Wennerholm: Dags att fatta beslutet – kicka honom

Foto: FREDRIK KARLSSON / BILDBYRÅN
HOCKEY

Leksands nye sportchef Thomas Johansson har bara varit på det nya jobbet en knapp vecka.

Men det är redan dags att fatta det första stora beslutet.

Att kicka tränaren Leif Carlsson efter fem raka förluster.

Nu ska jag snabbt konstatera att det inte är någon katastrof att förlora mot BIK Karlskoga på hemmaplan. Inte lika pinsamt som 1–5 mot Tingsryd senast i Tegera Arena.

Men efter fem raka förluster och tre av dem på hemmaplan, har Leksand tappat kontakten med toppen i hockeyallsvenskan.

Det har passerats en gräns där något måste hända, Totalt 3–10 på de två senaste hemmamatcherna pekar på ett lag i fritt fall.

Och den enda vägen till en snabb förändring och uppvaknande är att byta till en ny röst i omklädningsrummet.

Jag vill inte låta som någon domedagsprofet, men ska Leksand vända på trenden och haka på i toppen igen, måste ledningen agera.

Leif Carlsson har inte lyckats ge Leksand det lyft alla hoppades på när han kom i fjol.

Ännu ett stort namn som misslyckats

Det är också hockey-Sveriges kanske tuffaste jobb.

En klubb älskad av så många att den alltid är under lupp.

Budgeten är stor, kraven ännu större.

Och dörren till kansliet där i anslutning till Tegera Arena verkar inte ha några vanliga dörrar som smäller igen när man väl fått jobbet som tränare, sportchef eller vd.

Det är snarare svängdörrar.

Jag har tappat räkningen på alla som kommit och gått de senaste åren.

Det har varit som att stå utanför en saloon i det som en gång var vilda västern. Rätt som det är kommer någon stackare utfarande med huvudet före.

Jag gissar att näste man är Leif Carlsson.

Ännu ett stort namn som misslyckats i en klubb som alltid är större än sina tränare.

Det är inget underbetyg.

Det är bara som vanligt.

Ingen står i båset för evigt

Men jag trodde ändå att Leksand var rätt ute med sitt färjestadsspår, då Perra Johnsson skapade sitt eget Miracle on Ice, då han tog dalkarlarna från en jumboplats i hockeyallsvenskan en sen novemberdag 2015 och ända till en plats i SHL senare på våren.

En sådan resa tror jag ingen klubb kommer uppleva igen. Inte ens oberäkneliga Leksand.

Men Leif Carlsson kändes som en naturlig uppföljare.

Men det har inte blivit samma lyckliga äktenskap som med Perra.

Nu är jag ingen som njuter av att se huvuden rulla, men samtidigt tycker jag inte att tränare som misslyckas ska han någon särställning jämfört med spelare som inte levererar. En tränare är samma färskvara som en spelare. Framgång ger feta, men tidsbestämda kontrakt.

Långsiktighet och trygghet i båset är naturligtvis idealet, där både Växjö och Frölunda visat att det varit en väg till framgång.

Men även Sam Hallam kommer att få sluta i Växjö en dag, Roger Rönnberg kommer att få lämna Frölunda.

Ingen står i båset för evigt, ingen är oersättlig.

Men talar vi Leksand har den långsiktigheten aldrig existerat.

I början av varje säsong finns det en plan, en vilja att bygga något bestående.

Men det håller sällan mer än några månader.

Och det finns en sanning i att spelare alltid blir bättre när de lämnar Leksand och gör succé någon annanstans. Få har utvecklats och blivit bättre i Leksand på senare år.

Den senaste sportchef som dalkarlarna hade och som hade fingertoppskänsla var Tommy Salo.

Han gjorde stjärnor av nästan bortglömda spelare som målvakten Oscar Alsenfelt, backar som Patrik Hersley och Linus Hultström och en vilande centertalang som Johan Ryno.

Thomas Johanssons jobb är att på sikt ta leksingarna tillbaka till SHL.

Den resan måste börja idag.

▪▪▪

Tingsryd har visat vilket lyft ett tränarbyte kan ge.

De kändes helt avsågade ett tag, men nu har de vunnit fyra av de fem senaste och på söndagseftermiddagen blev det tre nya poäng efter 3–2 mot Karlskrona.

Och Tingsryd klättrade över kvalstrecket för första gången och petade ner Almtuna, som samtidigt föll mot Modo med 0–3.

ARTIKELN HANDLAR OM