Nej, nej – inget kan få oss att glömma Henke i kväll

HOCKEY

Den ene har ont i vänster ljumske, den andre i höger lår. Det liknar en tanke.

Kan anfallsparet Allbäck/Ibrahimovic sluta halta? Kan kvällens anfallspar få oss att glömma Henrik Larsson för en stund?

Nej. Nej.

Och här lämnar jag fritt fram för vassa repliker.

Vintern lär ha rasat ut bland våra fjällar. Problemet var någon hade glömt att tala om det för den i går.

Vi stod i regn, vind och fula mössor på Hjorthagens Idrottsplats och tittade på ytterligare en landslagsträning.

Lars Lagerbäck instruerade mittfält- och anfallsspelarna i omställningsövningar, Tommy Söderberg lufsade mest runt och iakttog och det var hela tiden väldigt tydligt vad det är som ska prioriteras i matchen mot Kroatien: Anfallsspelet.

Välkomponerat anfall

Rock ’n’ roll-matchen i Budapest var rolig att se på, men den är knappast en måttstock för vad vi ska förvänta oss framöver. Nu gäller det att hitta ett välkomponerat, stringent anfallsspel att lita på.

– Ni får det att låta som att det bara handlar om två anfallare, det är elva spelare på planen och sex på bänken. Det är allt det som ska stämma.

Sålunda talade Zlatan när frågeställningen kom upp, och det har han förstås helt rätt i. Mot Kroatien är målsättningen att Mattias Jonson och Anders Svensson ska fylla på ordentligt, och centralt har förbundskaptenerna uppenbarligen gjort det märkliga valet att prioritera Kim Källströms vassa avslut framför hans spelfördelande kvalitéer, och gjort tvärtom med Mikael Nilsson. Kim är överlägset skickligast i Sverige på att snabbt vända spelet.

Men det är ju inte det där vi är mest nyfikna på.

Vi är nyfikna på anfallsparet.

Om fotboll vore enkel matematik vore det inget problem; vi har två bra anfallsspelare, som båda är i kanonform.

Men fotboll är inte matematik, och definitivt inte enkelt.

Marcus Allbäck sa i går att matchen mot Lettland var hans första tillsammans med Zlatan. Det är inte sant, men jag anklagar honom inte. Det är lätt att glömma deras två tidigare insatser ihop:

74 minuter mot England 2001 – 1–1 och Sveriges enda mål kom på en frisparksretur som Håkan Mild slog in. 75 minuter mot Grekland 2002 – 2–2 och Anders Svensson spelade fram till både Magnus Svenssons och Stefan Selakovics mål.

Ingen gång har samspelet mellan Allbäck och Ibrahimovic fungerat.

Det är inte ett dugg överraskande.

Zlatan har förändrats som spelare, men han är fortfarande ingen uppoffrande löpare. Hans briljans bygger på ”hans hjärta och hans känsla” (Lars Lagerbäcks ord, tänk er det). Marcus Allbäck, som inte längre misshandlas i Villa, har sin egen briljans. Han är en superb boxspelare och är landets näst bäste spelare på direktavslut på ett tillslag.

Henke ska sköta sampelet

Men vem ska sköta kompet?

Henrik Larsson, förstås.

Han är den brede spelaren, framspelaren, löparen, strikern som kan göra både det engelsmännen kallar ”score goals” (göra mål) och det de kallar ”make goals” (ligga bakom mål). Henke är Sveriges Raúl, och om Marcus Allbäck prickar rätt (han gör ju det nästan jämt numer) och Henke verkligen kommer tillbaka, så är det bara att lyfta på hatten.

Om han inte gör det ställs det andra krav på våra anfallare.

Och framför allt ställs det andra krav på de andra spelarna.

Utan Henke gäller det att landslaget blir bättre i en av sina allra svagaste grenar – kant- och inläggsspelet. I Ajax och Aston Villa får dagens anfallare en helt annan service från kanterna, om de får det i landslaget också så kan Marcus Allbäck koncentrera sig på att göra det han är bäst på:

Mål.

Om vi får se ett sådant svenskt spel i eftermiddag är det bara att böja huvudet i beundran.

Om vi inte får se det är det bara att böja huvudet i en ny bön.

Åt Glasgow till.

Simon Bank