Svenskan nobbade Philadelphia Flyers

Brevet från Gordie Howe krossade drömmar för en hockeytokig tonåring – men Pias äventyr hade bara börjat...

Foto: Foto: PRIVAT
Kärleken till sporten är intakt för Pia och hennes make Ulf – två banbrytare. Till höger brevet från Gordie Howe.
HOCKEY

Det finns en svensk hockeytränare som har nobbat ett tränarjobb i Philadelphia Flyers, spenderat flera månader hos Anatolij Tarasov och CSKA i Moskva, och som 19-åring (!) försökt rädda kvar danska Frederikshavn i högsta serien. 

Hon heter Pia Grengman och är en av svensk hockeys största pionjärer genom tiderna.

Hon har sparat brevet, förstås.

Signaturen gör att det skiljer sig markant från alla andra brev hon har fått genom åren.

Det här är undertecknat ”Gordon Howe”.

– Mitt mål var att bli proffs i NHL och när jag växte upp fanns det bara sex lag. Detroit Red Wings var mitt favoritlag så jag skrev till Gordie och frågade om jag inte kunde få komma på en tryout. Efter ett tag fick jag svar från honom.

Hon var 16–17 år då, Pia, och hade älskat hockey sedan första gången hon stod på ett par skridskor. 

Pia Grengman växte upp på Marklandsgatan i Göteborg, bara ett stenkast från uterinkarna på Slottsskogsvallen och Frölundaborg.

1 av 4
Grengman med lagkamraterna i Lönnlöven.

– Jag föddes inte i en idrottsfamilj, men i en friskvårdsfamilj som tränade för hälsan. Det var mycket skidor och skridskor för mig och min lillebror. Jag var fyra år när jag upptäckte ishockeyn. 

Spelade med killarna

Att spela i några flick- eller damlag var det inte tal om, de fanns helt enkelt inte och damerna fick endast närma sig rinken om de bar på ett autografblock eller kom med varm saft. 

– Jag tränade kopiöst mycket och spelade med killarna. Jag tog min brorsas namn ”Peter”. Det var smart, om de fick för sig att kolla upp var ”Peter” bodde så bodde jag ju där. Jag jobbade extra under skoltiden, körde ut GP på morgnarna och städade, och alla pengar lade jag på hockey. Utrustning och träningsläger.

Drömmen om NHL levde hela vägen fram tills dess att brevet från Gordie Howe damp ned på hallmattan.

– Han skrev att det inte funkade så, att hockey ”bara var för män” men att jag alltid var välkommen över för att köra sommarträning.

Hur tog du det?

– Jag blev lite ledsen, det var en värld som rasade. Men jag hade också börjat inse att det skulle bli svårt. Jag hade upptäckt att jag inte växte lika mycket som killarna. Jag var 1,57 lång i sjuan, 1,59 i åttan och 1,60 i nian. Längre blev jag aldrig, jag är 1,60 i dag, 45 år senare.

– Men när jag förstod att jag inte skulle bli världens bästa spelare så bestämde jag mig för att bli världens bästa tränare. 

Sagt och gjort.

Pia gick steg ett, två och tre i tränarutbildningen och var en av 15 tränare (de andra var män) i Sverige som tog examen på Rikskursen.

– Sedan skrev jag till Tarasov.

Du skrev till Tarasov? 

– Ja, och fick svar. Han bjöd in mig. Så jag flyttade till Moskva och bodde på Röda Arméns anläggning där CSKA höll till.

Vad lärde han dig, Tarasov? 

– Att aldrig ge upp. Att man måste nöta på saker. Och att se på saker och ting med rätt ögon. Tarasov uppfann hockeyn, Tichonov dödade den. Vi har fortfarande många fina vänner där borta. Nu är Petrov borta tyvärr men Michajlov är i livet, vi funderar på att åka över till sommaren och hälsa på. 

”Fått höra massa skit”

Det blev någon vända till Kanada också, och hon tränade Frölunda och Modos pojklag, och som 18-åring hade Pia upplevt mer än vad många svenska hockeyspelare hinner med under en hel karriär.

Som 19-åring?

– Då kom det ett kalaserbjudande från Danmark. Jag blev huvudansvarig för Frederikshavn som hade problem i högsta serien. 

Pia fick 12 000 kronor i årslön och skapade rubriker på löpande band. 

I januari 1974 var Aftonbladet på plats för att bevaka svenskduellen då Pias Frederikshavn mötte
Benny Burakovskis (Robert och Mikaels pappa) Rödovre.

Bennys gäng vann, efter matchen sågade han motståndarlaget. 

– Se dig för vad du säger, gubbe. Annars åker du på en propp, svarade Pia och Aftonbladets utsände rapporterade att ”smockan hängde i luften”. 

Skinn på näsan, det var det ingen brist på.

– Jag är uppfostrad att ta ansvar. Vi hade fina föräldrar men det var aldrig någon som skjutsade mig någonstans. Jag fick ta mig till matcher och träningar med cykel, spårvagn eller buss. Det födde disciplin. Och jag är en kämpe. Har jag gett mig fan på en grej så går det inte att stoppa mig. Det är klart att man har fått höra en massa skit genom åren och det bästa har alltid varit att spela skjortan av grabbarna. 

Vid ett annat besök i Danmark ställde Pia upp på en bild i bar överkropp, när hon bytte om
i herrarnas omklädningsrum.

Enligt arkiven vållade bilderna ramaskri – bland spelarfruarna. 

– Äh, en människokropp är en människokropp. Jag bjöd till lite och gick in i duschen, det blev
lite överdrivet.

Stämmer det att du nobbade Philadelphia Flyers

– Ja, jag fick ett erbjudande att gå in som assisterande med Fred Shero. Vi hade varit på samma symposium som Arne Strömberg kallat till, med hockeytränare från hela världen. Jag körde en träning med Frölunda och Shero tyckte att det såg bra ut. Så det kom ett erbjudande och jag fick två veckor på mig att fundera. Men jag tackade nej.

Varför? 

– Det var för mycket saker här hemma som jag inte ville lämna. Så här i efterhand kan man väl känna att det hade varit häftigt, men just då var det inte det häftigaste i livet. Och jag ångrar aldrig några val.

Historierna avlöser varandra. 

Pia fick stor uppmärksamhet som tränare i Frederikshavn.

Det blev en sväng till Tyskland också och 1989 coachade hon det tyska damlandslaget till ett brons (den enda medalj Tysklands damlandslag har tagit) i det första europeiska mästerskapet för damer. 

”Det sa smack i väggen”

Sverige tog silver men förbundskapten för Damkronorna blev hon aldrig.

– Vi flyttade hem 1989 och jag hade ett treårskontrakt med tyska förbundet när jag blev lovad jobbet som förbundskapten för Sverige. Jag hade en klausul i mitt kontrakt med Tyskland som innebar att jag kunde bryta det om frågan kom från Sverige. Den kom men de hörde inte av sig igen, och så småningom fick jag höra att de gett jobbet till någon annan. Då sade det smack i väggen och sedan var det bara att kavla upp ärmarna. 

Pia fortsatte med hockeyn och så småningom tog hon ett lärarjobb och började träna Hammarö HC:s pojkar födda -78.

– De hade fått stryk av Färjestad med 27–0 men jag tog jobbet på stående fot. Jag frågade pojkarna vad de helst av allt ville uppnå med sin hockey och alla svarade att de ville slå Färjestad någon gång. Så vi gjorde en plan och på tre år blev vi bäst i Värmland och slog Färjestad. Då gick jag ner i källaren och hämtade en rysk champagne som jag hade sparat sedan 70-talet och så skålade vi i små medicinmuggar. Ledarna alltså, inte grabbarna, berättar Pia som både höll i gång som spelare och tränare under hela 90-talet.

Föga förvånande valde hon att utbilda sig till lärare och i dag jobbar hon på ett ungdomshem med sluten vård som drivs av Statens institutionsstyrelse.

Hur har det varit att vara pionjär? 

– Jag har inte tänkt så mycket på det men jag har alltid jobbat för lika villkor. En människa är en människa. Om vi backar 100 år måste det ha varit fruktansvärt att vara kvinna. Min mormor var barnsköterska och kämpade för kvinnors rättigheter. Jag fick mycket med mig från henne. Man ska göra det man älskar att göra, följa sitt hjärta, och när man blir lite äldre kopplar man på hjärnan. Då ordnar det sig.

– Men om inte jag hade kämpat som jag gjorde hade det kanske tagit längre tid, säger Pia som, utöver sitt arbete, även föder upp hästar tillsammans med maken Ulf. 

Hon heter inte längre Grengman – utan Sterner. 

Låter det bekant?

– Jag och Ulf träffades när jag gjorde en intervju för vår skoltidning som hette ”Censur”. Han var min idol i Frölunda och lite senare slog blixten ned. Vi gifte oss först 1987, det blev bara inte av, det fanns så mycket annat att göra. 

Ulf var en pionjär han också, han blev förste svensk i NHL. Är ni lika?

– Ja, vi är raka och ärliga båda två. Vi vet var vi har varandra.

Om du fick frågan att gå in i hockeyn igen, vad skulle du säga då? 

– Ja ja, jag är i bra trim, jag tränar varje dag.

Du menar… att spela? 

– Näe, det vet jag inte, jag ska fylla 63 år men man måste vara i bra form för att vara på isen, och det ska man vara om man tränar ett hockeylag.

Och kommer det inga anbud så finns det andra saker att ta tag i.

– Jag älskar sport. Jag och Ulf ser så mycket hockey vi kan. Och så har jag köpt ett Playstation 3 och ska
lära mig spela Fifa och NHL. Det är så jäkla kul.

ARTIKELN HANDLAR OM

Ishockey

NHL