”Många känslor och minnen väcks till liv”

Daniel Alfredsson får sin tröja hissad

HOCKEY

NEW YORK. I natt blir Daniel Alfredsson odödlig.

Hans nummer 11 hissas i taket i Canadian Tire Centre i Ottawa – och kommer sedan att hänga där för eviga tider.

– Det är en väldigt stor ära. Man värderar ceremonier av det här slaget mer när man lagt av, det kommer säkerligen bli emotionellt, säger ”Alfie” i en intervju med Sportbladet och berättar samtidigt att han en gång valde det klassiska numret för att han älskar fotboll.

Daniel Alfredsson är förvisso ett helgon i den kanadensiska huvudstaden redan sedan tidigare.

Ingen som någonsin spelat för Ottawa Senators har varit större och mer älskad än den rödlätte ynglingen som anlände från Göteborg på andra sidan Atlanten hösten 1995. Men från och med i natt är hans status som evig klubbikon officiell. Innan matchen mellan Senators och Detroit Red Wings – som ju ”Alfie” också hann spela för en säsong – pensioneras hans nummer 11 för evigt vid en säkerligen mäktig tröjhissningsceremoni.

– Jag är både glad och stolt. Det är en stor ära att få vara med om sådana högtider, säger den nu 44-årige ex-kaptenen när vi talar med honom inför en av livets stora höjdpunkter.

Tror du det blir emotionellt?

– Ja, det blir det alldeles säkert. Det är många känslor och mycket minnen som väcks till liv, både vad gäller själva hockeyn och allt jag varit med om utanför isen i den här staden.

Medan karriären pågår säger spelare som får utmärkelser och når milstolpar ofta att det nog är sådant man kommer njuta mer av när man lagt av och ser tillbaka. Har det blivit så?

– Ja, när man spelar har man nästan alltid en ny match att tänka på inom något dygn. Då känner man att ”ja, tack, det var ju roligt”, sedan är det bara att börja fokusera på uppgiften som väntar. Efteråt får man mer tid att reflektera, absolut.

Gör du ofta det? Reflekterar över karriären och tänker på vad du åstadkom?

– Nja, inte till vardags. Det blir inte så, man har så mycket annat att stå i. Men ibland träffar man ju gamla lagkamrater och andra man lärt känna genom hockeyn, då börjar man ofta prata om och reflektera över allt som hänt.

Foto: Adrian Wyld / AP TT NYHETSBYR N
I december 2014 meddelade Daniel Alfredsson att han lägger av.

Stolt över sitt hårda jobb

Du spelade sammanlagt 1 246 grundseriematcher, plus 124 slutspelsmatcher. Det är otroligt mycket. Hur mycket minns man egentligen?

– Ja, hehe, det kan man fråga...mycket flyter ju liksom samman i minnet.

Du är inte som Steven Stamkos i Tampa som verkar minnas varje enskilt mål han gjort?

– Nej, verkligen inte varje mål. Men det är konstigt med mitt minne...jag fick nyligen en bok om min karriär och när jag läste den mindes jag ändå väldigt många specifika matcher. Blir jag bara påmind på det sättet kommer jag ihåg mycket, faktiskt.

Vad är det som sticker ut såna gånger?

– Ja...vad är det? Jag tror det jag är allra mest stolt över är att jag ändå höll på så länge och alltid jobbade hårt. När man är mitt uppe i det tänker man inte på att man ska fortsätta i evigheter. När jag hade spelat 500 matcher kunde jag aldrig tro att jag skulle spela tusen matcher, men det rullar på och så länge man känner att man fortfarande kan spela och hjälpa sitt lag och är villig att göra det som krävs så...ja, det är nog det som står ut mest. Att jag spelade så länge och alltid gjorde vad jag kunde.

Du känner inget sug att spela i dag? En sådan som Jaromir Jagr håller fortfarande på, passerade Mark Messier på alla tiders poänglista strax före jul och säger att han vill försöka spela tills han blir 50...

– Ja, det är fantastiskt. Men det är säkerligen lika med honom. Om någon sagt åt honom när han var 30 att han fortfarande skulle spela 2016 hade han förmodligen bara skrattat. Men så länge det är roligt och det funkar finns det ingen anledning att inte försöka fortsätta till 50. Själv, så jo, ibland när man är på isen med laget, vilket jag till och från varit sedan jag kom tillbaka hit, hugger det till. Likaså när jag sitter på läktaren och det blir spännande i tredje perioden. Då känner man att man vill vara med där ute och försöka hjälpa laget. Men sedan tittar jag på spelschemat och då är suget inte så stort längre, hehe. Om det bara gick att spela hemma i stora matcher...nä, jag skojar. Kroppen höll inte mer, det är som det är, jag är nöjd med det som varit.

Var en femma från början

Det är nummer 11 de skickar upp i taket i natt. Vad är storyn med det, var det alltid ditt nummer?

– Nej, inte alls. 5 var mitt nummer när jag började. Ett tag tror jag att jag hade 55 i Frölunda också, som alternativ. Men när jag kom till Ottawa var femman upptagen och jag och en finländare som heter Antti Törmänen som kom hit samtidigt fick välja mellan 11 och 22. Jag valde först och eftersom jag alltid gillat fotboll fick det bli 11. Det är ju ett klassiskt fotbollsnummer.

Snyggt är det också, två ettor så där...

– Ja, med tiden har jag ju såklart fått en annan relation till numret. Jag tycker mycket om det i dag.

Andra svenskar som är med om sådana här ceremonier får i allmänhet resa långt för att delta. Men inte du. Familjen bor kvar i Ottawa?

– Ja, det har blivit så. Vi bodde ju tre år i Detroit också, och trivdes väldigt bra där med, men sedan kände vi att Ottawa ändå är hemma. Vi har levt här nästan hela våra vuxna liv, barnen är födda här och även min bror bor här med sin familj. Så det blev naturligt att flytta hit igen. Att flytta tillbaka till Sverige fanns faktiskt inte på kartan alls. Det här är vårt hem.

Och nu jobbar du som ”senior advisor of hockey operations” åt Senators. Är det vad du vill hålla på med?

– Just nu känns det så. Det är intressant och givande att tillsammans med andra i en organisation jobba mot ett uttalat mål också på det här sättet.

Det går ju riktigt bra för laget också, till mångas förvåning. Ottawa känns som en stad där den allmänna stämningen påverkas av hur det går för NHL-laget?

– Så är det absolut. Sedan vi spelade final 2007 har vi inte lyckats hitta någon riktigt kontinuerlig stabilitet här, men det känns väldigt lovande just nu. Vi har ett ungt, begåvat lag och det leds av Erik (Karlsson). Han har på något sätt tagit sig upp på ännu en nivå och gjort laget till sitt. Han är en verklig ledare nu. Det är fantastiskt att se.

Men i natt är det hans föregångare som kapten och ledare som ska hyllas och skrivas in i evigheten i Canadian Tire Centre.

ARTIKELN HANDLAR OM