Kanada slog Slovakien

5-0 i nattens match

HOCKEY

TORONTO

Team Kanada ångar på i World Cup och knäckte som väntat Slovakien i nattens kvartsfinal.

Nu väntar ett mycket intressant möte med Tjeckien i Toronto på lördag.

Ska hockeyvärlden få se en ny, tjeckisk blåsning?

Foto: ap
På knock Mario Lemieux gjorde ett mål när Kanada avgjorde kvartsfinalen mot Slovakien i andra perioden. Klara 5–0 till slut.

Tja, Kanada måste i alla fall spela bättre än i natt för att ta sig till final.

Det var uppenbart att den kanadensiska ledarstaben tagit lärdom av Tre Kronors förlust i tisdags. Första perioden i natt var ett rent sömnpiller, turneringens händelsefattigaste hittills, och det berodde på att hemmalaget inte ville fasta i den slovakiska fyrmannaboxen och åka på snabba kontringar.

I den andra perioden började dock Kanada ta fler risker, och det betalade sig omedelbart. Två målexplosioner innan tolv minuter var spelade gav laget 4-0 och matchen var punkterad.

1–0 (Vincent Lecavallier i power play) och 2–0 (Mario Lemieux fick målet, men Jarome Iginla var sist på pucken) kom i tät följd i början av perioden, och åtta minuter senare kom två till med 19 sekunders mellanrum : 3–0 (Ryan Smyth) och 4–0 (Joe Sakic, snyggt framspelad av Lemieux och Iginla).

Där bytte Slovakien målvakt och satte in Södertäljes nyförvärv Ratislav Stana, och han gjorde en bra match. Men slovakerna var ändå chanslösa mot ett Kanada som växte ju längre matchen led.

Inför semifinalen måste dock coachen Pat Quinn vara en smula orolig. Tjeckerna är klassen bättre än slovakerna och kan bli en svår taktisk nöt att knäcka för det unga Team Kanada.

Om Tjeckien kan spela ett lika tätt försvarsspel som i Globen och sen kontra lika effektivt finns det egentligen inga vapen alls att ta till, inte ens för Kanada.

Förberett mig mentalt

Vet inte om chocken lagt sig hemma i Sverige än, det har den väl inte, men personligen hade jag förberett mig mentalt på en förlust mot tjeckerna.

Jag har sett hela scenariot spelas upp förr.

I Canada Cup 1981 hade vi ett svenskt lag som var om möjligt ÄNNU mer upphaussat än detta Tre Kronor. Det var första gången ett svenskt hockeylandslag bestod av fler proffs än amatörer, där skulle nu Börje Salming, Stefan Persson, Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn Nilsson, Kent Nilsson, Anders Kallur och alla andra som var jätteidoler i tidningarnas NHL-rapporter spela ihop för första gången och knäcka allt motstånd.

Jag erkänner att jag var en av dem som rycktes med i entusiasmen och inte begrep att det krävdes mer än ett gäng individuella stjärnor för att skapa ett bra lag.

Jag stod på läktaren i Ottawa och trodde inte mina ögon när Tjeckoslovakien kom till den avgörande fighten mot Tre Kronor tända som en flock vilddjur, spelarna STOD upp i båset under nästan hela matchen, och de fullkomligt krossade ett chockskadat svenskt gäng med 7–1.

Det var som ett kalkerpapper i Globen i tisdags. När tjeckerna bestämmer sig för att vinna och har den där totala sammanslutningen inom gruppen är laget närmast oslagbart. Det gamla Tjeckoslovakien hade flera såna där magiska kvällar under 1970-talet också, vilket både Kanada och Sovjetunionen fick erfara.

Kanadas manager Wayne Gretzky vet också hur det kan vara. Han kommer definitivt inte att ta lätt på den kommande semifinalen mot tjeckerna.

– 1998 hade vi ett lag som i mina ögon var helt fantastiskt. Vi hade inte en svag punkt. Vi begrep inte hur vi skulle kunna undgå att ta hem OS-guldet, eftersom allt flöt så perfekt för oss.

– Men så mötte vi ett tjeckiskt lag som spelade otroligt skickligt defensivt, det fanns inga möjligheter att komma åt dem. Vi fick stryk, och det är nog den mest överaskande förlust jag varit med om, sa Gretzky inför matchen i natt.

Så...kanske, nånstans, trots allt, det som hände i Globen går att glömma och förlåta. Och det går mycket lättare om man ger välförtjänt beröm till det skickligt coachade och mycket smarta tjeckiska laget.

Problemet: bristen på bredd

Som jag ser det är problemet med svensk hockey inte att vissa stjärnor sviker när de förväntas prestera underverk. I mina ögon handlar det om bristen på bredd och proffsighet i hela organisationen kring Tre Kronor.

Det är ju så lätt att göra såna jämförelser – och kanske orättvist också – när man befinner sig i hockeylandet Kanada och ser den väldiga, väloljade maskin som rullar i gång när landets hockeyära ska försvaras.

Man fattar då hur ynkligt litet Sverige fortfarande är i sammanhanget.

Ta en sån som Christer Englund, som är ny ordförande i Svenska Ishockeyförbundet. Jag känner honom sen han var generalsekreterare, innan han blev Casino-chef. En mycket trevlig man, en mjukis som inte förargar någon. Men han skulle inte få sälja korv i Hockey Canadas organisation.

Ett annat exempel: Kanada har en man vid namn Wayne Gretzky som general manager. Man kan lugnt påstå att folk lyssnar på honom.

Tre Kronors manager heter Claes-Göran ”Myggan” Wallin. He, he.

Och när Kanada ställer den tuffe, smarte, auktoritäre (men ändå humoristiske) och av pressen älskade Pat Quinn i båset, då tjatar Sverige vidare med Hardy Nilsson – en man som förlorar och förlorar och numera har en utstrålning som en burk vita bönor.

Hardy säger att han inte tänker avgå, vilket är bedrövligt svagt. Och det betyder väl att han får sitta kvar, ty inte vågar väl det snälla paret Englund/Myggan ta en konfrontation med honom.

Var finns CHEFEN i svensk hockey? Var finns den hårde, proffsige man som kan kliva in bland mjukisarna och slå näven i bordet och säga ”nu får det fanimej vara nog, nu måste vi få ordning på det här”?

Vi bör nog börja där innan vi ger spelarna hela skulden.

Peter Wennman