”Jag fattade nog inte att det var pappa som låg där i kistan”

Börje Salming i stor intervju om tuffa uppväxten i Kiruna, bråken med brorsan ”Stigge” och dagens hyllning i Matojärvi

Foto: MAGNUS WENNMAN
ÄRRAD LEGENDAR Börje Salming återvänder i dag till platsen där allt började. En två gånger fem meter stor baner, som hängt i Toronto, ska hissas i Matojärvi.
HOCKEY

Har ni vägarna förbi Kiruna under lördagen kan det vara läge att stanna till en stund.

Fanor ska hissas, cirklar slutas, historia skrivas när Börje Salming hyllas på mammas gata.

Sportbladet har träffat legendaren inför ”Konungens återkomst” till Matojärvi.

– Jag ska ta med mig mamma ut på isen. Hon höll ihop det så bra när vi var små och utan henne hade jag aldrig kommit dit jag kom, säger Salming.

1970.

Det var senast Börje Salming rev ner stora applåder i det som är Sveriges äldsta (och sägs vara) kallaste ishall.

Han har tittat förbi någon gång sedan dess, i samband med någon semester, men det har varit så mycket annat att stå i.

Säsongen 1970/71 flyttade Börje till Brynäs och tre säsonger i Gävle ledde till 17 raka i NHL.

Hans tröja hänger i taket i Air Canada Centre, 1996 blev han förste svensk och blott andra ­europé att väljas in i Hockey Hall of Fame i hans förra hemstad ­Toronto.

Nu ska han hyllas ordentligt där allt började.

I kväll ska en två gånger fem meter stor baner, som hängt i Toronto, hissas i Mato­järvi i Kiruna.

Pappan dog i gruvan

Eller ”Matto” som Kirunaborna säger.

Det var här Börje Salming tog ­sina första skär, täckte sina första skott, sydde sina första stygn.

– Fast till en början var vi mest utomhus och spelade. Mycket landhockey. Så småningom fick vi komma in i hallen, minns Börje som flyttade till Matojärvigatan 6 med mamma Karin och brorsan Stig efter att pappa Erland för­olyckats under ett arbetspass gruvan bara 35 år gammal.

Börje hade nyss fyllt fem.

Karin blev ensamstående, familjen fick det tufft ekonomiskt och några nya skridskor var det inte tal om att önska sig.

– Jag minns att jag var nere och sprang på isen. Spelade utan skridskor. Alla var ju där så det var bara att köra. Det var inte så noga, bara man fick vara med. Sedan fick jag ärva brorsans gamla skidskor. De var två-tre nummer för stora, brorsan är 3,5 år äldre, men det spelade ingen roll. Man brydde sig inte.

– ”Matto” var mitt andra hem.

Vi lekte och spelade där. På ute­isarna. När de släckte ner fort­satte vi med landhockey. Det fanns inget annat liv för oss. När vi blev äldre fick vi komma in i hallen. Det var stort. Ibland kravlade vi oss in när det var stängt, vi grävde oss in under plåten och spelade i mörkret.

Är det bara glada och ljusa minnen?

– Ja, det är roliga minnen, jag var så liten när pappa dog så jag förstod aldrig riktigt vad som hände.

Den här hallen i Matojärvi blev
Sveriges första islada 1956.

”Bet ihop och körde på”

Erland Salming jobbade under jord i gruvan och en måndag i november 1956 fastnade han i ett transportband, drogs med och krossade tinningen.

– Jag var för liten för att ta in allt det där. Och det kanske var lika bra. Jag minns att kistan med pappa stod hemma på gården, där vi bodde då. För att folk skulle kunna komma dit och säga hej då. Så var det förr i tiden. Jag sprang runt och lekte med mina kompisar. Jag ­fattade nog inte att det var pappa som låg där i kistan.

Att inte ha någon pappa.

Hur formade det dig?

– Jag blev nog hårdare. Jag hade inga föräldrar på träningarna eller matcherna. Mamma hade inte tid att titta, hon var där någon gång kanske men jag fick ofta klara mig själv. När jag blev ledsen gick jag åt sidan och gömde mig, eller så bet jag bara ihop och körde på. Jag visade aldrig någon att jag var ledsen, jag kämpade på bara. Vi bodde bara ett stenkast bort och jag visste att mamma fanns där. Så det fanns ändå en trygghet.

Och sättet du hårdnade på, det hade du nytta av när du kom till NHL och Toronto?

– Jag tror att det hänger ihop. Jag har inte tänkt eller känt efter så mycket utan bara kört på. Det var rätt tufft att komma över dit, med alla jävla galningar som skulle på oss svenskar. De hade slagits hela juniortiden och var vana. Jag fick träna på att slåss, hålla balansen under slagsmål, lära mig hur jag skulle hålla i motståndaren för att inte åka på en smäll.

”De andra var ju finfolket”

En annan som ”hjälpte” Börje att bli hård i kroppen var storebror Stig, känd som ”Stigge”.

När de spelade tillsammans i Brynäs hade laget öppna träningar någon gång i veckan, de kunde locka tusentals åskådare och enligt historien var det fredagsunderhållning att åka till rinken och ­titta på när bröderna Salming slogs.

– Vi slogs en del hemma också när vi var små. Eller det var mest brorsan som slog mig. Han var ­äldre så där åkte man på en del. När han började ha tjejer hemma ville jag vara med och sprang in på hans rum. Då åkte man på en höger.

På den tiden fanns det två rivaliserande hockeylag i Kiruna, arbetarnas AIF och tjänste­männens IFK.

Det var aldrig något snack om vilket lag du skulle spela för?

– Nej, jag tror inte det. Jag följde nog bara ”Stigge” och han spelade i AIF. De andra var ju ”finfolket”.

Hur var Kiruna AIF-andan?

– Andan var att man aldrig fick förlora mot IFK. Det var väl det. Vi var de som kämpade och drev på, de andra var ”finfolket”, och det fanns en annan glöd i AIF. Det var jäkligt hård stämning mellan klubbarna. Vi ville alltid spela och alltid vinna. Och vann vi inte blev gubbarna förbannade på oss. För oss i AIF var det drömmen. Att spela i Kiruna AIF. Mycket mer än så tänkte vi inte på.

Vilken ledare har betytt mest för dig i Kiruna?

– Det fanns många men jag ­måste nämna Rune Lantto. Han var lagledare och tränare, skötte om laget och var jävligt hygglig. Jag hade ingen farsa och kunde inte vara med brorsan hela tiden. Då fanns Rune där och skötte om en.

Börje Salming kom med i Kir­una AIF:s A-lag säsongen 67/68, bara tre år senare följde han efter ­”Stigge” till Brynäs och under en uppvisningsmatch mot det kanadensiska laget Barrie Flyers fick Toronto-scouten Gerry McNamara upp ögonen för den tuffe backen.

Efter matchen gick McNamara in i omklädningsrummet och frågade om Börje kunde tänka sig att spela för Toronto Maple Leafs i NHL.

Eftersom Börjes engelska inte var den bästa blev svaret kort och koncist.

– Yes.

Resten är historia.

Det blev 17 säsonger i NHL, 1 099 matcher för Toronto och ”BJ” har fortfarande rekordet i antalet ­assist i klubben (620).

Hördes över hela ”Matto”

Och nu ska han alltså hyllas och tackas av där allt en gång började, inför 900 åskådare i Kiruna, i Sveriges kallaste ishall.

– Det kommer säkert bli ett ­jävla liv, säger Salming och skakar på huvudet.

Det är 40 år sedan den enorma hyllningen i Canada Cup. Vad har du för relation till de här hyllningarna egentligen?

– Nu när jag tänker tillbaka på 1976 så är det bara roligt. Men då… det var lite pinsamt. Det var likadant i matchen efteråt. Jag fick mer hyllningar än mina lagkamrater i Toronto som spelade för Kanada. Och allt var annorlunda förr. I dag får du veta om någon har brutit en nagel. Då kom det över någon journalist en gång i kvartalet och intervjuade mig. Svenska folket hade inte en aning om vad jag pysslade med där borta men med hyllningarna tror jag de förstod.

Kommer det bli känslosamt i ”Matto”?

– Jag vet inte… jag har fått så mycket hyllningar, staty, baner, Hall of Fame… Jag har fått stå så mycket i centrum men det är klart att det här är lite speciellt.

Det är på mammas gata.

– Ja, och jag ska försöka få med mig henne ut på isen. Hon stod och skrek genom rutan att ”nu är det mat” och ”kom hem och lägg er”. Hon hade världens röst, den hördes över hela jävla ”Matto”. Hon var grym på att hålla ihop det. Hon är gammal nu (89 år), hon ser ingenting och det är bara dumt att ha ­henne på läktaren. Hon får bestämma själv, men om jag och ”Stigge” är där lär hon känna sig trygg.

Det sägs att du eventuellt ska få en gata uppkallad efter dig.

– Ingen aning.

Och hedersmedborgare är du ­redan.

– Ja, men det var inte så noga egentligen. Men så sa de att jag skulle få jaga och fiska hur mycket jag ville. Det har jag alltid gjort ­ändå men nu kan jag göra det utan att känna att jag gör något olagligt… (skratt).

Google föreslår ”skador” om man slår på ditt namn. Hur mår du?

– Jag tränar en del och mår bra. Jag har samiskt påbrå och har alltid haft bra läkkött. Jag har fixat till båda knäna men det högra krånglar lite. Jag spelar lite uppvisningsmatcher men jag måste nog fixa till det om jag ska fortsätta.

Om du gör ett byte för Kiruna kan du bli äldste spelaren i svensk hockey.

– Nja… det räcker nog nu.

Men du skulle klara det rent fysiskt?

– Det knakar i grejerna och gör lite ont men om jag tränar först så, ja. Men jag vill inte bli utställd som en gammal gubbe.

Salming tänker efter en stund.

– Om jag ska spela ska jag spela en hel match!

ARTIKELN HANDLAR OM