Hjärnskakningen tvingade Ferno att sluta

Den sista smällen i augusti satte stopp

Av: Mathilda Gustafsson

Publicerad:
Uppdaterad:
  • 52 hjärnskakningar i SDHL enbart under de senaste två säsongerna.

  • I en stor spelarenkät av Sportbladet larmar nu flera drabbade spelare om en ohållbar situation i många klubbar.

  • Vittnesmålen handlar om bristande kunskap och hjälp i klubbarna, självdiagnostisering – och skadeperioder som är onödigt långa.

Hennes karriär tog slut minst sju år för tidigt.

Med ett flertal hjärnskakningar under sin tid som hockeyspelare blev det tillslut ohållbart för Nathalie Ferno att fortsätta.

– Jag grinade mer för att jag var tvungen att sluta än för att jag hade ont, säger hon till Sportbladet.

Säsongen hann sedan inte ens börja innan Nathalie Ferno var tvungen att ta beslutet om att lägga skridskorna på hyllan. En smäll vid första isträningen i augusti satte stopp för 23-åringens fortsatta karriär.

–  Det var inte ens någon hård smäll så man blir förvånad över hur lite som krävs. Men jag fick verkligen extrem huvudvärk och yrsel. Jag kunde inte göra något annat än att ligga ned, säger hon till Sportbladet.

Foto: Simon Eliasson
Ferno.

Även om en hjärnskakning ofta innebär kraftiga fysiska symtom var rädslan över att inte bli helt symtomfri värst att hantera, berättar hon.

– Varje gång man vaknar med huvudvärk så tänker man att “ska det vara så resten av livet”. Man läser om spelare som det inte går över för så det blir lätt väldigt ångestladdat. Man kan inte fokusera på att bli helt bra för man tänker hela tiden “tänk om det inte blir bra” och “hur ska det bli imorgon”, sådana katastroftankar. 

Hur kom du fram till beslutet att sluta?

– När jag träffade läkaren i augusti förstod jag redan innan vad han skulle säga, det fanns nästan inte något annat val. Men det är inte bara att sluta, hela livet förändras ju. Även fast den förändringen kanske skulle komma senare i livet så var man kanske inte riktigt beredd att den skulle komma nu.

”Fick verkligen en identitetskris”

Beslutet var nödvändig för hennes hälsa samtidigt som det fick henne att psykiskt må ännu sämre. Nu var hon ju en ”vanlig människa”, vad gör en sådan, tänkte hon.

– I början var det katastrof. Jag hade byggt hela min identitet kring ishockeyn och när allt tog slut kände jag lite “vem är jag ens nu?”. Jag fick verkligen en identitetskris.

Foto: Simon Eliasson
Nathalie Ferno är till skillnad från många i SDHL nöjd över stödet från sin klubb under processen.
Foto: Simon Eliasson

– Jag tror det är viktigt att man har någon man kan prata med och att man inte håller sådana katastroftankar inombords. Min pojkvän har fått tagit del av det värsta. När jag var en liten hög på golvet så hjälpte han till.

Kunde du tillslut acceptera beslutet?

– Jag accepterade att jag var tvungen att sluta men jag accepterade inte att det hände mig. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta spela ishockey men jag tyckte att det var så jäkla orättvist. Jag ifrågasatte mer varför det hade hänt.

En lovande karriär framför sig

Med sina blott 22 år, nu 23, hade Luleåforwarden hela karriären framför sig. En lovande karriär med två SM-guld och flera landskamper i Damkronorna på meritlistan.

2018/2019 skulle bli säsongen då hon siktade på att få göra mästerskapdebut i VM i Esbo, Finland.

Men så blev det inte. När slutspelet i SDHL stundade stod forwarden vid sidan av isen och när guldhjälmarna någon vecka senare delades ut och hela Luleå stormade in på isen var Nathalie fortsatt inte ombytt.

Då var hon helt inställd på att ta nya tag efter sommaren.

Men så blev det inte heller.

– När man lever i sportvärlden så har man hela tiden en målsättning. Man tänker inte så mycket “tänk om”. Under slutspelet fanns det inte på världskartan att jag skulle sluta, säger Nathalie Ferno.

”Fällt några tårar”

I dag, ett halvår senare, lägger Nathalie all tid och energi på sin utbildning till arbetsterapeut. Hon har varit i ishallen några gånger under säsongen och sett en del matcher men varit mindre delaktig kring hockeyn än vad hon trodde att hon skulle vara.

Foto: Simon Eliasson
Nathalie utbildar sig nu till arbetsterapeut.

– Jag blir oftast glad när jag träffar laget men det har många gånger hänt att man har fällt några tårar när man varit där. Men det har inte varit jobbigt att gråta för det heller, det är ganska bra. Man ska gråta.

Hur mår du i dag?

– Jag mår mycket bättre men har lite symtom kvar. Samtidigt strävar man ju hela tiden efter att må helt bra.

PODD Efter alla hjärnskakningarna - här är farligaste sporterna

I dagens Aftonbladet Daily pratar vi med professorn i idrottsmedicinn, Yelverton Tegner, om hur tacklingar, nickar och smällar skadar hjärnan.

 
Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på PLAY-knappen

Laddar Live Upplevelse
Publicerad:

LÄS VIDARE