Nya förbundskaptenen: ”Mycket har handlat om Boork”

HOCKEY

Efter en tid av turbulens tar Ylva Martinsen, 41, över Damkronorna.

I en lång intervju med Sportbladet berättar hon om kontrasten mellan ett knivdrama i Skärholmen till hockeybåset, framtiden för svensk damhockey och hur de mörka rubrikerna ska suddas ut

– Mycket har handlat om Leif Boork, säger nya förbundskaptenen.

Det har skrivits mycket om Damkronorna på sistone.

Förmodligen mer än någonsin tidigare.

Texterna har däremot varit en föga smickrande läsning.

Det har knappast handlat om några sportsliga framgångar, inte ens om spelet på isen, utan mest uppmärksammat har följetongen om den interna konflikten fått.

I korta drag handlade den om ett missnöje med Leif Boork efter att han petat landslagsstjärnorna Emma Eliasson och Jenni Asserholt.

Landslagets stjärnduo svarade med ett öppet brev till förbundet, där de kallade ledarstilen för ”rena Auschwitzlägret” och krävde förbundskaptenens avgång.

Och efter OS-fiaskot i vintras kritiserades även Boork av landslagsmålvakten Minatsu Murase.

– Han förstörde vårt OS, sa hon bland annat.

Nu är inte Boork kvar längre.

Han lämnade sin post efter OS i februari och Ylva Martinsen, själv gammal OS-spelare i Damkronorna, har tagit över.

Hon inser förstås i vilket tuff tid, utåt sett, hon har tagit sig an uppdraget.

– Jag har pratat med gamla damkronor och de var tveksamma. Jag har förståelse för det, med tanke på allt som varit, säger Ylva som bjuder in Sportbladet till sitt hem söder om Stockholm.

1 av 2 | Foto: Robin Lorentz-Allard

”Hade ett möte med Boork”

I det nybyggda flerfamiljshuset bor hon tillsammans med sin norska fru Helene, också före detta landslagsspelare i hockey, och deras tvåårige son Liam.

Ylva berättar att familjens åsikt var viktig innan hon tackade ja till förbundskaptensjobbet.

– Jag fick frågan i november. Jag blev jättestolt, men egentligen var det inte väntat. Det hade inte varit på tal innan. Jag tänkte till ordentligt och vet att det kommer bli mycket resande, men Helene visade sitt stöd. Familjen är viktigast för mig.

Martinsen blev erbjuden jobbet som assisterande förbundskapten redan under Boorks roder, men valde att inte nappa på det.

När hon nu tog över Damkronorna inledde hon med ett långt samtal med sin företrädare.

– Vi träffades, hade ett möte. ”Leffe” delade med sig av sina erfarenheter och jag fick ställa de frågor jag hade. Han har varit i Damkronorna under lång tid och det var viktigt för mig att få insyn, säger Ylva som ändå vill sätta en egen prägel på Damkronorna.

– Vi har satt ihop ett nytt ledarteam som kommer jobba på det vi tror på. Fokus ligger på miljön i laget, det kommer säkert att se annorlunda ut jämfört med under ”Leffes” tid, säger Ylva som också vill skapa en tydlig röd tråd i spelidén som redan ska börja visa sig när laget samlas för första gången.

Hur har du känt när du läst om allt negativt runt Damkronorna?

– Det är klart att jag hellre hade sett att sportsliga framgångar blev rubriker, att alla de fantastiska elitidrottare som lägger allt åt sidan för att bara satsa på OS lyfts fram.

Hade Boork kunnat göra något annorlunda?

– Mycket har handlat om Leif Boork, han är en stor medial person. Men jag tror också att han velat att rubrikerna skulle handla om framgångar. För mig är det svårt att bedöma ur ett perspektiv utifrån. Bara de inblandade kan veta vad allt negativt betytt och vilken påverkan det har gjort.

– Damhockeyn har fått mycket uppmärksamhet, men inte den uppmärksamheten som gynnar oss i längden, fortsätter Ylva.

Borde Boork ha varit mer passiv med sina åsikter?

– Han är den han är. Han står med all säkerhet för det han sagt genom åren. Det vore ju jättekonstigt om han inte velat ha framgång och medaljer som rubriker. Nu har det inte blivit så, utan en dyster bild av Damkronorna i stället.

Foto: Robin Lorentz-Allard

Ska slåss om medaljer

Damkronorna gjorde i vintras sitt sämsta OS någonsin och missade medalj.

Ylva Martinsen tror att framgångar behövs för att skapa mer positiva vibbar runt landslaget.

– Framgång är jätteviktigt, särskilt i damidrott. Men samtidigt känns allt spännande. Jag har besökt de flesta lagen i SDHL och jag är positiv över vad som väntar. Det händer bra saker, även om det överskuggas av allt negativt.

Har svensk damhockeyn gått bakåt de senaste åren?

– Jättesvårt att säga. Det såg så annorlunda ut tidigare. Då spelade vi ju bara 16 matcher, eller något sådant, i serien och hade två bra lag centrerat med spelare som höll landslagsnivå. Vi hade många dagar som vi var samlade inför OS, vilket var möjligt då.

– Men organisatoriskt är ju SDHL fantastiskt nu. Ligan har gått framåt och tidigare hade vi bara väldigt få lag som är så bra som lagen är i dag. Dessutom är spelarna mycket bättre hockeyutbildade och bättre fysiskt tränade nu.

Hur ser du på Damkronornas framtid?

– Bronsmedaljer är något vi siktar på. Jag tror att det kommer bli jättesvårt att slå Kanada och USA över tid, men vi något tillfälle tror jag vi kan göra det.

Vi ska ta tillbaka positionen som Europas bästa landslag. Det är realistiskt sett till generationerna som kommer, säger Ylva som coachade JVM-landslaget som i vintras tog ett historiskt silver.

Hon menar att återväxten, bevisligen, är bra, men att det skulle behövas ännu ett steg på landslagsnivå mellan U18 och A-landslag.

– Vi behöver kanske ett U22-lag också. Många blir för gamla för U18 och steget till Damkronorna är för långt. Jag tror på ett U22-lag där spelarna får chansen att spela internationella matcher. För att öka konkurrensen om platserna.

Vill ha bättre förutsättningar

Samtidigt som hockeytjejer slåss för framgångar och siktar på OS-medaljer går de också en kamp vid sidan om isen.

Kampen om bättre förutsättningar.

Dagen efter Sportbladets besök hemma hos Ylva kablades nyheten om att SOK drar tillbaka det ekonomiska stödet till Damkronorna.

Beskedet får Ylva att reagera starkt.

– Det är väldigt tråkigt. För vissa spelare har stödet varit en absolut förutsättning. Om spelare tvingas tacka nej på grund av det här är det ju en otroligt negativ effekt, säger hon och fortsätter:

– Hockeykillar tjänar väldigt mycket och lever som proffs. Tjejerna förväntas träna lika mycket, men lever som superamatörer. Därför har SOK-stödet varit viktigt för oss.

I intervjun hade Ylva nämligen pratat om förutsättningarna, behovet av ekonomiskt stöd till spelarna och att hon parallellt med taktiktavlorna måste arbeta för lika villkor.

– Självklart ingår det i mitt jobb att arbeta för bättre förutsättningar. Det pågår också ett sådant arbete i förbundet och jag hoppas att det ska ge resultat.

– Det är egentligen orealistisk att jämföras med herrhockeyn och göra det till ett kulturellt problem. Herrarna tjänar så ofantligt mycket mer pengar i jämförelse med damerna. Vi kanske ska titta på hur vi ska skapa förutsättningar för att överleva i stället? Sedan ta det vidare därifrån.

Kontraktet med hockeyförbundet är skrivet på två år och just nu är Ylva Martinsen tjänstledig från sitt civila jobb som polis.

Hon har jobbat inom polisen i nio år, i yttre tjänst, och de senaste åren som arbetsledare.

Under sista jobbpasset innan tjänstledigheten försökte en man hugga ihjäl en kvinna på en balkong i Skärholmen.

De poliser som var först på plats tvingades öppna eld, skjuta ihjäl gärningsmannen och räddade förmodligen livet på kvinnan.

De kontrasterna.

Från ett blodigt knivdrama till ett hockeybås.

– Det är speciellt, förstås. Men jag har alltid haft ishockeyn först. Idrotten har varit en enorm energikälla som varit positivt när jobbet har sugit mycket energi, avslutar hon.

ARTIKELN HANDLAR OM