Helsingfors klockan 22.07: 6-5...

Sportbladets Mats Wennerholm efter 60.00 i går: Under sker inte - då började Tre Kronor gå på vatten

HOCKEY

HELSINGFORS

Det stod 1-5 till Finland och allt hopp var ute.

Jag tänkte inte ens på att be en stilla bön, då jag gått ur statskyrkan.

Under sker inte.

Då började Tre Kronor gå på vatten.

Fruset vatten.

Det jag tänker berätta nu är redan svensk idrottshistoria.

Det har inte ens gått ett dygn, men "Miraklet i Helsingfors" är redan en klassiker som jag kommer att berätta för barnbarnen, när jag får några.

- Jag var där, kommer jag att säga.

- Jag satt där på läktaren och såg allt ske framför mina egna ögon.

Ungefär så kan jag tänka mig att jag lägger upp berättelsen om kvällen då jag tyckte mig ana en gloria över Peter Forsbergs hjälm och ett svenskt hockeylandslag som gjorde det omöjliga.

Hur kunde det ske?

Var det Hardy Nilsson som tog fram taktiktavlan och drog några magiska pilar som vände allting?

Nix.

Det var 22 svenska hockeyspelare som bestämde sig för att de inte ville bli förnedrade.

Alla vittnar om att det var tyst i båset och att Hardy inte sa någonting, då han kikade upp på resultattavlan och såg 1-5 lysa honom i de stålgrå ögonen.

Det var spelarna själva som vände matchen.

Det började med ett skitmål

Och ganska typiskt startade det med ett riktigt skitmål.

Peter Nordström chansade med ett slagskott strax innanför blå, som gick på Jörgen Jönssons skridsko och ställde finländske målvakten Jani Hurme.

Svenskarna lyfte knappt på klubborna efteråt.

Det såg ut som ett tröstmål.

Men bara en minut och 23 sekunder senare slog Peter Forsberg in en puck framför mål - i power play dessutom.

Det var Sveriges tredje mål i numerärt överläge på hela VM och det var viktigt.

Det skapade den där lilla, lilla känslan av att det inte var omöjligt längre, att matchen gick att vända.

Idrottspsykologi utförd i praktiken.

Det målet var oerhört viktigt för det vände matchen.

Finländarna började se osäkra ut, plötsligt började de känna efter och de kände tröttheten, de kände förväntningarna från ett helt folk i ett land där hockeyn är ohotad nummer ett som som sport.

Passningarna var inte lika självsäkert slagna längre, avslutningarna inte lika klockrena och när Mikael Tellqvist räddade Teemu Selännes friläge i mitten av andra perioden, hade vi fått en vinnare i målet också.

Efter den räddningen började svenskarna ösa på mot Jani Hurme, lika osäker som Salo i den här matchen.

Och när Jonas Höglund slog in 4-5 bara 2.40 från periodslutet hade svenskarna kontakt.

Det var ett mål värt en hel back energidryck.

Svenskarna gick in till pausvilan och kände att de hade kontakt, att de kunde vända matchen.

Positiva tankar.

Tankar som stärker, bygger upp.

Nu tar vi dom-tankar.

Finländarna var nervösa

Finländarna fick gå in i omklädningsrummet med helt andra känslor inombords. Jag lovar att det inte var många finländska spelare som såg varandra i ögonen under den periodpausen.

Sedan kom det så, målet som får en att tro att Jesus verkligen gick på vatten.

Peter Forsbergs 5-5.

Foppa hade åkt omkring halva matchen och kämpat för att komma i takt med sig själv, då några finländarna smällde på honom i sin självsäkra övertygelse om att segern var klar.

Jag pratade med svenske backen Mattias Norström tidigare under VM.

Han brukar få specialbevaka Forsberg då hans Los Angeles möter Colorado.

"Notan" berättade att han brukade undvika att smälla på Foppa alltför hårt:

Väck inte Foppa...

- Gör man det blir han bara tjurig och ännu bättre som spelare. Väck inte den björn som sover, brukar jag resonera.

Det visste inte finländarna.

De väckte Foppa - utan att räkna med konsekvenserna.

Hans solomål till 5-5 efter 8.22 i tredje perioden kommer nästan att bli lika klassiskt som hans straffmål i OS i Lillehammer.

Det bör ingå i varje hockeyälskares frimärksamling.

Då var det inget snack längre.

Sverige skulle vinna matchen.

Per-Johan Axelssons segermål i power play, var bara den slutgiltiga bekräftelsen på att under fortfarande sker.

ARTIKELN HANDLAR OM