Abrahamsson: Känn stolthet, juniorkronor

HOCKEY

BUFFALO. Nej, det gick inte den här gången heller.

Men vilken match Juniorkronorna gjorde under tuffast tänkbara förutsättningar.

Det är bara att torka tårarna, räta på ryggarna och känna stolthet. 

I långa stunder satt jag och njöt på pressläktaren.

Satt och var stolt över vad det här laget presterade.

Jag satt och tänkte, låt det gå hur det vill. Det viktigaste var att det här laget maximerade sin prestation i en så viktig och häftig match.

För det gjorde man verkligen.

Det sista Tomas Montén sa till mig innan vi lämnade den korta presskonferensen vid spelarhotellet inför matchen var:

”Jag hoppas bara att spelarna verkligen vågar går in och spela ut allt de har”.

Nu räckte det inte hela vägen men varenda svensk spelare kunde stå stolt och med rak rygg på blålinjen när den kanadensiska nationalsången spelades.

Rasmus Dahlin dunkade klubban i raseri när Kanada gjorde 3–1 i öppen bur.

Efteråt var Dahlin rasande på kanadensare som han tyckte förstärkte och filmade. Ögonen var svarta.

Lias Andersson kastade upp sin silvermedalj på läktaren till en lycklig åskådare.

Elias Pettersson var hjärtskärande ledsen i den mixade zonen. Tårarna bara rann.

Det är bara att gratulera Kanada som var lite bättre när allt ställdes på sin spets och skulle avgöras. Med bara 1.40 kvar gjorde man segermålet 2–1.

Och så hade man i ärlighetens namn utvisningarna med sig. Det går inte att skriva eller tycka något annat.

Utvisningarna speglade inte matchen

Okej, att Sverige tog några korkade utvisningar, men 5–1 i utvisningar fram till avgörandet speglar verkligen inte matchen.

Sverige tappade sitt grepp om finalen i den tredje perioden, delvis på grund av de två box play man tvingades döda av. 

Annars var det här Sveriges match i två perioder och lite till. 

Som spelarna gick ut och tog tag i den här finalmatchen. 

Glenn Gustafsson och Gustav Lindström delade ut offensiva tacklingar. 

Kanadensarna föll, verkade inte alls beredda på att svenskt lag skulle komma in och sätta tonen i en JVM-final i Nordamerika.

Filip Gustavsson var precis så där ruskigt stabil som han måste vara för att skapa trygghet i försvarsspelet. 

Rasmus Dahlin var inne hela tiden, kändes det som. 

Och likadant kände man med Timothy Liljegren och Erik Brännström. 

Men ingen, verkligen ingen, föll ur ramen.

Vågar anfalla i alla lägen

Juniorkronorna dominerade även den andra perioden, trots ett tungt bakslag redan efter två minuter då Dillon Dubé kunde göra ledningsmålet. 

Tror ni det här laget tappade konceptet för det?

Inte en chans. 

Och det är typiskt med det här laget att kvitteringen kom i box play. 

Har man läge att anfalla gör man det. Då spelar det ingen roll om man är en man mindre. 

Något som överraskat både USA och Kanada i det här slutspelet. 

Vi såg det två gånger om mot USA och fick se igen när det gällde som mest. 

Jesper Sellgrens läckra flippass och Linus Lindströms intelligenta överlämning med en screen och så Tim Söderlunds avslut.

Det var ju så nära…

Inte ens Carter Hart kunde stoppa det, när den lilla spelaren med det stora hjärtat trädde in pucken via insidan av stolpen. 

Klart det är surt som fan att förlora en sån här match, jag ska inte låtsas som något annat. Framför allt när Juniorkronorna i långa stunder var det bättre laget.

Men det finns så mycket positivt att ta med sig. 

Efter tre raka semifinaluttåg har jag varit lite fundersam över hur svensk juniorhockey står sig på högsta internationella nivå. 

Det här var ett svar som heter duga och visar att vi fortfarande kan vara med och tävla mot de allra bästa, även på liten rink.

Sedan sitter jag ändå här och förbannar ödet att inte den här spelargruppen fick slå Kanada i en JVM-final.

Det var verkligen så nära. 

Svenskarna som vunnit poängligan i JVM 00:20
ARTIKELN HANDLAR OM