Mejla

Mats Wennerholm

1–0 till Damkronorna mot sitt eget förbund

En av svensk hockeyhistorias mest onödiga konflikter är över.

Frågan är bara hur mycket den kostat.

Och då menar jag inte de nya ersättningarna från förbundet.

Jag menar Damkronornas anseende bland stornationerna.

Är de välkomna tillbaka till finrummet igen?

Jag är glad att den här långdragna konflikten är över.

Men jag ser inga vinnare.

Bara förlorare.

Och den stora frågan är hur två inställda träningsturneringar påverkat stornationerna USA, Kanada och Finland - de tre medaljörerna från senaste VM.

Vill de möta Sverige i framtiden?

Finlands förbundskapten Pasi Mustonen gick i taket när Sverige ställde in turneringen i Luleå - den andra i rad - och sa rakt ut:

– Nu är det kört för Sverige. De har visat att de inte går att lita på.

Han sa mer än så och kontentan var att Damkronorna skulle sparkas ut från de här fyrnationsturneringerna för all framtid.

Ett utbyte som pågått i en evighet.

Inte ens topp-tio i världen

I dag känns dessutom Damkronorna underkvalificerade för den typen av motstånd, efter att för första gången någonsin ha åkt ur VM:s A-grupp i våras.

De är inte ens bland de tio bästa damnationerna i världen.

Det oroar mig allra mest nu när den här konflikten är över.

Hur mycket skada har den gjort för det internationella anseendet?

Nu ska Damkronorna träna när den inställda novemberturneringen i Luleå skulle ha spelats och de drar på sig landslagströjorna igen för en fyrnationsturnering 12-14 december.

Men då möter de inga storheter som Kanada och USA:

Det är Tyskland, Schweiz och Finland som är med i den turneringen.

Men framförallt tycker jag att den här konflikten aldrig borde ha uppstått.

Förbundet och övriga hockey-Sverige verkade inte bry sig om Damkronorna efter att de åkt ur A-gruppen i våras.

Det blev helt tyst.

Men det var en historisk händelse som borde ha haft direkt motsatt effekt.

Ingenting hände

Krismöten där alla konflikter kom upp på bordet, de usla ekonomiska förutsättningarna för tjejerna diskuterades och så en snabb lösning som gav framtidstro.

Men inget av det hände.

Det blev istället en ouppklarad fråga som låg och gnagde över sommaren och som sedan exploderade i en lika historisk som vild spelarstrejk, där i stort sett alla kommunikation skedde över sociala medier.

Pamparna på förbundet har inte haft många vänner i den här konflikten.

De är de som varit busarna.

Men jag tycker det vilar ett stort ansvar även på landslagstjejerna och spelarfacket SICO.

Förbundets ordförande Anders Larsson har ju sagt att han aldrig sett några krav förrän strejken var i full gång.

De landade på hans bord först några dagar senare. Hur ska man kunna förhandla då?

Nej, det här borde ha lösts mycket tidigare och framförallt mycket smidigare och under större samförstånd.

Nu vet ingen hur mycket skada konflikten gjort.

Snittet i SDHL har rasat

Men med ett svenskt damlandslag i VM:s B-grupp för första gången någonsin, känns förstklassigt motstånd som viktigare än någonsin. Det lär snart visa sig.

Hur det påverkar det allmänna intresset för damhockey är också svårt att utläsa, men snittet i damligan SDHL har rasat den här säsongen. Från ett snitt på 234 åskådare i fjol, till 170 efter de fyra, fem inledande omgångarna.

Jag är ändå glad att den här konflikten äntligen är över, att alla är glada och nöjda.

Damerna får de ersättningar och de försäkringar de förtjänar.

Det får till och med en bonus - eller gratifikation som förbundets generalsekreterare Tommy Boustedt uttrycker det - om de tar sig tillbaka till A-gruppen igen.

Det trodde jag aldrig de skulle gå med på. Det fanns inte i min bok.

Det är Damkronornas första seger den här säsongen.

1-0 mot sitt eget förbund.

avMats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM