Nu hoppas vi på ett nytt guldparty

Lasse Anrell om storheten i att vinna VM-guld i ishockey

Foto: URBAN ANDERSSON
Guldfesten 1998 - Lasse Anrell ser gärna en repris i år.
HOCKEY

Det är det här det handlar om:

Folkets kärlek.

Och världens bästa party.

Senast Sverige och Tre Kronor vann VM-guld var 1998 i Zürich.

Jag var där.

Jag var också där när laget kom hem och togs emot med eskort vid Arlanda och en busskortege in till Sergels Torg.

Hundratusentals människor kantade kortegevägen.

Spelarna vinkade åt folket. Sa att de inte trodde att det var sant att det här stela iskylda svenska folket kunde visa sån kärlek och yra.

Osannolikt party

Foppa, Sudden och ende finalmålskytten Johan Tornberg log mer än de kanske nånsin gjort i sina liv.

- Vad säger dina polare i NHL om det här, bryr de sig om VM, frågade Lars-Gunnar Björklund Foppa på scenen.

- Det skiter jag fullständigt i, sa Foppa.

Han var ju på festen.

Varför skulle han bry sig om ifall en del rynkar på näsan åt VM. Tycker att turneringen spelas för ofta. Att inte de bästa är med. Varför skulle han bry sig? Han vet ju hur svårt det är att vinna.

Han visste också att han varit på den grymmaste av fester som svenskar deltagit i sen fredsslutet.

Jag hamnade på den festen, jag också, närmast av misstag.

Jag hade skrivit klar min guldkrönika, och gick ner i lobbyn vid midnatt för att se vad mina kollegor sysslade med och se om det fanns några spelare som firade guldet.

Det är visst fest nånstans, häng med, sa några, jag vill minnas att det var Nichlas Falk och hans fru.

Jag hamnade i det mest osannolika party man kan tänka sig. Någon - jag vill minnas att det var Johan Hedberg eller Mattias Öhlund - slet av alla kläderna på överkroppen.

Glasögon, skjorta, rubbet åkte i väg. På ett bord dansade Foppa, på ett annat dansade Sudden. Överallt dansade svenska hockeyspelare värda några miljarder och musiken pumpade usel disko.

Någon - jag vill minnas att det var Johan Hedberg eller Mattias Öhlund - hällde en liter öl innanför min bralla.

Jag hällde tillbaka. Adam Alsing var nästintill naken om man kan tala om nakenhet med hans kropp.

Kent Forsberg dansade så skägget raknade. Ett bord rasade. Sudden sprattlade på golvet. En kvinna från Storuman föll handlöst. Hon bröt armen. Upptäckte hon dan efter.

Gigantiskt after ski

Jag hällde en hink vatten innan för någons - jag vill minnas att det var Johan Hedbergs eller Mattias Öhlunds - bralla.

Och så vidare.

Golvet var fullt med öl, champagne, vatten, svett. Vi vadade i kubikmetrar av vätska.

Det var verkligen ett party, det mest sanslösa, roliga party jag nånsin varit på. Ett slags gigantiskt super after ski. After guld. Ingen som var där glömmer det nånsin. Jag lovar. Fråga Sudden, fråga Foppa.

Fråga Johan Hedberg.

Och fråga Mattias Öhlund.

Det är det VM 2005 i Wien och Innsbruck handlar om.

Två sanslösa partyn.

(Sen kan man kanske tycka att några Tre Kronor-spelare varit på en eller annan fest för mycket den senaste tiden. Det kan ligga något i det. Men det är en helt annan historia.)

Och framförallt: de här festerna unnar jag verkligen alla som drar på sig Tre Kronors tröjor i VM.