”Tv-pucken krossar fler drömmar än den uppfyllt”

Föräldrar vittnar om vad som är ungdomshockeyns stora problem

avPatrik Brenning

Från 15 år ska svensk idrott elitsatsa – men vad innebär det i praktiken?

Sportbladet har kartlagt den svenska ungdomsishockeyn och en vinnarkultur där många barn mår dåligt.

Ledare och föräldrar beskriver en selektering med Tv-pucken som klimax där NHL-stjärnor skapas men kulturen präglas av pennalism, mobbning och stressade barn.

  • Läs hela vår granskning av ungdomsidrotten här

Tv-pucken har varit en självklar del av svensk ishockey sedan 1959 med en fast plats i rikstelevisionens tablå. Här möts distriktens bästa 16-åringar i kamp om att i slutet på turneringen få titulera sig mästare och fira i den traditionstyngda högen på isen.

De senaste tio åren har samtidigt debatten om turneringen intensifierats.

Riksidrottsförbundet är själva kritiska till den här typen av turneringen i sin åsiktsförklaring ”Idrotten vill”. Upp till tolv år menar RF att stora internationella och regionala tävlingar ”gör idrotten prestigefylld och därmed motverkar målen för barns idrottaren” och även inom ungdomsidrotten (13-20 år) manar RF till försiktighet.

”Vid införande av tävlingar om svenskt mäs­terskap eller riksmästerskap för en viss ålder grupp bör beaktas att de föreningar som vill nå framgång i dessa tävlingar ofta satsar målmedvetet på den aktuella åldersgruppen tre­-fyra år tidigare.”

Trots det arrangeras Tv-pucken av Svenska ishockeyförbundet i nära samarbete med SVT. Men hur påverkar turneringen den svenska hockeykulturen i de nästan 400 föreningarna som fostrar idrottande barn?

Foto: JOSEFINE LOFTENIUS / BILDBYRÅN
Klassisk tv-puckshög.

Sportbladet har talat med tiotalet personer inom pojkarnas ungdomsishockey. Det är människor i flera olika funktioner, från spelare till tränare och ordförande, i lag med barn från elva till 16 år i fyra olika föreningar. Två elitklubbar med representationslag i de högsta serierna och två med sitt största fokus på ungdomsverksamheten.

De målar upp en bild som skiljer sig dramatiskt från ishockeyförbundets demokratiskt överenskomna måldokument om att alla ska få vara med och att verksamheten för barn som spelar i U13 till U16 ska ”stimulera individen till kvalitativ och långsiktig träning”.

De kanske viktigaste åren för en ung ishockeyspelare är när du är 15 år och ska fylla 16. Då börjar uttagningarna till den prestigefyllda tv-pucken och efter det väljs vilka som får plats på de eftertraktade hockeygymnasierna. Är det någonstans strecket mellan ungdoms- och elitverksamhet dras är det här.

Det är också från 15 år Riksidrottsförbundet öppnar för selektering och elitsatsning då det är först från den åldern det går att börja skönja de framtida talangerna. Det är nu svensk idrotts stora elitmaskineri mullrar igång.

Aggressivt urval

Verkligheten i en av Sveriges främsta elitföreningar kan jämföras med en tratt där en stor mängd barnlag smalnar av ju äldre spelarna blir innan bara de allra bästa får plats i mynningen med tv-puckslag och hockeygymnasium. Urvalet är aggressivt och börjar tidigt. Vi hör om lag som selekterar från elva år. Ju äldre barnen blir ökar pressen och kraven. Egna spelare petas till förmån för provspelare i turneringar och de som anses för dåliga ställs åt sidan.

Foto: AVDO BILKANOVIC / BILDBYRÅN
Tv-pucken beskrivs som avgörande för stressen.

Flera föräldrar Sportbladet talat med beskriver barn i U15- och U16-lagen som går under hela år med oro och ont i magen av rädsla för att bli bortvalda. I slutet av varje säsong får varje spelare sin dom men redan under säsongen börjar den informella utslussningen.

– Mer eller mindre alla barnen är nervösa för om de ska bli uttagna till match. Blir de uttagna är de sen nervösa för hur mycket de kommer få spela, säger en förälder.

Föräldrar Sportbladet talat med beskriver hur lag spelar matcher på bara två femmor och där samma spelare hela tiden får spela powerplay och boxplay. Resultatet blir turneringar där vissa barn bara får spela ett par byten per match samtidigt som andra får så mycket istid att deras föräldrar tvingas massera sina barns slutkörda lår på kvällarna för att de ska orka spela igen dagen efter.

Ingen kan undgå att se vilka tränarna favoriserar och tror på.

Anses överflödigt

En förälder beskriver också en företeelse som rent kränkande. Det handlar om när laget får ett lagstraff eller en enskild spelare drar på sig ett matchstraff. Då måste ett barn som själv inte gjort något fel sitta av straffet för laget.

Foto: Arkivbild: ROBIN NORDLUND/Bildbyrån
Vid lagstraff kan ett ”bänkat” barn få åka till utvisningsbåset och sedan bänkas igen.

Istället för att ”offra” en spelare som anses viktig för laget väljer tränaren då ut ett barn som anses överflödigt. En av de petade killarna pekas ut och tvingas sedan åka till utvisningsbåset för att där sitta av minuterna för lagets skull. Sedan placeras han på bänken igen.

– För mig är det mobbning, säger en förälder.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Så har man alltid gjort, säger en ledare.

De föräldrar och ledare Sportbladet talar med beskriver flera effekter av den häftiga selekteringen. En följd är en kultur där de som lyfts fram som stjärnor får och tar sig större friheter på bekostnad av de sämre spelarna.

Flera föräldrar talar om kränkande ritualer och pennalism i omklädningsrummet. Drivande är ofta de bra spelarna och offren de som har lägre status i laget.

– Det är mobbning med en hierarki i laget där stjärnorna är högst upp och de som är utfyllnad under. Man favoriserar vissa som får uppföra sig hur de vill. Det får inga konsekvenser bara för att de är duktiga på hockey.

Unga vuxna som tränare

Även på isen är jargongen hård. Missar du en passning riskerar du en utskällning av jämnåriga lagkamrater. Ett uppträdande som direkt och indirekt uppmuntras av tränarna.

– De vill ha en tuff kultur eftersom de anser att det är utvecklande, säger en förälder.

De vill ha en tuff kultur eftersom de anser att det är utvecklande

– Tränarna är ofta unga vuxna som själva är fostrade inom hockeyn men slutat tidigt. Deras kunskap om barn är inte särskilt gedigen så de behandlar barnen som de själva blev behandlade. Resultatet är att jättemånga barn mår dåligt. Inte bara de som inte får spela eftersom de ligger lite längre bak i utvecklingen utan även de som får spela mycket. Det ligger en jättepress på dem.

Tränarna är inte alltid på plats i omklädningsrummet med barnen utan sitter inte sällan tillsammans på annat håll under delar av förberedelserna inför träningar och matcher. Ett försök till spegling av situationen på elitnivå där ledarna har egna kontor och spelarna själva får ett stort ansvar för kulturen i omklädningsrummet.

– Det finns ingen vuxennärvaro i omklädningsrummet och när tränarna går är det fritt fram. Vi har sagt till tränarna att de måste lösa det och jag vet att de haft samtal om situationen i gruppen men sedan har det inte blivit mer med det, säger en förälder.

Det finns ingen vuxennärvaro i omklädningsrummet och när tränarna går är det fritt fram

De ledare i föreningen som Sportbladet talar med bekräftar bilden.

– Det är en hård stämning och det har det alltid varit. Jag har varit med länge men på senare tid har jag verkligen försökt engagera mig lite mer och ibland är det så tragiskt att man blir ledsen. Jag vet mer om hur barnen mår än många föräldrar gör eftersom de tyr sig mer till mig. Man ser mycket tragik, men så klart jättemycket glädje också.

Poängligan avgör

Ledaren beskriver hur selekteringen splittrar gruppen och skapar hierarkier samt att indelningen börjar långt tidigare än när spelarna närmar sig 15-årsåldern.

– Det finns statistik från alla cuper på nätet ner till elvaårsåldern. Där kan alla se vem som gör flest mål och vem som blivit bestraffad för att man gjort något dumt. Alla tittar på den, spelarna, föräldrarna, ledarna och föreningarna. Är du högt upp i poängligan kan du vara kaxig, om inte föräldrarna plockar ner dig på jorden.

Ledaren bedyrar samtidigt att han varken sett pennalism eller förnedrande ritualer i de omklädningsrum där han varit aktiv.

En annan ledare beskriver hur tränarna är med och piskar på den hierarkiska inledningen.

– Man bestämmer vilka som är favoriter och sedan pushar man dem ganska hårt i gruppen samtidigt som man glömmer bort den stora massan.

På vilket sätt pushas de fram?

– De får mer uppmärksamhet och det läggs fram inför gruppen att de här är våra stjärnor eftersom de får spela mer. Det är säkert sant men det är inget bra grepp och det handlar om att tränarna själva så jäkla gärna vill vinna.

Andra bekräftar hur kulturen också sprids ner i åldrarna. Samma tendenser med toppning syns i elvaårsåldern där en förälder vittnar om outtalade men tydliga första- och andralag.

– Man sätter dem i de här facken direkt och resultatet blir att det finns barn som mår dåligt. Som vuxen får man ont i hjärtat av att se hur det går till. Det är bara att vinna som räknas.

Hela identiteten för barnen

Mot slutet av säsongen väntar utgallringen i de äldre lagen när nya spelare tas in och gamla petas bort.

– Under 1,5 månad får de gå och vänta på besked och då ska de sitta bredvid åtta-nio nya spelare i omklädningsrummet. Jag önskar att alla föräldrar fick känna av den hemska känslan av att veta hur dåligt ditt barn mår i en sådan situation. Om alla förstod det skulle det här vara mycket större nyheter., säger en förälder och fortsätter:

Under 1,5 månad får de gå och vänta på besked och då ska de sitta bredvid åtta-nio nya spelare i omklädningsrummet

– Det här är inte bara en idrottsklubb utan ett stort bolag och med det kommer också ett stort ansvar. De kastar ut barnen utan att det finns någon plan för hur de ska tas om hand. Det här är barn som tränat hockey fem-sex dagar i veckan. Det är inte en sport för dem, det är hela deras identitet. Nu står mindre klubbar och undrar hur de ska kunna ta emot alla spelare. Om bolag av den här storlek betett sig på samma sett mot sina anställda i vilken annan bransch som helst hade det blivit ramaskri. Men nu gäller det barn.

Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN
Skåne vann tv-pucken 2017.

Den som bär ansvaret i den utpekade föreningen bekräftar uttagningen vid 15-årsåldern som ”den största utmaningen vi har att brottas med”. Han menar att klubben försöker hjälpa alla spelare som blir bortvalda men ändå vill fortsätta vidare till andra klubbar i närområdet.

– När vi utvärderat oss själva har vi också märkt att många som lämnat oss vid U15 eller U16 kommer tillbaka några år senare och är med i våra juniorlag. Så det är viktigt att visa att den vägen också är öppen.

Hur ser du på vittnesmålen om mobbning och utfrysning i er förening?

– Det är ingenting som ska förekomma i vår förening och det här är ingenting som nått mig. Hade det gjort det hade vi vidtagit åtgärder. Det ska inte ske utanförskap eller mobbning i vår förening.

Föreningen säger att de är tvungna att välja bort spelare till sist då två juniorlag är omöjligt med nuvarande hallsituation. De säger sig också försöka ta ansvar för att alla negativa besked alltid ska levereras på ett så smärtfritt sätt som möjligt.

Läs hela klubbens svar här!

Fyra matcher fler

Men gäller det här bara i elitföreningen? Nej, säger en ledare i en mer breddinriktad verksamhet i en helt annan del av landet.

Han slår i sin tur larm om att alla barn, även de prioriterade, i deras lag som i år ska fylla 14 år får betala ett högt pris för satsningen.

– Vi var på en cup för någon helg sedan där vissa ungar fick spela sju matcher och andra tre. Det är klart att du som 13-åring utvecklas snabbare om du får spela sju matcher och andra bara tre. Men på lång sikt kommer du brinna upp. Du orkar inte.

Det är klart att du som 13-åring utvecklas snabbare om du får spela sju matcher och andra bara tre. Men på lång sikt kommer du brinna upp. Du orkar inte

– Man driver pojklagen som om det handlade om professionella idrottsmän. Min grabb tränar lika mycket som seniorerna i elitlagen och där misslyckas vuxenvärlden med att ta sitt ansvar. Vi vuxna måste se till att de inte tränar fem dagar i veckan för de orkar inte med det. Det blir kontraproduktivt. Vi vill att de ska hålla på med det här hela livet men vi ser hur de blir utbrända och lägger av.

Ledaren beskriver hur barnen i föreningen lever under en ständig press.

– Det är precis samma värderingar i hockeyn i dag som när jag var ung men det tränas hysteriskt mycket mer. Det kom ut ett mejl till vårt lag där tränarna skrev att de spelare som inte tränade dagen innan match skulle förlora sin spelplats. Det blir ”management by fear”. ”Jävlar om du inte tränar för då får du inte spela matcher! Läxor och skola skulle du tänkt på tidigare”. Sedan kommer helgen och då spelar vissa grabbar tre matcher på lördagen, alla två gånger 20 minuter. Det blir sex perioder på en dag, det kan ju inte vara bra för en 13-åring. Det är galet.

När upplever du att den här pressen kommer?

– Det är först och främst fram mot tv-pucken som det blir en jäkla hets. Många tror att du är körd om du missar den. Just tv-pucken och hockeygymnasium tror jag krossar fler drömmar än det uppfyllt. Det har sorterat bort fler potentiella yrkesmän än det gett. Det är galet att sortera bort 13-, 14-, 15- och 16-åriga ungar.

Det många barn jagar är sin stora barndröm och ta en plats i SHL eller NHL. En långsiktig dröm längs en snårig värld full av kortsiktiga utmaningar.

För samtidigt som du ska utvecklas som hockeyspelare och tvingas prestera i skolan avkrävs du hög träningsnärvaro och att ständigt prestera på isen. Missar du träningar får du inte spela och gör du inte bra ifrån dig på matcherna riskerar du att petas.

Ställs du åt sidan är vägen tillbaka in i värmen också lång. Du får sämre utvecklingschanser genom mindre speltid och riskerar även att förlora din sociala status i gruppen.

”Kommer inte erkänna”

Flera ledare i olika föreningar vittnar om att resultatet blir att barnen tränar även när de är skadade eller sjuka. Att spela med smärta applåderas också många gånger som ett tecken på god inställning.

– Barnen i dag kommer aldrig säga att de är sjuka, har ont eller inte förstår en instruktion. De kommer aldrig att erkänna det inför gruppen eftersom det är att visa sig svag. Det hade jag kunnat äta upp min hatt på. De kommer aldrig erkänna att de inte förstår eftersom de inte vill visa sig svaga, säger en av ledarna Sportbladet talat med.

Blir du en utfyllnadsspelare riskerar du också att råka illa ut i omklädningsrummet.

– Konsekvensen blir att fem till sju barn lägger av per år. Till slut har många föreningar inget lag kvar.

Varför säger inget något?

– Det finns en tystnadskultur. Folk är rädd att det ska drabba deras ungar, vilket det också gör. Så det är ingen obefogad rädsla.

En förälder beskriver hur det finns en oskriven regel i deras elitförening: "Den som inte blivit varnad, hotad eller utesluten älskar inte sitt barn". Sportbladet får också se mejl där klubbledningen genomgående vägrar att svara på kritik skriftligen, istället ska allt tas muntligt.

När en tidigare ungdomsansvarig i föreningen fick sluta satte en anonym person till sist upp ett plakat i hallen med en lång och mycket kritisk beskrivning av verksamheten under personen. Bland annat anklagades ledaren för att favorisera spelare i jakten på talanger.

Att bli utvald och ligga långt fram är också viktigt. Extra mycket så när du närmar dig 16 år. En uttagning till Tv-pucken är inte bara prestigefylld utan anses också öka dina chanser till en plats på någon av de mer ansedda hockeygymnasierna.

”Stor press”

Har du bra betyg och är duktig på planen kan du välja och vraka bland de 33 elithockeyutbildningarna. Har du gjort sämre resultatet kan du tvingas flytta hemifrån redan som tonåring för att följa din dröm. Eller behöva välja en annan yrkeslinje.

– Det är väldigt hård press på barnen. För många finns inget annat än att de ska gå på hockeygymnasiet så det är en stor stress. De pratar om det hela tiden och det märks även på föräldrarna. Det blir jaget före laget. ”Skit i laget, passa inte pucken utan gör mål”, säger en ledare och fortsätter:

– Man tappar att ishockeyn är det roligaste de här ungarna vet. Allt blir resultatfokuserat och det är vi vuxna som skapat det här systemet. Min yngsta son har inte nått den här åldern ännu men jag vet ju vad han har att vänta...

En förälder beskriver hur sonen fått svårt att balansera sitt liv redan i åttonde klass.

– Pressen har ökat något fruktansvärt och han har varit stressad hela året. Stressad av att träna fyra dagar i veckan och spela match på helgen samtidigt som han ska få ihop läxarbetet. Ibland har de matcher mitt i veckan och är inte hemma förrän vid midnatt. Tränar du hockey ska det gå före allt annat. Vi hade en begravning för hans farmor men då tyckte tränarna att han skulle komma efter den också. Det är inget fel att vara dedikerad sig men den här dedikationen blir ju nästan osund.

Tränar du hockey ska det gå före allt annat. Vi hade en begravning för hans farmor men då tyckte tränarna att han skulle komma efter den också. Det är inget fel att vara dedikerad sig men den här dedikationen blir ju nästan osund.

Tre andra föräldrar är rent uppgivna.

– Nu har min son bestämt sig för att lämna. Han har tröttnat på allt. På träningarna kan ungarna skrika till varandra att ”du är totalt värdelös” men ingen tar tag i det. Det är den där jävla kulturen. Som förälder försöker man påtala det men det finns en tystnadskultur. Du är rädd att ditt barn ska bli åsidosatt.

– Allt har gått fantastiskt bra men sen stannade han av utvecklingsmässigt. När han inte fick åka med på en cup frågade han tränaren vad han måste utveckla och fick till svar att ”du måste jobba på ditt självförtroende” men hjälper honom inte mer än så. Sen kommer han hem till mig och säger att han har för dåligt självförtroende inom hockeyn men det beror ju på att de skapat en kultur i gruppen där det är okej att skrika ”fan vad dålig du är” till någon som missar pucken.

Allt har gått fantastiskt bra men sen stannade han av utvecklingsmässigt. När han inte fick åka med på en cup frågade han tränaren vad han måste utveckla och fick till svar att ”du måste jobba på ditt självförtroende” men hjälper honom inte mer än så.

– Det var jävligt jobbigt när han kom hem och grät. Det var tungt. De senaste två åren har han inte tyckt att det varit roligt med hockeyn längre. Hela gruppen har blivit mer splittrad och min son säger att han inte vill fortsätta eftersom han inte tycker om kulturen i omklädningsrummet. Det har funnits killar som de gått hårt åt, och då har han sagt ifrån, men nu är hans självförtroende så lågt att han säger att ”jag vill inte säga något för då kan de gå på mig istället”. Det är den kultur de skapat. Hela hockeykulturen har tryckt ner honom i skorna och jag är arg på mig själv också, att jag inte förstått. Men det har blivit en kultur bland killarna att man inte tjallar på varandra. Nu har jag lyckats få fram saker ur min son i förtroliga samtal men han är jätterädd att jag ska ta det vidare.

Förbundet ger råd

Fler av de personer Sportbladet talar med har ändå på olika sätt försökt slå larm. En del har tagit upp problemen med tränarna, andra med föreningen, vissa har skickat brev till regionala förbund och en säger sig ha haft kontakter hela vägen upp till Svenska ishockeyförbundet.

Svaren de får beskriver de i stora drag som likartade.

– Tränarna säger att alla gör så här och att de absolut inte är värst. Och förbunden att de bara kan komma med råd och riktlinjer.

– Vi beskådar ett dårskap men det råder en tystnadskultur och ingen säger något. Jag har hört den ansvariga för en ungdomssektion säga att ”något gör vi ju rätt” eftersom de tar fram spelare som kommer till SHL men de flesta har de ju dammsugit upp i 16-årsåldern från andra föreningar. Samtidigt är det en skam hur de hanterat och struntat i sina egna spelare.

– För oss är det ju redan för sent nu men jag hoppas att det här kan hjälpa de yngre som kommer. De har fortfarande en chans att rätta till det här.

Laddar Live Upplevelse
  • Diskutera gärna i sociala medier under hashtaggen #utgallrad

ARTIKELN HANDLAR OM