Ishockey

AVSLÖJAR: Wikegård stannar hos C More

Profilen i stor intervju: ”Jag blir ledsen hur de pratar om hockey”

Av: 

Hans Abrahamsson

HOCKEY

Nu är det klart: Niklas Wikegård, 58, stannar hos C More till 2026.

Sportbladet kan avslöja att den populäre – och kontroversiella – experten har förlängt sitt avtal med ytterligare fyra år. 

– Jag ska fylla 63 när kontraktet går ut. Jag kanske ska skriva ett tioårskontrakt då med C More, säger han.

I en lång intervju berättar Wikegård om beslutet att fortsätta i rutan, det senaste årets debatt inom svensk hockey, att tröttna på sig själv, den utbredda historielösheten och saknaden efter pappa Arne.

När jag kommer ner i frukostmatsalen på hotellet i Ängelholm strax efter halv åtta, 20 minuter före avtalad tid, är Niklas Wikegård redan på plats. Men det är inte något utslag av gubb-pigghet. 

Normalt sett sover Wikegård bra, även efter sena sändningar ”jag brukar somna så fort jag lägger huvudet kudden”. 

Men den här natten har inte varit någon bra natt och ansiktet bär tydliga tecken av trötthet.

Svart skjorta och på vänster handled glimmar en exklusiv klocka. En Certina som han fick från en av Djurgårdens huvudsponsorer 2003 eller 2004.

”Jag vet inte riktigt varför, han gillade mig”.

Någon frukost har han inte framför sig, i stället ett anteckningsblock där han skrivit ner saker han vill prata om. Saker han brinner för.

Kvällen före har Rögle säkrat en semifinalplats, Wikegård och C More-gänget har som vanligt varit på plats för att vägleda tittarna. 

Något Niklas Wikegård har gjort i kanalens tjänst sedan 2011.

– Hans Pekkari (då sportchef för TV4-gruppen) ringde ett antal gånger och frågade om jag ville hänga med på deras resa. De hade köpt en massa rättigheter, bland annat hockey-VM. (Peter) Jihde, som jag hade jobbat med på SVT, ringde också och drev på. Jag har inte ångrat mig en sekund, tycker det är ruggigt bra här. Vi har ett superstarkt gäng, och det är faktiskt också en anledning till att jag vill vara kvar. Vi utvecklas inte bara i SHL utan även HA-gänget med ”Tobbe”, Harald, Fredrik Söderström och Lasse Lindberg gör det ruskigt bra. Vi har blivit som en stor familj. Vi kan bråka rätt hårt med varandra men vi gör det med ett gott hjärta och det tycker jag är häftigt. Vi behöver inte tycka lika men vi kan ändå tycka om varandra. Jag är superglad att få fortsätta i tv:s tjänst några år till, säger han och slår taktfast näven i bordet. 

Kanske skriver tio år till

Förhandlingarna om det nya fyraåriga avtalet var inte direkt komplicerade.

– Vi hade en diskussion, det tog någon vecka och så var vi överens om att förlänga. Då slängde de in fyra år och jag sa att det känns jättebra. Perfekt. När kontraktet går ut har jag jobbat lika länge med tv som tränare. Jag var tränare i 21 eller 22 säsonger och nu snart lika länge som tv-kille. När jag ringde Albert Svanberg och frågade om jag fick jobba på SVT var tanken ett år, möjligen två. Nu har det gått 17 år. Det är galet. Livet är galet! 

Hur mycket spelar lönen in?

– Klart att jag också måste ha en ersättning som alla andra. Men det är absolut inte drivkraften, säger Wikegård.

Han tar oss snabbt 40 år tillbaka i tiden för att förklara vad som verkligen driver honom.

– Mitt knä gick sönder när jag var 20 bast och tjänade 1 500 kronor, eller om det var 3 000, i månaden hos Brynäs. Tyckte själv att jag var en halvduktig hockeyspelare och hade säkert hankat mig fram även om det såg annorlunda ut på den tiden. Jag satt där på sjukhuset med Lennart Hovelius (legendarisk läkare) och hade gjort min tredje knäoperation. ”Hovan” hade gått igenom röntgenbilderna och sa: ”Jag rekommenderar att Niklas slutar med ishockey”. Klart jag var ledsen i 20 minuter innan jag kände att jag vill fortsätta hålla på med hockey. Tord Lundström ringde upp mig och sa att dåvarande SG/83 hade ett J18-lag som behövde en ledare. Jag formligen sprang till det där omklädningsrummet. Jag ville bara vara kvar i miljön, i hallen. Den känslan har alltid varit där och är fortfarande där. Att tillhöra något.

Du fyller 63 det året kontraktet går ut, hur tänker du runt det?

– Ja…, jag ser mig som jävligt gammal, alltså. Skämt åsido, jag märker att jag blir äldre. Att jag är lite stelare, orkar inte lika mycket. Blir mer trött. Tidigare var jag mer stridslysten och orkade ta de här grejerna. Nu orkar jag inte riktigt på samma sätt. Åldern tar ut sin rätt, men samtidigt 63 bast… Ja, jäklar. Jag kanske ska skriva ett tioårskontrakt då med C More, jag vet inte, säger Wikegård och ansiktet spricker upp i det där spjuveraktiga leendet. 

Blir sjukt less på sin egen röst

Niklas Wikegård vill snacka om ishockey, på alla plan. 

Sitt privatliv tycker han är helt ointressant. För snart sex år sedan separerade han och hustrun Helena efter 25 års äktenskap.

Han bor fortfarande kvar i Sigtuna, numera med Marie Berglund som är barnmorska från Sundsvall. Andningshålet i en brusig värld är sommarstugan på Fåglarö utanför Åkersberga.

Vid sidan av jobbet på C More driver han och tidigare fotbollsdomaren Jonas Eriksson sedan sex år tillbaka en gym- och padelverksamhet som i dag inrymmer fyra olika anläggningar. WE omsätter runt 25 miljoner kronor. 

– Det har varit ganska mycket att göra under pandemin. Inte lika mycket för mig som för Jonas. Han är fenomenal och har en effektivitet som är helt galen. Grunden till att vi startade var en friskare och hälsosammare kommun, i dag har vi 2 500 medlemmar, berättar Wikegård. 

Senaste året har det snackats om att du vill göra något annat, att du börjat ledsna på tv-branschen

– Jag har aldrig tröttnat på branschen, däremot kan jag periodvis ledsna på mig själv. Några gånger varje år är det perioder där jag blir sjukt less på min egen röst. Det går upp och ner, säkert som i alla andra yrken. Men jag har en fantastisk möjlighet att vara med och påverka hockeyn. Att prata och marknadsföra hockeyn genom att trycka på det som är bra och det som är dåligt. Det är nästan det som väger tyngst, säger Wikegård och kommer sedan själv in på nästa ämne. 

En förolämpning mot Börje Salming

Det senaste året har ishockeyn fått en hel del kritik. Allt från högst tveksamma inkilningsmetoder för 30 år sedan till om det i dag råder en tystnadskultur där både fysisk och psykisk misshandel accepteras.

I en podd som Aftonbladet publicerat har spelarna Oscar Alsenfelt, Nils Andersson och Jonathan Hedström gett sin bild av hur de har upplevt miljön inom hockeyn. 

Niklas Wikegård har själv via sitt konto på Instagram vänt sig mot vad han anser vara en alltför ensidig bild.

– Jag blir genuint ledsen och berörd hur de pratar om hockeyn, jag tar det jättepersonligt. Hockeyn har två sidor av myntet, absolut. Det finns dåligt ledarskap och föräldraskap. Det finns säkert gränsfall med inkilningar och annat. Men när man går ut och säger de här sakerna om vår sport, att man inte vill sätta sina barn där, då förolämpar man Börje Salming. Då förolämpar man alla som har varit med och byggt det här. 

Men om sånt här nu pågår eller har pågått, är det då inte bra att det kommer fram? 

– Hockeyn ska var öppen för alla. Hockeyn ska ha nolltolerans mot mobbning, rasism och härskarteknik. Det här jag nämner finns överallt: i hockeyn, i alla idrotter, i samhället, i skolan. Vi ska var svenska mästare på att ta i de här sakerna. Det upplever jag att man försöker göra i alla klubbar på olika nivåer. Det jag vänder mig mot är att det bara är de negativa sakerna som kommer fram. Hockeyn får så mycket stryk. Om du vänder på det får du titta på alla tusentals ungdomar som tas om hand av tusentals ideella ledare, av fantastiska föräldrar. Av föreningar som styrs av ideellt arbetande människor som i stort sett inte gör något annat än åker från jobbet och direkt till ishallen. 

Hade gärna lyssnat på en podd om dagen

Behöver det vara ett motsatsförhållande i det här, kan man inte belysa båda sidorna och då även det negativa?

– Jo, men det är JUST det jag saknar, säger Wikegård och hamrar frenetiskt i bordsskivan. 

– Hade de här tre killarna suttit hos er och sagt: ”Jag har spelat hockey i 15 år, jag har tjänat 200 000 kronor i månaden, jag har byggt ett liv på det här. Jag har upplevt en massa saker och jag tackar hockeyn för så otroligt mycket. Jag är så glad över allt jag har fått uppleva. Visst, det har varit pressat och jobbigt ibland, men så är det på elitnivå. Annars får man hålla till på en lägre nivå där det inte är så pressat, så är det i de flesta yrken.” 

– Om deras utgångsläge hade varit kärleken till sporten, men att de också finns några saker som inte är bra och som vi behöver kika på och de här förslagen har vi. DÅ hade jag bara sagt GO! Då hade jag velat ha en podd om dagen från Aftonbladet hur vi kan hjälpa svensk hockey eftersom Ishockeyförbundet verkar sitta på händerna och inte göra något. 

– Det jag saknar i debatten är båda delarna. Och jag saknar förslag och alternativ. De som skriver och pratar om det här, har de någon kärlek till hockeyn? Är de några hockeymänniskor? 

Måste de ha det eller vara det, om det nu ens är så?

– Klart de måste vara så. De måste förstå sporten, de måste förstå idrotten. De måste förstå hockeyns dna. Och det ifrågasätter jag. Är man verkligen intresserade av ishockey? Är man intresserad av att göra ishockeyn bättre, eller är man bara ute efter att gräva fram smuts? Jag tror inte man förstår hur mycket det här skadar hockeyn.

Att få träffa Anders Hedberg – vilken lyx!

Har svensk hockey generellt varit dåligt på att lyfta upp de problem som finns?

– Det är en jäkligt bra fråga. Enligt dem jag pratar med, som jobbar med ungdomar, så finns det en diskussion ute i varje förening. Men i småklubbar finns det en ensam stackars kanslist som sitter och försöker hålla ihop en förening. Värdegrunder och policydokument ska följas, men sedan är det mer upp till föräldrarna och de som styr lagen att se till att det funkar och att vara bra ledare. 

Jag önskar att Ishockeyförbundet gjorde mer. År 2000 tog Tommy Boustedt fram ett hundrapunkters-program och hade ett möte på Bosön. Det är nog definitivt dags för ett sånt möte igen och lyfta fram vad som funkar bra och vad som inte funkar. 

Samtalet går över på hans egna program ”Wikegård vs”, där han träffar kända hockeyprofiler. 

– Det programmet är en stor anledning till att jag tycker det är förbannat roligt att vara på C More. Jag får åka ut och träffa Anders Hedberg. Va! Vilken lyx! Lyssna på hans resa. 16 bast, spelade i SHL samma dag som han spelade tv-pucken. Han bryter sig in i Winnipeg Jets, men folk i dag vet inte vem Anders Hedberg är.

– Jag satt här med Thommie Bergman, utbrister han plötsligt och pekar med handen mot ett bord en bit bort. 

– Vi åkte sedan bil tillsammans härifrån Ängelholm till Göteborg. Thommie, den tuffaste svensk vi haft i NHL. 74 år gammal nu. Händerna är alldeles knotiga efter alla slagsmål och brutna grejer. På vägen till Göteborg får jag lyssna på hans historier. Om första NHL-matchen, ”Philly” borta. Dave Schultz. Slagsmål, ding ding. Vi kommer fram till Scandinavium och där på läktaren träffar vi Anders Grönlund, jätteduktig back i Frölunda. Nyopererad i båda höfterna. Han har ingen aning om vem Thommie Bergman är.

Rasar mot historielösheten

Är vi i Sverige dåliga på att förstå, respektera och lyfta fram historien? 

– Vi är så otroligt dåliga. Vi är så jäkla dåliga på att ta hand om historien och ta hand om dem som ligger bakom hur bra många har det i dag. Det gäller inte bara hockeyn utan samhället i stort. Då spelar det ingen roll om det är en trotjänare i någon division 1-klubb, eller i allsvenskan eller en NHL-stjärna. De här banbrytarna måste uppmärksammas och respekteras. Vi har så otroligt kort minne och jag gillar inte det. Ett längre minne skapar ett lugn i min kropp. Det gör att jag tillhör något som är mycket större än SM-kvartsfinalen mellan Rögle och Oskarshamn.

Wikegård tar ny sats och tar oss återigen drygt 40 år tillbaka i tiden. 

– Mina idoler när jag började var såna som hade slutat spela, Abris-bröderna och ”Virus” Lindberg. Jag har alltid tittat tillbaka. När jag var i Brynäs tittade jag på vilka som hade lagt grunden till klubben: ”Huppa” Lindh, Janne Lyck, Lars-Göran (Nilsson). Jag har en sån otrolig respekt för de som har skapat förutsättningar för de killar som i dag är ute och snackar ner hockeyn. De som har sprängt gränser och sett till att man slipper jobba som ingenjör eller vaktmästare till klockan fem och sedan träna efter det och tjäna 1 500 kr i månaden och åka en Fiat Ritmo. För det gjorde man från början! Det är vad hockeyspelarna nu måste fatta. Hur jävla bra de har det. Och varför de har det bra. 

Wikegård säger att han känner sig ensam i att offentligt stå upp för hockeyns positiva delar. Han berättar att han fått mängder av sms från spelare från nu och förr och från ledare. 

Niklas Wikegård i samtal med Åke Unger och Niklas Eriksson.

– Det blir jag också jävligt irriterad över, de som skickar till mig: men säg något själv då i era sociala kanaler! NHL-spelare, landslagsspelare, SHL- coacher. Hur många som helst har hört av sig. Men berätta då vad hockeyn är, vad man fått lära sig med samarbete, respekt, disciplin, ta motgångar och stötta varandra. 

– Det som är livet. Livet är ingen räkmacka. Där tycker jag hockeyn är fantastisk och där måste man marknadsföra sig bättre.

Det pappa Arne sa funkar alltid

De gånger du tröttnar på din röst, hur hanterar du det?

– Då åker jag ut i stugan och är mig själv några dagar. Försöker att inte göra någonting. Försöker låta mobilen vara. Försöker låta allt som har med mig själv vara. Låta bli allt som skapar intryck. För det som skapar problem många gånger är att hantera så många känslor och tycka om allt.  Vad tycker jag om Rögle? Vad tycker jag om den spelaren? Vad tycker jag om den utvisningen? Vad tycker jag om domaren? Det är ett jävla tyckande hela tiden och det är jobbet. Det ser ut så och jag gillar det. Men ibland blir det så mycket att jag känner att jag inte orkar mer. 

Tar du hjälp och pratar med någon, eller räcker det med att åka till stugan?

– Jag försöker prata med människor som jag upplever som kloka och smarta för att få nya infallsvinklar. Jag har ett par personer jag brukar stöta och blöta med ibland. Min pappa sa alltid: du kan inte säga att det är bra när det är dåligt. Jag tycker det funkar i alla lägen.

Din pappa gick bort för fem år sedan, hur ofta finns han i dina tankar? 

– Jag tänker på pappa Arne varje dag. Han var en speciell filur. En jävligt bra pappa. Vi såg inte alltid saker på samma sätt kan jag säga. Herregud! Men att förlora sin pappa är något alla ska gå igenom. Alla har olika relationer till sina föräldrar. Vi höll inte alltid med varandra, men har var alltid där och stöttade och stod upp för mig och min syrra. Han var en bra förälder. En väldigt bra förälder.

Hur finns Arne med dig nu?

– Jag har några gamla inspelningar som han har skickat in på min telefon. Det är långa haranger som jag har sparat och är väldigt rädd om. Det blir att jag lyssnar lite då och då bara för att höra rösten på farsan och framkalla minnen från olika ställen och så.

ANNONS

Hammarby möter Häcken i Allsvenskan på söndag! Missa inte veckans dramatik på Stryktipset.

Extern länk från Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Till Stryktipset

Publisert:

LÄS VIDARE

Träder fram: Vi betalade för att rädda våra barn

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ishockey

SHL-slutspelet

Niklas Wikegård

Tommy Boustedt

Jonathan Hedström