Patrik Thornéus: Frölunda gjorde det lätt för sig – igen

HOCKEY

Roger Melin till Frölunda.

Gääääsp, det kunde lika gärna ha blivit Dan Hobér eller Leif Boork – eller varför inte Gunnar Leidborg?

Nytänkande är nämligen inte Frölundas melodi.

Det är också klubbens problem.

Egentligen borde man väl inte ha blivit förvånad, men ändå höjde åtminstone jag på ögonbrynen när pressmeddelandet landade i inkorgen.

Det är bara att konstatera: Frölundas ledning tog det säkra för det osäkra igen.

För de styrande i klubben är det här ett sätt att gå i strid med både hängslen och livrem, eftersom ledningen hur det än går har ryggen fri:

Går det dåligt för Frölunda kan den alltid skylla allt på Per Bäckman och konstatera att ”duktiga Roger fick börja om på nytt och hann inte sätta sin prägel på laget”.

Går det bra för Frölunda kan klubbledningen alltid slå sig för bröstet och konstatera ”att vi gjorde det som vi visste var bäst för föreningen”.

Smart drag, men var finns nytänkandet?

Roger Melin har på tre år representerat Linköping, Färjestad och nu Frölunda – tre av svensk ishockeys giganter – och med absolut toppmaterial inte överlevt en enda semifinal.

Här mattas stjärnorna

Nej, Frölunda har större problem än tränarfrågan.

Sportchefen Christer Kellgren har till exempel under sin tid i klubben inte lyckats hitta en enda – nej, inte en enda – namnkunnig spelare som utvecklats till det bättre i Göteborg. Tvärtom, i stort sett alla har kommit till Frölunda som stjärnor och lämnat klubben som föredettingar.

I bästa fall har nyförvärven hållit normal klass, inte mer.

Ni säger finländaren Sean Bergenheim. Han kom under förra säsongen och gjorde succé. Visst, men att han hamnade i Göteborg var nämligen enbart dåvarande andretränaren Calle Johanssons förtjänst.

Han hade de rätta kontakterna.

Innan Bergenheim var det Tomi Kallio och Martin Plüss som kom och lyckades i Scandinavium, ditplockade av Conny Evensson för hundra år sedan, ungefär.

Frölunda har på kort tid sparkat Stephan Lundh och Per Bäckman, men ledningen borde nog rannsaka sin egen verksamhet och inte göra det enkelt för sig och skylla allt på ledarna i båset. Som jag ser det är laget felbyggt. Försvarsspelet är som det alltid varit i klubben – okej, men inte mer – men framåt har laget alldeles för många spelare med liknande egenskaper. Ingen bryter mönstret. Det finns ingen Per Ledin eller Andreas Jämtin som kan gå in, göra några svettiga helvetesbyten i sarghörnen och på det sättet få i gång laget. Nej, Frölunda har finlirare, på alla positioner, och ingen är beredd att göra skitgörat.

Inte ens Jonas Esbjörs orkar längre.

Spelarrådet – makthavarna

Spelarrådet är ett annat talande exempel på hur Frölunda är uppbyggt och fungerar. Där sitter Jonas Johnsson, Niklas Andersson, Tomi Kallio, Jonas Esbjörs och Ronnie Sundin.

Fem institutioner i klubben.

Gissa vilka som bestämmer – egentligen?

Frölundas förstakedja får år efter år störst förtroende, men om vi ska vara ärliga har till exempel lagkaptenen Jonas Jonssons bäst-före-datum passerats för gott och väl ett par år sedan. Såg honom i 0–7 matchen mot Södertälje och gjorde han inte en ruggig plattmatch med flit – i protest mot Pär Bäckman – är det riktigt, riktigt illa ställt där.

Nu måste Frölunda agera.

Det är dags att ruska om i laget, det är dags att slakta heliga kor, det är dags att ledningen tar sitt ansvar och det är dags att Frölunda börjar visa att klubben är den storklubb den utåt sett vill vara.

Är Roger Melin rätt man att ta tag i problemen?

Inte omöjligt, men Frölunda-ledningen gjorde det enkelt för sig igen.

Fegt, skulle jag kalla det.

ARTIKELN HANDLAR OM