Ingen fattar hur han bär sig åt

HOCKEY

Men Bengt-Åke Gustafsson har gjort allting rätt den här säsongen

RIGA

Jag sitter i ett inferno av finska hockeyjournalister som jublar över varje tolva till ett gäng vårtprydda hårdrockskillar.

Så kan det gå.

Själv jublar jag över att Tre Kronors sanslösa tur håller i sig.

Hard rock hallelujah, Bengt-Åke.

Ibland tror jag att Bengt-Åke Gustafsson är som den där mannen i boken Tärningsspelaren av Luke Rhinehart.

Han slår tärning om alla viktiga beslut. Ändå blir det rätt.

Bengt-Åke gör allting rätt det här året. Fast ingen förstår riktigt hur.

Jag menar; här tar han in en extraspelare som heter Nicklas Bäckström. Plötsligt spelar han i förstakedjan. Är det normalt? Knappast.

Sen låter han Jörgen Jönsson spela vidare - trots att han knappt kan gå. Plötsligt spelar han världshockey igen. Såg ni hans passar i går? Såg ni hans defensiva arbete på slutet?

Så där är det hela tiden.

Vem skulle exempelvis sagt att det är rimligt att ha med Jesper Mattsson i ett VM-lag? Inte många. Nu är hans skytte livsviktigt.

Och så vidare. Allt ser slumpmässigt ut och analytiker vrider sitt hår och undrar vad han egentligen gör. Sanningen är att ingen riktigt fattar.

Varför lyckas Bengt-Åke med allt det som Hardy Nilsson misslyckades med?

En sak kan jag se som han verkligen gjort logiskt och annorlunda. Han tog med en svensk gärdsgårdsspelare från Rögle som alla sa var för långsam och för dålig. Hardy gillade inte Kenny Jönsson – trots att han var världsspelare på den tiden. Bengt-Åke älskar Kenny och bygger sitt lag på honom. Ni vet vad som hände i OS. Nu händer det igen. Kenny är magisk.

Försvarade Mika Hannula

I går var han dessutom en lagkapten på det sättet att han försvarade Mika Hannula.

–Man får tåla leken lite när man ger sig in framför mål, sa han.

Rätt eller fel? Kenny försvarade sin man.

Var det en stor seger?

Ja, absolut. Det var en stor seger på det sättet att Tre Kronor spelade en kaxig offensiv hockey där man direkt visade att man ansåg sig vara lite bättre än Kanada. Tjeckien har gått till final på en hysterisk defensiv. Hysteriskt tråkig defensiv, skulle en del säga men hockey handlar om att rätta mun efter matsäcken. Tjeckerna har inte de klassspelare i år som krävs för att anfalla, men de har ett försvar som kan kväva det mesta.

Tre Kronor spelar en hockey som kräver anfall. En del backar är bättre i anfallszon än framför eget mål. Alltså spelar de mest där.

Henrik Zetterberg – ett annat av Bengt-Åkes märkliga infall – spelar defensiv hockey. I förstalinen. Vilken annan coach skulle komma på en tanken? Andra får anfalla. Och kedjan med Jörgen Jönsson, Mikael Samuelsson och Michael Nylander är ju genial. Jag tycker Nylander sakta blivit lagets offensiva nyckelspelare. Hans teknik är kanske VM:s bästa. I går hade han några stunder som totalt ödelade kanadensarnas försvar. Den tekniken är en av nycklarna i kväll.

Hur ska Tre Kronor spela mot Tjeckien?

Full fart framåt

Jag vet inte. Full fart framåt sannolikt.

Och så slår väl Bengt-Åke några nya slag med tärningen.

Vad ska man säga om Mika Hannulas tackling mot Sidney Crosby?

Det är inte särskilt svårt, trots att jag hör hemifrån att TV 3 tyckte att den var ganska oförarglig. Det var den inte. Det var en tydlig crosschecking mot huvudet och fem minuter och en matchs avstängning var rätt beslut.

Vad ska man säga om kanadensiske coachen Marc Habscheids hattack mot svenska lagledningen efter matchen? Skratt och hejarop från svenska bänken, sa han och lämnade presskonferensen.

Ingen aning. Jag såg inga skratt. Det låter lite osannolikt att man skrattar efter ett baklängesmål även om den relativa fixstjärnan Crosby ligger skadad. Jag tror coachen yrade, men jag vet inte säkert.

Men Hannula gjorde bort sig.

Han fick sitt straff. Han får ett till i dag när han inte får spela, men han slipper det självklara straffet; att Kanada hade kommit in i matchen igen och lyckats med att vända den. Det var nära. Mycket nära.

Nog om den händelsen nu. Den avgjorde inte matchen. Men den besannade min krönika i går om att Kanada just nu är mer svenska än svenskarna själva medan svenskarna kanske är de något fulare. Ni minns väl  Rob Niedermayers tackling på Foppa 2004? Det känns som evigheter sen.

Nu var det den kanadensiska nyckelspelaren som gick på en propp. Ombytta roller. Så kan det gå. Kanada måste nog tuffa till sig lite om de ska kunna konkurrera på  den här nivån.

Om man får vara en smula storsvenskt kaxig en sån här kväll.

Mitt hjärta blödde annars för Finland som var bättre än Tjeckien. Ändå förlorade de. Finland har inte den där turen just nu som svenskarna har. Bittert igen för Finland.

Men de tröstade sig snabbt. Just nu sjunger de sin nya nationalsång i lobbyn. Hard rock hallelujah. Vårt land har fått en ny och annan betydelse den här kvällen...

Lasse Anrell