Bjurman: Tar sitt lag till final på egen hand

Foto: Liam Richards / TT / NTB Scanpix
Connor McDavid.
HOCKEY

NEW YORK. I natt slår NHL på sina bländande spotlights igen – och pulsen rusar.

För vi vet ju.

Connor McDavid kommer utföra omöjliga cirkuskonster i overkligt snabbspolningstempo, Erik Karlsson träffa tejpen på lagkamraternas klubbor med ofattbart precisa lobbpassningar över hela isen och Steven Stamkos gå ner på knä och damma in rungande direktskott i bortre krysset.

Välkommen till femplus-showen som bara blir bättre och bättre.

NHL:s ”Opening Night” är alltid ett av kalenderårets mest berusande klimax i min lilla värld.

Som midsommarafton, Thanksgiving och tisdagen när Lee Childs ger ut en ny Jack Reacher-roman – i en och samma giv.

Det är ju den bästa showen på planeten som efter ett långt och meningslöst uppehåll börjar igen.

Men jag tror aldrig jag längtat mer otåligt på säsongspremiären än den här gången.  De 115 dagar som gått sedan Carl Hagelin slutligen avgjorde den sista Stanley Cup-finalen i tom kasse i Nashville i juni har gått extremt långsamt och abstinensen därför blivit snudd på okontrollerbar. 

Delvis beror det nog på att World Cup-äventyret i Toronto förra hösten  kortade ner lågsäsongen en hel månad och delvis på att det var en osedvanligt trist sommar i år.

Men framförallt är det så här:

Hockeyn i NHL blir bara bättre och bättre, sexigare och sexigare, mer och mer underhållande. 

Kidsen håller på att ta över

Den generationsväxling som initierades för två-tre år sedan – åldersmässigt såväl som filosofiskt – har förändrat spelet i grunden och  utvecklingen bara accelererar, som ett X2000-tåg på Västgöstaslätten.

Kidsen tar över

Kidsen som håller på att ta över ligan är kreativa, så djärva och framförallt så snabba – och i stånd att utföra osannolika konstnummer i den farten – att det vissa kvällar känns som att de sätter själva naturlagarna ur spel.

Connor McDavid – den 20-årige Edmonton-stjärnan som snart snor epitetet ”världens bäste” av Sidney Crosby – gör saker i 180 kilometer i timmen som gårdagens hockeykungar inte kunde göra ens stillastående, William Nylander och Auston Matthews har bättre kemi än krut och eld och ställer till med klapp-klapp-shower cirkusdirektörer skulle betala för och Erik Karlsson slår passningar som inte ska kunna gå hem oftare än genomsnittliga pokerspelare får royal straight flush men sitter kväll efter kväll. 

Tro fan man blir rastlös över att vänta på sådan hisnande grannlåt!

Ett annat skäl att hetsa upp sig just i år är ju att NHL helt historiskt utökas med ett 31:a lag och som första professionella liga etablerar sig i självaste Las Vegas.

Efter det fasansfulla massmordet utanför Mandalay Bay i söndags blir starten visserligen inte vad Golden Knights hade förställt sig, hela staden är försatt i chock och sorg och att ett hockeylag plötsligt börjar spela matcher på Strippen  betyder såklart ingenting.

Kan bära sitt lag till final – ensam

Men är det någonstans de är fast beslutna att vinna över samtidens vansinne genom att snabbt återgå till vardagen är det säkerligen i Sin City – i den mån man nu överhuvudtaget kan tala om vardag i neon-hägringen ute i öknen – och vad det lider kommer det bli en happening att sitta i T-Mobile Arena och se de gyllene riddarna. 

Crosby för Penguins till tredje raka

Hur det går?

Tja, jag tror ju att nämnde McDavid är så dominant att han i princip på egen hand kommer bära Edmonton ända till final.

Där tar det dock stopp. Sidney Crosby är nämligen inte färdig ännu, han har ytter­ligare en Cup i sig, så Pittsburgh Penguins blir första lag sedan New York Islanders att vinna tre raka titlar.

Tampa, Toronto, Dallas och Nashville framstår mig som de främsta utmanarna – och Calgary och Anaheim är dark horses. 

Samtidigt tror jag både Carolina och Arizona skräller sig till slutspel – kanske på bekostnad av Ottawa och Chicago.  

För omtyckta svensklag som Vancouver, Colorado och Detroit ser det ut att bli en tyngre säsong, om nu inte flytten till fantastiska Little Caesars  blåser nytt liv i det sistnämnda. 

Fast vem vet?

Där är ju en annan av de inbyggda lockelserna. 

Den knivskarpa konkurrensen, ovissheten, spänningen. Alla kan skrälla, ­alla kan floppa...

Det  enda som är helt ­säkert är att vi de kommande nio månaderna får se fantastisk mycket magisk hockey. 

NHL-säsongen 2017/18 i siffror 00:23