

Yrseln och huvudvärken kommer omgående.

Men på rena instinkter biter Grundel ihop. Det är ju den jargongen som manifesteras inom hockeyn; bit ihop, var tuff, tugga taggtråd.

– När jag höjer tempot ner mot sarghörnet känner jag att något är fel. Vi lyckas få ut pucken ur egen zon och jag kan åka och byta.

Det blir inget mer spel för Grundel den här matchen.

I stället skickades han in i ett mörkt rum med en kylhjälm runt huvudet.

När Grundel vaknade morgonen därpå kände han sig, trots allt, i bättre skick.

”Dagen efter blev det sämre”

Tacklingen hade förvisso satt sina spår. Men öm i ansiktet och spänningar i nacken var inget som egentligen oroade. Han skulle snart vara tillbaka på isen, tänkte han.

– Dagen efter blev det lite sämre. Vi trodde fortfarande att det handlade om spända muskler. Jag behandlades, men efter en vecka hade det inte gett någon effekt och så skulle det ju inte vara.

Dagarna gick och det efterföljande halvåret kan enkelt sammanfattas:

En ren och skär mardröm.

Symptomen från hjärnskakningen han ådrog sig den där oktoberkvällen mot Växjö hade växt sig betydligt värre.

Grundel kunde inte umgås med sitt barn, han sov dåligt och hade ständig huvudvärk.

När han vaknade varje morgon kände han sig rejält bakfull.

– Det var väldigt, väldigt illa. Det var svårt att hantera vardagen, konstaterar 28-åringen.

Han tystnar, tänker tillbaka och drar en djup suck.

Sedan berättar han om humorsvängningarna och aggressionsproblemen som medföljde.

– Oftast var det frugan som fick ta allt. Tallrikar kunde flyga i backen, jag har slagit sönder saker i garaget och bildörrar. Jag visste inte själv vad jag kunde göra, jag var rädd för mig själv.

– Jag visste ju att det inte var jag som gjorde de där sakerna, men jag visste samtidigt att jag inte kunde behärska mig. Hela livet har jag varit trygg i mig själv, men när det blir så här… Man tappar sig själv, sin identitet. Vem är jag? undrar man. Det är jättesvårt att förklara.

Aggressionen kunde komma från vad som helst.

Grundel nämner ett exempel, en prasslande chipspåse som gjorde honom vansinnig.

– En fredagskväll tog frugan upp en påse chips, men jag klarade inte av ljudet från påsen. Jag blev så frustrerad. Det berättade jag sedan för ”Tolle” (Ole-Kristian Tollefsen, tidigare hockeyback som tvingats sluta på grund av just en rejäl hjärnskakning) och han bara skrattade. Han hade varit med om exakt samma grej, tagit chipspåsen och drämt den rakt in i väggen.

Började tvivla på sig själv

Aggressionen bottnade i frustration över de diffusa känslorna och tankarna.

Grundel började tvivla på sig själv och frågade sig om han verkligen hade en kraftig hjärnskakning, eller höll på att bli komplett galen?

– Det är så svårt att bevisa för någon att man har hjärnskakning. Det kändes som att folk tvivlade. När de frågorna kom utifrån så började jag tänka om jag är psykopat.

En liten vändning kom i februari, fyra månader efter smällen, när Grundel genomgick ett ryggmärgsprov.

– Då fick jag det bevisat för mig själv, att min hjärna är sjuk.

Men kort senare, i våras, skedde det osannolika.

Det som egentligen skulle ha knäckt vem som helst.

När han började må bättre, gjorde framsteg i rehabiliteringen, fick frun – som var gravid med parets andra barn – plötsligt diskbråck.

– Det var världens sämsta tajming. Det var bara för mig att steppa upp. Hon kunde inte bära eller göra någonting. Och när man är gravid får man inte ta några mediciner, det kan påverka fostret negativt.

Men mediciner kunde däremot Grundel använda och det var just det som räddade honom.

– Jag fick gå på en väldigt tung medicin, något som jag inte kan ta i dag eftersom den helt enkelt är för stark. Och jag vill inte hamna i något tablettmissbruk, för den medicinen gjorde mig nämligen i princip frisk.

– Utan den medicinen, måste jag tillägga, hade vi inte klarat sommaren. Då vet jag inte vad jag hade gjort faktiskt, fortsätter han.

Barnet kom i september, Grundel slutade att använda medicinen och fick av naturliga skäl en rejäl dipp.

Nu sitter han i den naturnära villan strax utanför centrala Karlstad och har lärt sig att leva med sina besvär.

”Kände mig som en spinkig trägubbe”

Samtidigt som SHL-säsongen pågår funderar han själv över framtiden.

Nödvändigtvis inte som hockeyspelare, främst hans framtid som människa.

– Jag vet att chanserna att komma tillbaka till hockeyn inte är jättestora, men jag vill vänta till att jag är helt frisk innan jag tar beslutet. När den dagen kommer så måste jag fråga mig själv om det är värt att spela hockey? Det ser inte så ljust ut, måste jag erkänna.

Känner du dig fortfarande som en elithockeyspelare?

– Jag har inte tränat på ett år, så jag känner mig som en spinkig trägubbe, säger han och ställer sig upp.

– Titta, utbrister han och visar sina jeans som har blivit alldeles för stora och pösiga.

Kan du titta på hockey i dagsläget?

– Jag har sett en halv match på plats. Dels för att jag inte vill må dåligt över ångesten att jag inte kan spela, men dels också för volymen, ljus och intryck. Det är för tuffa påfrestningar.

Grundel är dock inte ensam om att berätta den här smärtsamma historian.
Listan på hockeyspelare som lever med sviter av kraftiga huvudsmällar är redan lång och förlängs under varje säsong.

Han ser utvecklingen av hockeyn som ett stort hot mot spelarnas hälsa.

– Farten har en starkt bidragande orsak till att det blivit så många hjärnskakningar. Farten har ökat extremt mycket de senaste åren. Många predikar; ”fart, fart, fart”, men vi kan inte öka farten mer nu. Det får inte ske, menar Grundel och tycker också att den ”tuffa” jargongen måste tvättas bort.

– Man måste visa sig tuff och inte vara sårbar i hockey. Det är det alla har sagt. Men det är så många som har ångest inför matcherna, av olika anledningar. Det är inte fjantigt att visa sig svag. Du måste inse, och stå upp för dig själv, när du fått en smäll och inte visa dig tuff.

Foto: Bilder: C More
Anton Grundels tackling på Liam Reddox.

Tacklingen hade förvisso satt sina spår. Men öm i ansiktet och spänningar i nacken var inget som egentligen oroade. Han skulle snart vara tillbaka på isen, tänkte han.

– Dagen efter blev det lite sämre. Vi trodde fortfarande att det handlade om spända muskler. Jag behandlades, men efter en vecka hade det inte gett någon effekt och så skulle det ju inte vara.

Dagarna gick och det efterföljande halvåret kan enkelt sammanfattas:

En ren och skär mardröm.

Symptomen från hjärnskakningen han ådrog sig den där oktoberkvällen mot Växjö hade växt sig betydligt värre.

Grundel kunde inte umgås med sitt barn, han sov dåligt och hade ständig huvudvärk.

När han vaknade varje morgon kände han sig rejält bakfull.

– Det var väldigt, väldigt illa. Det var svårt att hantera vardagen, konstaterar 28-åringen.

Han tystnar, tänker tillbaka och drar en djup suck.

”Jag är en psykopat”

Sedan berättar han om humorsvängningarna och aggressionsproblemen som medföljde.

– Oftast var det frugan som fick ta allt. Tallrikar kunde flyga i backen, jag har slagit sönder saker i garaget och bildörrar. Jag visste inte själv vad jag kunde göra, jag var rädd för mig själv.

– Jag visste ju att det inte var jag som gjorde de där sakerna, men jag visste samtidigt att jag inte kunde behärska mig. Hela livet har jag varit trygg i mig själv, men när det blir så här… Man tappar sig själv, sin identitet. Vem är jag? undrar man. Det är jättesvårt att förklara.

Aggressionen kunde komma från vad som helst.

Grundel nämner ett exempel, en prasslande chipspåse som gjorde honom vansinnig.

– En fredagskväll tog frugan upp en påse chips, men jag klarade inte av ljudet från påsen. Jag blev så frustrerad. Det berättade jag sedan för ”Tolle” (Ole-Kristian Tollefsen, tidigare hockeyback som tvingats sluta på grund av just en rejäl hjärnskakning) och han bara skrattade. Han hade varit med om exakt samma grej, tagit chipspåsen och drämt den rakt in i väggen.

Aggressionen bottnade i frustration över de diffusa känslorna och tankarna.

Grundel började tvivla på sig själv och frågade sig om han verkligen hade en kraftig hjärnskakning, eller höll på att bli komplett galen?

– Det är så svårt att bevisa för någon att man har hjärnskakning. Det kändes som att folk tvivlade. När de frågorna kom utifrån så började jag tänka om jag är psykopat.

En liten vändning kom i februari, fyra månader efter smällen, när Grundel genomgick ett ryggmärgsprov.

– Då fick jag det bevisat för mig själv, att min hjärna är sjuk.

Anton Grundel.

Men kort senare, i våras, skedde det osannolika.

Det som egentligen skulle ha knäckt vem som helst.

När han började må bättre, gjorde framsteg i rehabiliteringen, fick frun – som var gravid med parets andra barn – plötsligt diskbråck.

– Det var världens sämsta tajming. Det var bara för mig att steppa upp. Hon kunde inte bära eller göra någonting. Och när man är gravid får man inte ta några mediciner, det kan påverka fostret negativt.

Men mediciner kunde däremot Grundel använda och det var just det som räddade honom.

– Jag fick gå på en väldigt tung medicin, något som jag inte kan ta i dag eftersom den helt enkelt är för stark. Och jag vill inte hamna i något tablettmissbruk, för den medicinen gjorde mig nämligen i princip frisk.

– Utan den medicinen, måste jag tillägga, hade vi inte klarat sommaren. Då vet jag inte vad jag hade gjort faktiskt, fortsätter han.

Barnet kom i september, Grundel slutade att använda medicinen och fick av naturliga skäl en rejäl dipp.

Nu sitter han i den naturnära villan strax utanför centrala Karlstad och har lärt sig att leva med sina besvär.

Samtidigt som SHL-säsongen pågår funderar han själv över framtiden.

Nödvändigtvis inte som hockeyspelare, främst hans framtid som människa.

– Jag vet att chanserna att komma tillbaka till hockeyn inte är jättestora, men jag vill vänta till att jag är helt frisk innan jag tar beslutet. När den dagen kommer så måste jag fråga mig själv om det är värt att spela hockey? Det ser inte så ljust ut, måste jag erkänna.

Känner du dig fortfarande som en elithockeyspelare?

– Jag har inte tränat på ett år, så jag känner mig som en spinkig trägubbe, säger han och ställer sig upp.

– Titta, utbrister han och visar sina jeans som har blivit alldeles för stora och pösiga.

Kan du titta på hockey i dagsläget?

– Jag har sett en halv match på plats. Dels för att jag inte vill må dåligt över ångesten att jag inte kan spela, men dels också för volymen, ljus och intryck. Det är för tuffa påfrestningar.

Grundel är dock inte ensam om att berätta den här smärtsamma historian.
Listan på hockeyspelare som lever med sviter av kraftiga huvudsmällar är redan lång och förlängs under varje säsong.

Han ser utvecklingen av hockeyn som ett stort hot mot spelarnas hälsa.

– Farten har en starkt bidragande orsak till att det blivit så många hjärnskakningar. Farten har ökat extremt mycket de senaste åren. Många predikar; ”fart, fart, fart”, men vi kan inte öka farten mer nu. Det får inte ske, menar Grundel och tycker också att den ”tuffa” jargongen måste tvättas bort.

– Man måste visa sig tuff och inte vara sårbar i hockey. Det är det alla har sagt. Men det är så många som har ångest inför matcherna, av olika anledningar. Det är inte fjantigt att visa sig svag. Du måste inse, och stå upp för dig själv, när du fått en smäll och inte visa dig tuff.

Foto: Robert Granström/TT / TT NYHETSBYRÅN
Anton Grundel
ARTIKELN HANDLAR OM