Hockeyn har inte råd med ett nytt ”Vitryssland” i kväll

HOCKEY

GÖTEBORG

Sverige-Tyskland i kväll handlar om mer än en kvartsfinal i VM.

Det handlar om svensk hockeys framtid.

Ett nytt "Vitryssland" kan knocka en sport som står och vacklar.

Fotbollen har svischat förbi och handbollen är uppe och nosar på andraplatsen i folkhemmet.

Nu handlar det om att överleva för hockeyn.

Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om vi förlorade mot Tyskland i kväll.

Och då menar jag inte om Hardy Nilsson ska avgå eller ej.

Nej, det handlar om större saker än så.

Jag vet att det kan låta överdrivet dramatiskt, men förlusten mot Vitryssland skapade ett trauma bland de som brinner för hockeyn.

Och det är den lågan som aldrig får slockna.

Kulturskribenter och idrottspsykologer som kritiskt dömer ut reaktionerna efter OS-förlusten mot Vitryssland, är inga människor som brinner.

Eldsjälarna är livsviktiga

De är logiska, klart tänkande själar som aldrig gråtit över en förlust, eller varit hejdlöst lyckliga över en seger. Det är ju bara idrott det handlar om, inte världskrig.

Men det är eldsjälarna alla sporter behöver.

Fanatiker som brinner.

Frivilliga ledare som kliver upp halv sex en lördagsmorgon för att vara funktionär på en pojkmatch, i stället för att sova ut efter en tuff arbetsvecka.

Tränare som offrar sin fritid för att träna knattespelare, mammor och pappor som kokar varm choklad och struntar i skyhöga bensinräkningar för att skjutsa sina ungdomar till träningar och matcher.

Det är vad det handlar om i dag för svensk hockey.

Nyrekrytering och tillräckligt med ledare i en tid då hockeyn har mördande konkurrens inte bara från andra sporter, utan även från dataspel och tv-satelliter som sänder dygnet runt.

Försvinner de, försvinner hela den grund hockeyn vilar på.

Det är alla de människorna som behöver se Markus Näslund sätta ett av sina fina handledskott i krysset bakom tyska målvakten Marc Seliger i kväll.

De vill se spelarna brinna den här gången.

Jag tror också att de svenska spelarna insett det. Därför tror jag ingen behöver vara orolig.

Tre Kronor vinner.

Allt annat är otänkbart.

Jag var så gott som säker på att vi skulle få möta Kanada i en semifinal i VM, men nu är jag inte lika säker längre. Kanada möter Slovakien i kvarten. Samma Slovakien som slog Ryssland med 6-4 i går. Slovakien har förmodligen detta VM:s bästa forwardsbesättning. Och till kvarten får de två toppspelare till, Los Angeles Zigmund Palffy och Bostons Jozef Stumpel.

Det är klar skrällvarning där. Och Slovakien är det enda lag som slagit Sverige i VM hittills.

För svensk del måste alla vara medvetna om att det är målvakten Tommy Salo som vunnit de viktiga matcherna åt oss så här långt.

Utskällda, nästan hånade Salo, som ändå ställde upp i VM.

Tala om en spelare som brinner.

Han höll nollan mot Ryssland (2-0), höll oss kvar i matchen mot Slovakien (1-2) och räddade oss i de två första perioderna mot Finland.

Då var vi faktiskt helt utspelade.

Övriga Tre Kronor har bara gjort en riktigt bra period, den tredje mot Finland som vi vann med 3-0. Kan vi ha det spelet en hel match, kan det faktiskt bli VM-guld.

Jag är fruktansvärt trött på allt snack om torpedhockey och Big Ice Hockey och allt vad Tre Kronors spelstil kallas.

Det handlar helt enkelt om att ett landslag som spelat traditionellt svenskt, det vill säga strikt defensivt, plötsligt satsat på offensiven.

En spelstil som gjorde gamla Sovjet till en storhet och som gjort att finländsk hockey tagit ett rejält kliv framåt.

Svårare än så är det inte.

ARTIKELN HANDLAR OM