”Gör det ni behöver göra, bara jag kan vara i Tingsryd på fredag”

Leifby möter ”mormor” Solveig

Av: Marcus Leifby

Publicerad:
Uppdaterad:

VÄXJÖ/KALLINGE.

Det finns en person i svensk ishockey som har tillbringat mer tid i utvisningsbåset än alla andra.

Vad är det för ett råbarkat, halvgalet råskinn, tänker ni?

Jo, Solveig, 83.

Nu förstår ni säkert, och förhoppningsvis, att hon inte sitter där för att hon spelar ishockey och delar ut huvudtacklingar till höger och vänster, eller för att hon knycklat ihop två linjedomare från Lund.

Men känslan efter att ha träffat Solveig Fransson är att hon skulle klara av det om andan faller på.

Vi ses hemma i hennes kök i lägenheten i Växjö och kaffet hon har kokat är det sånt krut i att det förmodligen skulle kunna driva ett större fartyg över Atlanten och tillbaka igen.

– Det måste smaka lite, annars kan det kvitta, säger hon och slår på en påtår till.

I Kallinge, strax utanför Ronneby, strax utanför Karlskrona, dit vi ska så småningom, är hon känd som ”mormor”. 

Eller ”momo” som de säger på blekingska.

– Ja, hockeyintresset kom med ”Basse”, mitt barnbarn, säger hon.

”Basse” är Sebastian Magnusson, en av veteranerna i Hockeyettan-laget Kallinge/Ronneby, som nu är inne på sin åttonde säsong i KRIF.

”Mormor” väntar i båset

Det i sig skulle kunna göra honom unik men han har någonting som gör honom helt exklusiv i ishockey-Sverige, för om han blir hakad eller fasthållen får förövarna inte bara två minuters utvisning.

De får också träffa ”mormor”.

Foto: SUVAD MRKONJIC
Alltid på plats vid plexit.

Sedan några år tillbaka sitter Solveig på en stol i motståndarnas utvisningsbås och följer matcherna i Soft Center Arena i Kallinge. 

För tre år sedan fick hon en stor blödning på näthinnan på vänster öga, och eftersom hon på höger öga har förändringar på gula fläcken ser hon väldigt dåligt, ja nästan ingenting alls. 

Hon får inte längre köra bil och hon har svårt att laga mat hemma, den svarta lilla pucken ser hon inte heller, men vem behöver se en puck för att njuta av ishockey.

– Jag ser att de åker, och så ser jag när de gör mål för då ställer de sig upp allihop. 

”Basse”, ett av sju barnbarn och den ende som spelar ishockey (puhh!), fick sina första skridskor när han var två år gammal. 

Solveig har det ”på film”, säger hon, och på den vägen är det.

Flög med laget

Sedan ”Basse”, som nu hunnit bli 31 år, började spela A-lagshockey har hon inte missat många minuters istid.

Det har inte spelat någon roll om Kallinge/Ronneby spelat i Nyköping, Borlänge eller norr om Umeälven, Solveig har varit överallt och när laget mötte Asplöven i Haparanda för ett par år sedan flög hon med laget upp.

Ett brutet lårben för fyra år sedan gjorde att hon missade ett par matcher.

Foto: SUVAD MRKONJIC
Barnbarnet är nu 31 år.

– Jag skulle operaras på onsdagen och sa till läkaren ”gör det ni behöver göra, bara jag kan vara i Tingsryd på fredag”. Men det gick inte, jag blev borta i tre veckor men sedan gick jag på matcherna med kryckor. 

Och just matcherna mot Tingsryd är speciella, menar Solveig som fyller 84 år i april.

– Ja, jag gillar inte Tingsryd, de är värst. 

Värst, varför det?

– Jag vet inte, jag har alltid tyckt illa om Tingsryd. De är stöddiga på något vis. När jag hade opererat mig var det en kille från hemtjänsten här för att lägga om mitt sår, han sa att han höll på Tingsryd, och då höll han på att åka ut direkt.

Karlskrona då?

– Det är inget vidare det heller.

”Har inte samma stil som de andra”

När Sebastian spelade i Motala, 22 mil från Växjö, säsongen 2007/2008, var ”mormor” där två gånger i veckan tillsammans med ”Basses” mamma Marita och styvpappa Lars-Gunnar. 

Det är de som kör nu när Solveig inte kan köra själv. 

Foto: SUVAD MRKONJIC

Hon stod länge i klacken, nära trumman, och sjöng med i ramsorna men när synen försämrades fixade Kallinge/Ronneby en ny plats till henne nere i utvisningsbåset.

– Det är jättebra, men där vågar jag ju inte sjunga.

Nere i Kallinge vet alla vem hon är, folk hälsar, kramas och pratar med henne när hon anländer till hallen, och när hon ska inta sin plats i utvisningsbåset kliver hon bara rakt in i sekretariatet som om det vore entrén till en tobaksbutik, och utan att någon ställer sig undrande till det.

Trots att hon inte ser pucken har hon inga problem att följa ”Basse” på isen.

– Jag känner igenom honom på sättet han åker, han åker lite framåt och det är något med benen, ”Basse” har inte samma stil som de andra.

Någonting säger mig att Solveig skulle känna på vinddraget, eller höra på skridskoskären, att det var ”Basse” som åkte förbi.

Sedan kanske det blir lättare att hålla koll på honom med tanke på att han ser ut att vara tre meter lång med skridskor på.

”Ishockeyn är allt för mig”

– Hon är skön, mormor. Hon är min största supporter. Hon började gå regelbundet när jag var 14-15 år. Mina föräldrar är alltid med också, men de får aldrig någon cred, skrattar ”Basse”.

– Varenda gång jag kommer ut på isen kollar jag så att hon sitter där, och vi pratar alltid mellan matcherna. Hon är ärlig, har jag gjort en dålig match säger hon det, ”den här matchen var du inte bra”.

Så, hur blir det för mormor Solveig den dagen ”Basse” slutar spela ishockey? 

Foto: SUVAD MRKONJIC
Foto: SUVAD MRKONJIC

– Den dagen han slutar vet jag inte… men, det är klart, jag går på lite annan ishockey också och ser på teve. Jag har inte sådana där fina kanaler utan jag kollar när det går på de vanliga kanalerna. Härom dagen såg jag Rögle-HV71.

Vad är det som är så roligt med ishockey? 

– Det är så spännande och det går ju så fort. Fotboll går sakta. Och så blir man förbannad på domarna ibland, det är rätt roligt faktiskt. Ishockeyn är allt för mig. Det är det enda intresse jag har, jag går inte på någonting annat.

Hur är det på sommaren då? 

– Dötråkigt!

Det finns väl inte en passionerad ishockeysupporter som, oavsett ålder, inte känner igen sig.

Ni minns väl hur det var för Sven Tumba, som grät varenda vår när isarna smälte.

Publicerad: