Kahnberg: ”Jag blir jätteyr, illamående”

Av: Henrik Lundgren

Publicerad:
Uppdaterad:

SHL-profilen om kampen efter hjärnskakningen

1 av 3 | Foto: THOMAS JOHANSSON

GÖTEBORG. Den 31 januari drabbades Magnus Kahnberg, 35, av en hjärnskakning.

Drygt sju månader senare kämpar han fortfarande för att få till ett normalt liv.

– Läkarna tror och tycker att jag borde bli bra. Men det är helt omöjligt att säga när, mer än att det kommer att ta lång tid, säger den förre Frölundastjärnan.

Frölundas magiska guldlag 2005 – det gör de i dag

När Sportbladet pratar med Magnus Kahnberg är han vid lekparken med sina barn. Solglasögonen är på för att skydda från för mycket solljus, och han håller ett stadigt öga på klockan. När det har gått två timmar måste han hem och vila. Och inte en minut senare.

– Jag vilar väldigt mycket, det gäller att hitta rätt balans för att klara dagarna utan större problem. Tidigare kunde jag ha två-tre hyfsade dagar, men sen låg jag ner i fyra dagar. Nu hinner jag parera med vila emellan. Skulle jag inte gå hem och vila nu en stund, då går det inte. Då slutar det alltid på samma sätt, säger han.

Det återstod bara sekunder av den första perioden när Brynässpelaren Lukas Kilström tog fart mot Kahnberg. Frölundaspelaren har senare sagt att han inte tycker det var en ful tackling, möjligen onödigt tuff. Den tog den illa, Kilströms axel träffade käken på Kahnberg som föll ihop på isen. Dagen efter kom beskedet - hjärnskakning. Fyra år efter den senaste, då han blev medvetslös och var borta från hockeyn i två månader.

– Men det här är en annan sorts smäll. 2011 var jag mer trött och hade huvudvärk. Det var också jobbigt som fan. Men det här, yrseln och illamåendet, det går ju inte över. Det här upplever jag som mycket värre.

”F-n, kan det inte släppa”

I början siktade han på en snabb comeback. Men i samma veva som Frölunda vände kvartsfinalserien mot Luleå insåg Kahnberg att hans vändning inte ens var nära. Efter 587 matcher i Frölundatröjan skulle det inte bli fler.

– Jag släppte väl lite på drömmen där, jag insåg att jag inte skulle hinna ikapp även om det skulle bli final. Då kände jag varje morgon, ”f-n, kan det inte släppa nu?”. Men det gav mig bara mer stress när jag försökte skynda mig tillbaka. De första 15-20 veckorna gjorde jag alldeles för mycket. Nu har jag fått lite balans och goda råd angående hur jag ska tänka för att inte bottna batteriet.

”Bottna batteriet”?

– Jag träffar en psykolog och neurolog, och de beskriver det som att varje människa har ett batteri med energi som ska räcka hela dagen. Men om du har 100 procent i ditt batteri så har jag kanske 40-50. Om du kör på för fullt en hel dag så räcker det att du sover en natt för att vara fulladdad igen. Jag ska så lite som möjligt vara nere på botten, för därifrån behöver jag kanske en vecka för att komma upp igen, till 40 procent. Det har med hjärntrötthet att göra, den klarar inte så mycket intryck helt enkelt. Därför måste jag planera dagarna på ett annat sätt. Innan jag gick hit till lekparken så vilade jag. Nu har jag varit här i två timmar, så då måste jag hem, ta ett mellanmål och sen lägga mig och vila igen. Så att jag hinner kyla ner skallen lite. Sen får jag välja aktiviter också. Det låter så sjukt att det skulle vara jobbigt, men att vara med barnen och hålla koll på dem, det blir mycket typ. Sånt tänkte jag inte på när jag var frisk. 

Vad händer om du inte går hem och vilar i tid?

– Då blir jag jätteyr och illamående. Vi var på Liseberg häromdagen med våra pojkar. I tre timmar. Då fick jag tänka på att ta det lugnt hela dagen innan dess, och så visste jag att jag inte skulle klara av någonting efter att jag kommit hem heller. Jag har jättesvårt att acceptera det, men samtidigt… jag har ingen lust att betala priset för att jag slarvar med det. Jag har gjort det så många gånger de här månaderna och då blir jag liggande.

”Jag mådde bara illa”

Men går det åt rätt håll?

– Alltså ja… det är svårt. Jag känner att jag mår… Mentalt är det skönt att jag inte längre får de här långa downperioderna, de som höll i sig från två dagar upp till en vecka. Då jag bara mådde illa och var tvungen att ligga i ett mörkt rum och stänga av. Jag har lärt mig vad jag ska göra för att slippa det. Så på så sätt känns det ju bättre, men jag är fortfarande lika klen. 

Kommer du någonsin bli 100 procent frisk, eller kommer du alltid ha 40-50 procents batteritid?

– Nä nä, det har de sagt att de tror och tycker att jag borde bli frisk. Men det är ju helt omöjligt att säga när, mer än att det kommer att ta tid. Jag lever ju på hoppet liksom, och vill inte fråga vad de tycker är lång tid. Jag vill inte veta. Jag försöker bara optimera allt för att det ska gå så fort som möjligt, samtidigt som det är svårt. Jag får inte stressa alls, det har jag ju märkt. 

Går det över huvud taget att tänka på en fortsättning på hockeykarriären?

– Det tänker jag absolut att jag vill fortsätta. Men det var mer en stress i början. Då kunde jag ha tre-fyra bra dagar, och sen brakade det bara rätt ner. Det värsta hade jag för två månader sen, då jag försökte gå till gymmet. Jag gjorde ju knappt någonting, cyklade väldigt försiktigt bara. Men det räckte att vara i en så stimmig miljö, jag var jättedålig i tio dagar efteråt. Det låter så hemskt att säga det, men det går liksom inte. Det släpper inte. Det är inte så att jag kan ta några tabletter och sen är det över. Så där vill jag inte hamna igen. Nu har jag någonstans bottnat och accepterat det, sen får man väldigt, väldig sakta klättra upp igen. Det kommer funka så småningom, sen är ju frågan om när.

Frölundas magiska guldlag 2005 – det gör de i dag

Publicerad: