En bisarr 6–5-match

HOCKEY

Bjurman: Fortsätter det så här blir årets Stanley Cup-final en omtumlande rock 'n' roll-resa

CHICAGO. Jag var beredd på det mesta.

Men inte en galen vilda västern-duell och slutsiffror som hämtade från en All Star-uppvisning.

Fortsätter det så här blir årets Stanley Cup-final en omtumlande rock 'n' roll-resa.

Foto: Niklas Hjalmarsson däckar sedan han fått pucken i ansiktet.

Så mycket ologiskt, konstigt och oväntat som hänt under det här slutspelet borde man förstås inte vara förvånad över att den första drabbningen mellan Chicago och Philadelphia inte blev den täta, hårda, målsnåla schackpjäs alla hade väntat sig.

Men det är skillnad på ”överraskande” och ”helt jädra bisarrt” – och det vi såg i den här 6-5-matchen måste sorteras in i den senare kategorin.

Plötsligt iskalla

Två målvakter som briljerat i slutspelet var plötsligt helt iskalla och kunde under vissa sekvenser inte stoppa ens de fjösigaste strumprullare.

Backar som under hela playoff-racet stängt ner sina zoner som Nordkorea stänger ner sina gränser uppträdde plötsligt som skådisar i en Monty Python-pjäs om knattar utan orienteringsförmåga.

Forwards som i match efter match forecheckat och backcheckat och stått upp i mittzonen var plötsligt ute och gled på räkmacka.

Och målen, dom bara regnade in....

Ögonblickvis såg det ut som att vi tittade på en All Star-uppvisning snarare än en Stanley Cup-final.

Kalabaliken kan kanske förklaras med nerver eller med det faktum att de inblandade lagen inte känner varandra särskilt bra, jag vet inte riktigt.

Men ett är säkert.

Om den här serien inte stramas till, och det något alldeles dramatiskt, då blir den en vildsint rock 'n' roll-resa.

Den ende svensken på isen i final nummer, Niklas Hjalmarsson, hade en turbulent kväll.

Först var han inne på tre baklängesmål – och nickade in en puck i eget mål.

Sedan höjde han sitt spel åtskilliga klasser och stod, bland annat, för två assists.

Jag är övertygad om att vi får se mer av det senare i fortsättningen. ”Hammer” är en klasspelare – och vill garanterat visa det i den är finalserien också.

Som om det inte vore nog konstigt med allt annat konstaterar vi att Flyers – den moderna inkarnationen av Broad Street Bullies – inte drog på sig en endaste utvisning på hela matchen.

Och ändå förlorade dom...

Oturen fortsätter förfölja Johan Backlund.

När förstemålisen Michael Leighton slutligen gjorde en sån plattmatch att coachen Peter Laviolette bytte ut honom, då var det förstås den hastigt kurerade Brian Boucher som satt på bänken.

Taskigt, ”Backe” har förtjänat en plats i finalsolen.

Nästa match spelas natten till tisdag.

Då tror jag...nä, jag tror fan ingenting.

Det här slutspelet fortsätter ju vara en enda lång överraskning.

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL