”Kommer alltid heja på domarna, oavsett sport”

HOCKEY

Thomas ”Kuben” Andersson gör sin sista domarinsats

1101 matcher i SHL.

Nu har Thomas "Kuben" Andersson, 52, startat sista resan.

Mot pensionen och mot ett liv utan en domartröja.

Sportbladet följde med legendaren på sista resan och matchen i grundserien och fick lyssna på domarens låtlista, ta del av anekdot om Zlatan och få tips till nya och unga domare.

Tisdag 3 mars.

07:45 och Thomas ”Kuben” Andersson kliver på tåget i Gävle för att påbörja resan mot sin sista grundspelsmatch som hockeydomare.

Solens strålar tränger sig in genom fönstret. Thomas hinner knappt kliva på tåget innan han har hittat kaffet, han häller upp en kopp och letar sedan upp sin plats där han slår sig ned.

– I kväll dömer jag min 1101 match i högsta serien, säger Thomas och ler, samtidigt som kvinnan med frukostvagnen går rakt in i hans väska som hamnat lite i gången.

Han ursäktar sig, drar in väskan och sjunker sedan ner bekvämt i sätet.

Din sista grundspelsmatch ikväll, hur känns det?

– Det känns rätt bra, allting har ett slut. Jag har haft ett helt år på mig att förbereda mig på att det här är sista säsongen. Jag tror inte jag lurar mig själv i alla fall, så det känns bra, säger Thomas och tar en klunk ifrån kaffet.

Fortsätter sedan,

– Det är klart att få döma avgörande SM-finalen skulle självklart vara ett bra avslut i boken. Men det är långt kvar till dess, säger han samtidigt som han ett finurligt leende kommer fram.

Han har nämligen blivit uttagen som en av tolv domare till att få döma i slutspelet. Hur många matcher vet han inte, så det återstår att se.

”Tjänade 10 kronor per match”

Allting började när Thomas var 10 år gammal i Gävle godtemplare som även kallas för ”godis”. Han började döma stjärnligan som i dag heter björnligan.

– Man tjänade 10 kronor per match. Så dömde jag tio matcher på en helg, Det var mycket pengar på den tiden.

Drömmen var, som för många andra, att få spela i NHL. Men den vägen fortsatte han inte på, utan blev istället en professionell hockeydomare med tre JVM, fem VM och ett OS i bagaget. Där han även fick förtroendet att bland annat döma VM-finalen 2005 och bronsmatchen på OS i Turin.

Svaret på frågan om vilket som var bäst att få döma av VM-finalen och bronsmatchen i OS var svår att svara på. Thomas tittar ut genom fönstret och tänker lite samtidigt som han drar ner rullgardinen för att inte få solens strålar i ögonen.

– Bronsmatch i ett OS är kanske större än en VM-final ändå, i och med att det bara går vart fjärde år och det är bästa spelarna från NHL. Fantastiskt att få döma en medaljmatch på ett OS.

Men livet som domare är inte det lättaste. Det gäller att vara beredd på vad som komma skall, det finns stunder som personer ropar ”domarjävel” och andra påhopp. Det är något som dagens domare räknar med, men är det verkligen rätt?

Påverkas av domarhatet

– Man hör publiken och det är inte så farligt när alla skriker ”domarskandal” tillsammans. Däremot om ishallen är helt tyst och en ensam åskådare skriker på en, då blir det mer personligt. Det går mer in i hjärtat då, säger Thomas.

Han berättar även att man påverkas mer än vad en domare kanske visar utåt.

– Det gör mer ont än vad man kanske gör sken av. Under själva matchen tänker man inte så mycket på det, men sedan efteråt tar man in det och tänker ”hoppas jag inte möter någon nu när jag ska till bilen” eller ”hoppas ingen har skickat ett brev hem”.

Det finns även spelare som har fått nog av det fula språket som används på läktaren, som gått ut med att fansen får sluta skrika om dem för att deras familjer sitter där bredvid.

– Välkommen till vår värld. Jag har också haft fru med småbarn på läktaren och det sitter folk runt omkring och spyr galla. Då menar jag verkligen spyr galla om hur kass, ful, dålig och vilken idiot man är. Det är hemskt.

Thomas menar att finns det inga domare, så blir det ingen match.

– Jag kommer alltid vara en person som hejar på domarna, oavsett sport.

■ ■ ■

Det är en lång resa och tåget passerar nu Örnsköldsvik. Solskenet har vi lämnat bakom oss och dimman ligger tjockt över staden. Tråkigt tycker Thomas, för det är en väldigt fin utsikt här. Han går och hämtar ett glas vatten innan han slår sig ned igen.

Som domare har man aldrig en hemmamatch som ett lag har, därför blir det väldigt mycket resor och borta från familjen.

– Viljan att nå målet har kanske varit lite för stor, så man glömt av familjen som man borde varit hemma mer med. Man är mitt uppe i det och tycker att allt är frid och fröjd.

– Åker iväg på VM och allt sådant, tänker bara på att få sitt. Man är ju en jäkla egoist. Jag ska inte säga att jag ångrar det, men kanske gjort annorlunda. Fast samtidigt vet jag inte, då kanske jag inte fått dömt mina finaler. Nått mina mål som VM och OS. Oavsett har jag haft en bra resa.

Thomas berättar att han har haft ett väldigt bra stöd från familjen och är glad för det.

Men när han pratar med domare som får barn idag, tipsar han gärna om att vara hemma och ta hand om barnen, för tiden kommer inte tillbaka.

”Man gör misstag, många misstag”

12:45 och fem timmar senare är det dags att kliva av tåget i Umeå. Vi skiljs åt när Thomas åker till hotellet.

15:45 kommer linjemannen Johannes Käck och hämtar upp alla oss på Scandic. Det är dags att åka vidare till Skellefteå där de ska döma matchen.

Thomas är en baksätespassagerare, så han slår sig gladeligen ner bakom Johannes.

Ofta heta känslor i matcher, hur är det att vara domare då?

– Det är inspirerande att få döma matcher som det händer saker i. Då tänder man till lite själv också. Det är roligare med en fartfylld match än en som de inte händer något alls i.

Vi domare brukar skoja lite att man kanske ska ta en utvisning så det händer något, men det törs man ju inte, då kan det gå åt helvete, säger Thomas och skrattar.

Om man gör ett misstag i en match, hur mycket tänker man på det?

– Folk förväntar sig att man ska vara felfri från augusti till april. Men det är en lång tid och man gör misstag, många misstag på vägen. Men man tänker på det mindre och mindre. I början tog man med sig misstagen längre, efter matchen, dagen efter matchen och allting sådant där. Men ju längre man hållit på så har man ju förstått, ”varför älta gamla misstag när det kommer nya”.

Vad är ditt bästa minne från din karriär som domare?

– Ett minne som kommer upp såhär direkt är när jag var på OS 2006. Efter jäkla envishet fick jag träffa Zlatan. Det tyckte jag var grymt. Får se vilken underbar människa han är. Han ställde så många frågor till mig om hur det var att vara domare på ett OS. Jag minns att jag tänkte ”fasiken det är jag som ska fråga dig saker, inte du med”.

Hur är känslan att inför en match?

– Känslan inför en match… spännande. Oavsett om jag dömt 1, 100 eller 1000 matcher så vet man aldrig vad som kommer hända just den matchen.

Vad har varit roligast under din sista säsong?

– Det är svårt att säga. För när jag bestämde mig för att det här skulle bli min sista säsong, så bestämde jag även att jag skulle ha en rolig säsong. Ingenting får ta bort det.

Utan det här är min sista säsong och jag har haft ett fantastiskt domarliv, med många härliga minnen. Varje match har även varit rolig. Jag har känt att det är kul att vara domare, jag hoppas att det avspeglar sig och jag har haft ett roligt år.

■ ■ ■

Vi tittar ut genom fönstret och får se en hel flock med renar. Thomas stoppar in sina hörlurar i öronen och startar musiken. Man hör ljudet från Abbas musik komma ut ur lurarna och Thomas ser ut att njuta till musiken. Han börjar leta efter listan med Elton John, men den verkar ha försvunnit.

17:15 kliver vi ur bilen vid Skellefteå kraft arena. Thomas och Johannes hälsar på alla som dem passerar och glider in med härlig stämning till domarrummet och hälsar glatt på de andra två som också ska döma matchen.

18:05 är det dags för domarkvartetten att värma upp. Thomas kommer först ut ur rummet, tar upp fotbollen och joggar lite lätt vidare.

Alla fyra går igenom hela arenan och vidare in till en liten hall bredvid.

Det är en härlig stämning bland domarna, även om ingen vill förlora i ”grisen”. Det blir tillslut Thomas som gör det, men inget som får honom att deppa ihop. Man märker på honom att han är på ett väldigt bra humör.

Tillbaka i domarrummet efter uppvärmningen och man kan höra Abbas låt ”The winner takes it all” spelas där inne.

Känslan säger att Thomas är redo för att döma sin sista grundspelsmatch.

Gå ut där, göra en match som han kan vara nöjd över och vara den största vinnaren när matchen är slut. För det är han - en vinnare och domare många förmodligen kommer sakna där ute på isen efter 26 säsonger i högsta ligan.

Kuben har påbörjat sista resan.

Erica Carlsson

ARTIKELN HANDLAR OM