Ett landslag som har fått offra allt

HOCKEY

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport.se

GANGNEUNG. Det finns inget landslag jag önskar större framgång än Damkronorna i detta OS.

Sveriges sämst betalda landslag med spelare som fått offra allt annat under en rekordlång OS-satsning som började redan i maj.

Större hjärtan och starkare viljor är svårt att hitta.

Det finns nog inga stryktåligare tjejer i detta OS än de 23 svenska damkronor som vandrat en evighetslång väg kantad av bråk och konflikter.

Leif Boork är inte den som lägger några fingrar emellan när det handlar om vem som bestämmer.

Det är ”his way or the highway”.

Damlandslagets resa hit till OS har ju inte handlat om annat än bråk och konflikter känns det som. Det är det som totaldominerat nyhetsflödet. Det trots en rekordlång OS-satsning som började redan med ett OS-läger på Kreta den 12 maj och slutade med en sista träningsmatch mot Ryssland den 6 februari.

En av de 21 (!) träningsmatcher som damerna spelat inför detta OS och i tre olika världsdelar.

Jämför med Tre Kronor som spelat sex matcher på hela säsongen och varit samlade i fjorton dagar totalt inför OS, förutom de här sista dagarna i Incheon.

Och just innan avresan till Sydkorea var det premiär för Ingela Lekfalks dokumentär ”Underdogs” om Luleås damlag, där Boorks konflikt med stjärnbacken Emma Eliasson fick stort fokus.

Det var nya rubriker och en påminnelse om alla dessa evinnerliga bråk som kantat damernas skakiga väg hit till kuststaden Gangneung.

Jag kan ju tycka att det är ganska uppfriskande med lite bråk och tjafs, men när det gäller Damkronorna har det inte handlat om något annat.

Det har blivit FÖR mycket.

Och nu ska de här tjejerna ut och prestera i första riktiga tävlingsmatchen för säsongen. Mot samma Japan som chockade Sverige i öppningsmatchen vid hemma-VM i Malmö 2015 och vann med 4–3 efter straffar.

Japanskorna är inte ofarliga.

Det är ingen given trepoängare längre. Det är den verklighet som gäller här i OS.

Gränsen mellan succé och fiasko är lövtunn för dessa Damkronor som blivit fast i den lite skämmiga B-gruppen i mästerskapen.

Men OS verkar passa Damkronorna. Det är ett mästerskap där det gått betydligt bättre än VM. Jag har några oförglömliga minnen av damerna både från OS i Salt Lake City 2002 och OS i Turin 2006.

I Salt Lake City hade jag just sett Tre Kronor åka ut mot Vitryssland i kvartsfinalen, när jag dagen efter skulle åka och bevaka bronsmatchen mellan Damkronorna och Finland. Timmarna innan nedsläpp svängde vi förbi herrarnas arena och träffade vitryssen Vladimir Kopat, backen som skickade iväg pucken från mittlinjen, prickade huvudet på Tommy Salo och blev historisk både i Sverige och Vitryssland.

Han var både glad och nöjd för att uttrycka det milt.

Jag och fotografen Niclas Hammarström var inte lika lätta i sinnet när vi styrde mot mormonfästet Provo och damernas bronsmatch mot Finland. Men det slutade med en tv-puckshög av svenska tjejer, Damkronornas första mästerskapsmedalj någonsin och balsam i själen för oss som var där.

Sedan följde det klassiska OS i Turin och den historiska segern mot USA i semifinalen.

Det som gav ett OS-silver efter en final mot ett överlägset Kanada.

Då rådde en helt anan harmoni under dåvarande förbundskaptenen Peter Elander.

Här i Gangneung är det början till slutet på en vindlande resa med Leif Boork som general och ett slut som är omöjligt att förutsäga. Men jag önskar dessa tjejer allt gott och all framgång.

Det känns som de förtjänat det efter den här rekordlånga resan.

Flest landskamper i Damkronorna 00:46
ARTIKELN HANDLAR OM