Mejla

Marcus Leifby

Skägglöst stortjut går hem i stugorna

Leifby om kärleken till JVM: Då sitter varenda kotte bänkad

Publicerad:
Uppdaterad:

Mumman skummar, granen barrar, snön lyser vit på taken och endast den som sitter uppe och följer JVM-matcherna är vaken.

Vi är ett märkligt släkte, vi sportmänniskor.

Här fick vi julen till skänks, en stund på året då vi kunde dra oss tillbaka (åtminstone till det vankades backhoppning i Garmisch) för att vila ut.

Ta fritt från jobbet och diverse suspekta lagsympatier för att under ett par dagar, kanske en vecka, bara koppla­ av framför julkrubban eller tillsammans med de närmaste. 

En glipa för reflektion och återhållsamhet, nästan kemiskt fritt från sportkonsumtion.

Visst, det låg en nybakad sportårskrönika och frestade kring nyåret, men så mycket mer än så var det inte.

Vi går upp i limningen – och mitt i natten

Jag kan komma ihåg vemodet som kunde infinna sig på julafton, trots att det var julafton, för att text-tv-sidan 377 gapade tom.

Men vi stod inte ut. 

Vi skulle ha engelsk fotboll, och förutom bandy ­också ishockey på annandagen, och nu går vi upp i limningen – och mitt i natten – för att några gallertäckta mansvalpar spelar ishockey.

Den inhemska juniorhockeyn lockar sällan fler än ett gäng scouter och närmast anhöriga till hallarna, men när det kommer till JVM sitter varenda kotte bänkad för att följa knotten.

SVT och Viasat delar på mästerskapet i år och det ska bli intressant att se hur inställsam bevakningen blir, det är ju både Sverige och gossar som spelar.

Även om många av spelarna redan är etablerade på elitnivå har de ännu inte blivit så där cyniska som många äldre idrottare blir, när de tröskat runt i kanalerna, gjort sina 200 intervjuer och blivit varse om att allt inte alltid är, eller kan vara, positivt och glatt.

Foto: TT
Marcus Leifby skriver att han är mest spänd på Nikola Pasic inför turneringen.

Den här stunden är vi tillsammans

Personligheter som huggna ur granit slipper vi under JVM och det tilltalar oss mycket.

Spelarna är så unga att de kan torka bort det lilla skägg de skaffat med en hårt Pudding-tvättad frottéhandduk, de firar sina segrar med soda och salta pinnar, och de stortjuter filterlöst rakt in i kameran efter en sur förlust mot Schweiz. 

Frisk, vältränad svensk ungdom på väg ut i stora världen, de här spelarna har hela sitt hockeyliv framför sig och det är klart att vi blir betagna.

Någon kommer spela åtta säsonger i Toronto, någon annan avsluta sin karriär vid 28 efter fyra säsonger i Tyringe, men just den här stunden har vi tillsammans.

Sverige har vunnit JVM-guld två gånger, första gången redan 1981 men det var långt innan tv-kanalerna började fäktas om sändningstillstånden.

2012 avgjorde Mika Zibanejad i förlängningen och jag har fortfarande örsprång efter den SVT-sändningen.

Han får mig att tänka på Bengt-Åke

Sedan dess har Finland blivit juniorvärldsmästare tre gånger, och deras vuxna herrlandslag vann ju som bekant VM i våras. Vad är det finländarna gör så bra, nuförtiden? Det ska bli intressant att se om SVT eller Viasat gör en journalistisk ansats åt det hållet, det skulle på riktigt vara intressant jämfört med hologram och annat jox.

I år (och nästa, eftersom turneringen går över nyåret) spelas JVM i Tjeckien, på stor rink, och Kanada bär precis som vanligt favoritskapet.

Sverige har ett fint lag på pappret, möjligen lite svagt framåt och det görs nu korstecken i hopp om att en och annan förstärkning ska ansluta till ­laget, men oavsett om vi får in några ess finns det många spelare jag tänker följa lite extra. 

Mest spänd är jag på Nikola Pasic.

Nikola Pasic, kanske någon tänker.

Du menar sonen till köpmannen som utbildade sig till ingenjör i Belgrad och Zürich och som efter deltagande i kriget mot Turkiet 1876–1878 ägnade sig åt politisk verksamhet? 

Nej, inte den Nikola Pasic, utan Bik Karlskoga-spelaren som varit ett av höstens utropstecken i svensk ishockey.

Nikola Pasic är fostrad i småländska Gislaved SK och ni som kan er hockeyhistoria vet att Claes och Magnus Roupé också kommer från Gislaved, precis som Tadeusz Niedomysl.

Pasic får mig osökt att tänka på Bengt-Åke Gustafsson, den reslige centern med den långa klubban som återvände från NHL till Karlskoga när han var som bäst, och som alltså spelade division 1-ishockey i Bofors när han bar Sverige fram till det överraskande VM-guldet i Wien 1987. 

Bengt-Åke Gustafsson var bäste svensk i det klassiska guldlaget och hade ”bara” fyra ryssar framför sig i poängligan.

Det vore förstås en stor skräll om Sverige gick hela vägen i junior-VM, men större under har skett.

Peter ”Pekka” Lindmark kom ju faktiskt med det där planet hem 1987.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Mika Zibanejad efter VM-guldet 2018.

avMarcus Leifby

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM