Nu luktar det guld, Sverige

Tjuvsmällde Joel Lundqvist stod för en rejäl arbetsinsats i går. Här tar han med sig både Fredrick Meyer och Jason Bacashihua in i mål.
HOCKEY

RIGA

Ropen när VM startade om att det här är det sämsta Tre Kronor nånsin har tystnad.

Nu luktar det snarare en historisk dubbel.

En fullständigt makalös, historisk dubbel med guld både i OS och VM samma år.

Bengt-Åke Gustafsson hade ett lite märkligt sätt att tala om sina spelare efter matchen i går.

Han talade om Mika Hannula som en "pain in the ass" och det översätts väl enklast till en finne i röven, gissar jag.

Han talade om Jonas Nordquist som "en godbit" och det översätts väl enklast inte alls.

Själv tycker jag matchens svenska gigant var Joel Lundqvist som hamnat i Tre Kronor tack vare ett energifyllt slutspel i ett Frölunda utan energi.

I går var han verkligen en konstant finne i röven på USA och tacklade han inte in Frederick Meyer i USA:s målvakt så var Lundqvist invecklad i ett otal sekvenser där han tacklade motståndare som tacklade tillbaka av ren hämndlystnad och det var såna inslag som fick USA ur rytm. Det var som om de koncentrerade sig så mycket på den ständigt närvarande finnen Joel Lundqvist att de glömde svenskar som Mika Hannula som konstant fick utrymme för att ta sig in framför mål.

Mycket vilja

Och när Hannula gjorde 1-0 stod Lundqvist framför mål och skymde och störde USA:s målvakt. Det var på det hela taget ett exakt dagsverke av hockeyarbetaren Lundqvist. Ingen finess. Mycket energi. Mycket vilja. Mycket känsla.

Lundqvist pratade om att han fick in några "tjuvsmällar". Jag vet inte exakt vad det är men anar kanske att det är estetiken i att trycka in en Meyer i målvakten eller att ta några hårda tacklingar i mittzon. Sånt som fotbollsspelare som Stefan Schwarz kunde göra för att ingjuta mod och energi i sina lag. Sånt som väcker. Hockeykonst a la tjuvsmäll.

Nu vet jag egentligen inte riktigt vad en seger mot USA är värd.

Det var ett blekt och rätt viljelöst lag vi fick se.

Jag talade med insatta hockeyledare i går som var ganska överens om att USA:s

lag inte bara är ungt och oerfaret utan också har tagit ganska lätt på upp-

giften här i Riga. Det har varit en del krogkvällar och när de skulle återhämta sig efter sista gruppspelsmatchen så orkade de helt enkelt inte.

De saknade energi. De saknade en Joel Lundquist. De saknade nån som kunde "tjuvsmälla".

Honken imponerar

Vilka vann matchen åt Sverige förutom Lundqvist?

Mika Hannula, naturligtvis, med sina tre mål. Johan Holmqvist med sitt målvaktsarbete. Han ser mer och mer ut som en världsmålvakt; stabil, bred och kreativ.

Michael Nylander som låg bakom två mål.

Och Nordquist som spelar som en sån där forward som man brukar ha med varje turnering: en sån där som saknar kontrakt och tar varje chans att märkas och markera. Vi har två. Två som gärna vill till NHL. Det tror jag nog de lyckas med. Plus Hannula som säkert gärna vill till NHL men inte vill prata om det eftersom - som han sa - det är lite känsligt hemma med det där.

Sånt är lite rörande att höra. Jag tror det betyder att han har en kvinna som inte vill flytta en gång till. Lite känsligt. Eller snarare:

m-y-c-k-e-t känsligt.

Kvartsfinalen är annars känsligast för svenska hockeylandslag.

Där kan man bara bli förlorare. Inte vinnare.

Men Bengt-Åke Gustafsson har en märklig förmåga att göra rätt saker. Han talar som en ängslig ironiker men coachar som en självsäker kristallkula.

Semifinalen i det vårsvala Riga i kväll kommer att bli en intressant studie i det ledarskap som Bengt-Åke Gustafsson så framgångsrikt utövat. Han har coachat friskt, bänkat och stuvat om i ett lag bestående nästan enbart av centrar.

Kanada nästa.

Kan Gustafsson överhuvudtaget förlora det här året...?

Lasse Anrell