Matsanalysen

HOCKEY

RIGA

Tre Kronor växte under hela VM.

Från ett lag som slog Ukraina med blygsamma 4–2, spelade oavgjort mot Schweiz (4–4) och blev utspelat av Slovakien (2–5).

Men i slutspelet var det inget snack.

Det var raka spåret mot VM-guld.

Här är tio frågor och tio svar om varför det slutade så lyckligt.

Hur kunde Sverige vinna så fullkomligt överlägset till slut? Det måste ha varit den mest överlägsna finalsegern genom tiderna?

– Ja, så var det. Nu har svenskarna bara vunnit två VM-finaler tidigare, då VM spelades som serie fram till 1992. Men trots 5–2 mot Finland i finalen 1992, var det matchen spännande ända in i slutet. Sveriges sista mål kom i tom kasse. Och

i Zürich 1998 blev det 1–0 och

0–0 i de två finalmatcherna mot samma Finland. Nu var det inte ens något snack. Matchen var avgjord efter en period och blev aldrig ens spännande.

Men var inte tjeckerna ovanligt bleka? De skapade ju inte ett smack framåt?

– Nej. Men frågan är om det var på grund av deras egen svaghet, eller för att Sverige läste sönder dem. Tjeckerna kom knappt över svenskarnas blå linje. Det var stängt i mittzon. De svenska spelarna var extremt taggade och alla gjorde sitt jobb. Det måste ha varit hopplöst att vara tjeck i den här matchen.

Varför ska ni så kallade experter vara så negativa? Nu står ni där med lång näsa?

– Ja, men varje analys skrivs efter varje enskild match. Och i början såg det sannerligen inte bra ut. Det var också svårt att se hur det här laget skulle växa. Det går inte att skrika VM-guld inför varje turnering och den här gången fanns absolut ingen anledning. Sedan anser jag att man måste ha en hel del självironi i det här jobbet. Hade jag – eller någon annan för den delen – kunnat förutsäga hur varje match ska sluta hade vi alla varit miljonärer. Och Tre Kronors huvudsponsor Svenska Spel hade varit bankrutt.

Men vad berodde vändningen på?

– Ett lag som bestämde sig. Ett lag som ville visa att alla kritiker hade fel. Plus en märkligt fingertoppskänsla hos förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson som kastade om i femmorna efter förlusten mot Slovakien och plötsligt hittade rätt.

Det var ett evigt tjat om Bengt-Åke. Vad jag hört har Janne Karlsson haft stor del i framgången?

– Ja. Vi ska inte glömma Janne Karlsson. En trygg smålänning, som har varit det perfekta komplementet både till Bengt-Åke och Stephan Lundh i Frölunda. Det är dags att hylla honom också. Han har nog betytt mer för både OS-guldet och VM-guldet än de flesta tror. Däremot har det varit olika backcoacher - Anders Eldebrink i Turin och Tommy Samuelsson här i Riga.

Bäste back?

– Kenny Jönsson. Han var enorm. Niklas Kronwall blev visserligen utsedd både till VM:s bäste back och MVP. Jag tycker att Kronwall var VM:s bäste offensive back, men att han hade problem i egen zon. Men jag missunnar inte Niklas utnämningarna. Han är enormt ödmjuk. Och han kommer bara att bli bättre.

Bäste forward?

– Jag måste säga Henrik Zetterberg. En anonym roll rent offensivt i slutspelet. Men Zäta var nyckeln till det här svenska guldet. Närmast kommer Jörgen Jönsson. Klev in efter en svår knäskada och var enorm.

Nästa VM då? Vad har vi lärt oss?

– Att svenska landslag alltid är guldkandidater. Vi tillhör de bästa i världen - oavsett hur många stjärnor som kommer. Den svenska stilen har fått en rennäsans. Det känns som det svenska sättet att spela gynnas av de hårdare bedömningsreglerna.

Till sist, tippa VM i St Petersburg och Moskva 2007?

– Sverige tar guld. Garanterat.

Mats Wennerholm