Hockeyvåldet gör mig helt schizofren

HOCKEY

Satt och tittade på ett slagsmål i går, och plötsligt utbröt det en hockeymatch.

Gammal klassisk formulering.

Nu aktuellare än nånsin.

Det är värst vad det vevas runt i rinkarna dessa dagar.

Foto: AP
Det är råare slagsmål i NHL än i elitserien.

Tv visar tuffa man-mot-man-fighter från NHL stup i kvarten och i vår annars så snälla elitserie har det också hettat till rejält i några matcher på sistone.

Det är råare slagsmål i Nordamerika, men där brukar busarna få sitta fem minuter i utvisningsbåset.

I Sverige blir det ett himla liv efter minsta lilla bråk, det är disciplinnämnder och märkliga avstängningar i flera veckor.

Hockeyn och slagsmålen är ett av idrottsvärldens märkligaste exempel på dubbelmoral.

Våldsförespråkare

Hur ska vi ha det, egentligen?

Det finns undersökningar som visar att en majoritet av den svenska hockeypubliken vill se fighter på isen. Förmodligen dominerar den inställningen i kategorin "yngre män", såna som hellre ser en bra högerkrok än ett vackert uppspel.

Men det stannar ju inte där.

Våldsförespråkarna finns i alla läger.

Hockeyjournalisterna gnuggar händerna när ett slagsmål piggar upp tillställningen, sen sätter de sig - i vissa fall - ner vid datorn och fördömer hockeyvåldet.

Andra jublar och skriker att "nu märks det att lagen är tända!"

Tränarna går inte heller direkt på gatorna och demonstrerar med plakat som säger "Stoppa slagsmålen".

När hörde ni senast en coach fördöma fighting?

Boork vill ha slagsmål

Experter som Leif Boork, sportchef i Hammarby, är i alla fall ärlig.

Han vill ha slagsmål som en nödvändig ingrediens i hockeyn. Helst ska spelarna lära sig slåss ännu bättre. De ska kasta handskarna, ta tag i varandras tröjor och "dela ut hårdare smockor".

Det är egentligen helt otroligt.

Samtidigt sitter alltså hockeyförbundet och utdömer långa och stränga straff.

Jag vet inte vad jag ska tro.

Detta ämne gör mig schizofren.

Jag tänker inte göra en Leif GW Persson:

Luta mig tillbaka som en hösäck i stolen, ha en pupill i golvet och en uppe i taket, blinka slött, mumla med käften full av snus och ge ett intryck av att det bara är jag i hela världen som begriper nåt om brott och straff.

Men jag känner igen ett hyckleri på lukten.

I alla år har det ältats till förbannelse om hur "ofarligt" det är att slåss i hockey, eftersom spelarna har skridskor på fötterna.

Det är själva ursäkten till att det kan fortsätta. Liksom det faktum att det är värre med tacklingar i ryggen och slag med klubban.

Det sistnämnda kan inte förnekas.

Men måste det samtidigt innebära ett tyst godkännande för slagsmålen?

Tuff hockey

När du knyter näven för att slå en motståndare i ansiktet har du ett uppsåt: att skada honom. Så är det bara. Slåss du riktigt bra knockar du den andra killen, även i hockey. Blodvite uppstår.

Gör du motsvarande på gatan kommer farbror polisen.

Våld är våld, om än i gyllene rinkar.

Så vad vill jag själv se?

Rinkbandy?

Nej, det är klart att jag vill ha tuff hockey. Förr var jag dessutom en av dessa yngre män som gillade att se slagsmål på is.

Numera inser jag emellertid att ishockeyn kan vara oerhört njutbar utan våldsinslag.

Vill jag se legaliserade slagsmål kan jag alltid gå på boxning, och för mig får regeringen gärna upphäva förbudet mot proffsboxning i Sverige.

Var sak har sin plats, om man säger så.

Peter Wennman