Leifby: Inte ens publiken orkade lyfta Djurgården

HOCKEY

Nyspolat och utsålt.

En varm hand, något kallt att dricka och 8 098 som skriker sina strupar klara.

Ibland känns livet som en red line-offside, ibland känns det så här.

”Jockiboi”, tv-avtal, biljettpriser, licensnämnder, arenakrav, situationsrum, SHL-självbilden, upp- och nedflyttning, hjärnskakningar.

Dessa helvetiska hjärnskakningar.

Svensk hockey och SHL har en del som skaver och som bör diskuteras, men ibland måste man också tillåta sig själv att släppa allt och bara falla handlöst rakt ner i det essentiella i sporten ishockey.

En dansande puck i målgården, ett 2-mot-1-läge, en back som står och laddar på blå.

Ni vet, den där tiondelen då man inte vet om nätet ska stå som en strut där bak, eller om det ska smälla i sargen bakom.

Nuet.

Knökfullt

En ishockeymatch är bara intressant när den pågår, när man är mitt uppe i den, det finns ingen medveten närvaro-övning i världen som kan rå på en spännande ishockeymatch och det är därför tv-rättigheterna också går att sälja för 3,5 miljarder.

Rivningshotade Hovet hade sålt slut på varenda litet säte och klacken på ståplats utökats till 2500, när de sista 150 biljetterna släpptes härom dagen försvann de innan folk hann säga Kyösti Karjalainen.

Djurgårdens supportrar firade, traditionsenligt, JK-dagen (utan Anna Skarhed, Göran Lambertz och likhunden Zampo).

Redan på 70-talet hade Djurgården en ljudlig massa på Hovets ena kortsida, de hade en av landets första organiserade hockeyklackar innan begreppet ens existerade. 

Då kallade de sig för ”Blue Saints”, i dag heter de ”Järnkaminerna”, och det här var deras dag.

De hade rest från land och rike, eller åtminstone Rågsved, Högdalen och Sollentuna, för att visa vart skåpet ska stå.

De sträckte armar och halsdukar i luften, fyllde lungorna med luft och tog i så att takpannorna skakade i Skärmarbrink.

Hockey-Sveriges mest påträngande kurva.

Så här låter vi – hur låter ni!?

– Pip.

Var det en varmkorv som sprack eller någon som försökte låta som oss?

Bättre stämning än spel

En kvart före nedsläpp tittade vi på Micke Tellqvist Jean-Marie Pfaff-räddning, hans två SM-guld – och lyssnade på när Hovet sjöng om den enda Micke Tellqvist de känner till.

Stämningen var det inget fel på, värre då med hockeyn.

Djurgården inledde toppmötet med att hitta ett friläge för René Bourque redan efter 17 sekunder men efter en fräck inledande minut kom festen av sig. 

Christoffer Ehn öppnade målskyttet med ett handledsskott han måste skaffa licens för, Djurgården kvitterade strax före periodpausen med ett skolboksexempel på skott-styrning-mål.

Högström med fritt läge till vänster, skottfint, skottpass, Lundhs blad och in.

Men, det här tog aldrig riktigt fyr.

Med 20 omgångar kvar av grundserien och en jämn tabell bakom serieledande Växjö hade man förväntat sig lite mer geist, aningen fler handskar i ansiktet.

Carl Grundström backhand-knackade in en retur i öppet mål i mellanakten, halvvägs in i sista och efter ännu ett vimsigt numerärt överläge för Djurgården kunde göteborgarna perforera ett möte som redan hade fått pyspunka.

– Håll er till fotboll, sjöng den lilla Frölunda-klacken som såg ut att bestå av Anildo Spencer, Sören Järelöv och tre till.

Den här matchen hade behövt Axel Jonsson Fjällby.

Det här Djurgården kommer att behöva Andreas Engqvist. 

Deras super-center missade sin femte raka match efter hjärnskakningen och ingen vet när – eller om – han kommer tillbaka den här säsongen.

Saknade stjärnan

Djurgårdens poängsnitt halveras när Engqvist inte spelar och hans medverkan kan vara det som är skillnaden när det drar ihop sig till slutspel så småningom .

Med Engqvist på isen kan Djurgården spela en SM-final, med Engqvist utanför kan det sluta med ett fjuttigt play-in.

Hemmalagets power play-spel såg (återigen, de var sämst i serien ett tag) ut som vuxen-kurragömma, centern räknade till tio och resten stack och gömde sig, och efter ännu ett dåligt försök i tredje var det målskurken Ryan Lasch som satte 1-3.

Heta Viktor Olofsson fullbordade Frölundas perfekt genomförda bortamatch (1–4) och den enda gången vi fick känna lite slutspelsdaller var när Marcus Högström och Kristoffer Gunnarsson hade delade meningar med fyra minuter kvar att spela.

Högström var vansinnig, kastade flaskor och slog med klubban.

Mest förbannad var han nog på sig själv och sitt för dagen tama lag.

Stämningen på Hovet dog för varje Frölunda-mål som trillade in och det är inte så konstigt.

Det är inte lätt att lyfta ett lag som inte är här.

Experterna tippar: Så slutar SHL 00:23
ARTIKELN HANDLAR OM