Expedition: NHL – slå dig in bakvägen

Sportbladet har träffat svenskarna i världens tuffaste juniorliga: En svensk hockeyförälder skulle ringa BRIS

1 av 4 | Foto: Lasse Allard
Huvudlöst spel? I svensk hockey snackas det om att man måste bli tuffare. I Kanada snackas det inte – där slåss man. Precis som i NHL har juniorlagen sina slagskämpar. Saskatoons heter Tanner Schultz. Svenskarna Björn Svensson och Marcus Paulsson har valt en annan väg för att komma in i NHL. Den via kanadensisk juniorhockey.
HOCKEY

SASKATOON

Välkomna till juniorhockey i Kanada.

Stig ner i bubbelpoolen, beställ en kall öl och titta på morgondagens stjärnor i NHL.

För det är från de kanadensiska juniorligorna 50 procent av NHL-spelarna kommer.

Alla spelare på isen har en gemensam dröm – att draftas så tidigt som möjligt och sedan tjäna miljoner i NHL.

Det är en stenhård miljö, med strikta regler, utegångsförbud och tvångskommenderingar när det går dåligt.

– En svensk hockeyförälder skulle ringa Bris om det gick till så här i Sverige, säger Björn Svensson, 17-åringen som är yngste svensk i den kanadensiska juniorligan.

För er som inte vet står förkortningen Bris för ”Barnens rätt i samhället”.

Men i de kanadensiska juniorligorna har inte ens de som fortfarande är barn några rättigheter.

Bara en juniorålder

I Kanada finns bara en juniorålder till skillnad mot Sverige och ungefär en tredjedel av spelarna är under 18 år – och fortfarande barn i lagens mening.

Björn Svensson flyttade från svensk stjärnstatus i Mif och landslagsplats, till den totala osäkerheten i Kanada.

En liten fördel är att en annan svensk spelar i Saskatoon, 20-årige ”veteranen” Marcus Paulsson, som är inne på sin andra säsong i laget och faktiskt den ende spelaren i laget som är draftad av ett NHL-lag (NY Islanders).

Marcus Paulsson var underbarn i Mörrum och spelade i allsvenskan redan som 17-åring, men valde trots det att flytta till Kanada.

– Jag har blivit bättre här än jag skulle blivit hemma. Spelet är tuffare, snabbare. Jag känner att jag blivit mycket kvickare, både i spelet och i tanken, säger Marcus.

För Björn Svensson var allt nytt inför den här säsongen, men han ångrar sig inte.

– Nej, mitt mål är att bli en så bra hockeyspelare som möjligt och förhoppningsvis blir jag det här, säger han.

– Här finns alla resurser och det är upp till dig själv hur bra du vill bli. Det vimlar av NHL-scouter på läktarna och här har jag chansen att satsa 100 procent på hockeyn. Det finns inget annat att göra och det står alltid öppet för oss.

Men första matchen i Saskatoon blev en chock.

– Det blev ett jätteslagsmål direkt i första träningsmatchen. Det brakade lös efter några minuter. Över halva laget fick matchstraff och vi fick spela resten av matchen med bara åtta utespelare.

– Då undrade man förstås vad man gett sig in på.

Arenan byggdes för NHL

Nu visar han oss i sin nya hemmaarena, som får Malmö Ishall att likna en redskapsbod vid en jämförelse.

Saskatoon Blades arena byggdes egentligen för ett NHL-lag. På 80-talet hade Saskatoon gjort klart att ta över St Louis NHL-organisation, men NHL la in sitt veto.

De ansåg att Saskatoon med sina 250 000 invånare var för litet som marknad.

Då blev det ett juniorlag i stället.

Det är därför Björn Svensson och Marcus Paulsson spelar i en arena byggd för 13 000 åskådare och med alla bekvämligheter.

– Vi har i stort sett hela arenan för oss själva. Det är bara att gå ner här på dagarna när man vill och styrketräna, eller bara för att träffa några kompisar.

Omklädningsrummet ser ut som hos NHL-lagen, det är ordning och reda och inte en klubba står snett i stället.

Organisationen är som hos ett elitserielag här hemma.

Publiksiffrorna är också elitseriemässiga, även om det gått tungt för Saskatoon den här säsongen och laget ligger hopplöst sist i sin division.

När Björn debuterade i första seriematchen var det 8 000 åskådare, men den siffran har sakta sjunkit – precis som laget.

– Det har varit lite jobbigt när det gått så tungt, säger Björn.

Och när det går dåligt blir tillvaron ännu tuffare.

– I höstas förlorade vi flera matcher i rad. Vi kom hem från en bortaturné klockan elva på kvällen och nästa morgon var det träning halv sju. Det var bara att kliva upp vid femtiden och åka till hallen.

– Förlorar vi en bortamatch vet man också att det inte blir någon videofilm på bussen under resan hem, även om den kan ta 15–16 timmar.

Avstånden till grannstäderna är gigantiska som allting i Kanada.

Lagen i WHL täcker ett område stort som Europa och det är bara buss som gäller till bortamatcherna.

– Åkt buss har man gjort så det räcker. Längsta resan var 22 timmar i ett sträck. Men man vänjer sig.

Många stränga regler

Det finns många stränga regler för spelarna.

Det är utegångsförbud efter klockan 23 på kvällarna. Då måste spelarna vara inne på sina rum.

De får heller inte ha några flickvänner på rummet.

– Vår tidigare lagkapten hade sin tjej på rummet över natten. Det kom fram till lagledningen via hans värdfamilj. Nästa match var han inte kapten längre, säger Björn.

Trots att han vet att det är förbjudet, smyger Marcus Paulsson in en påse snus under läppen, efter att ha kastat en blick över axeln. Han har redan fått böta 50 dollar – drygt 300 kronor – för att ha snusat i samband med en träning.

– Nästa gång de kommer på mig kostar det 100 dollar, så jag försöker undvika snuset i normala fall. Men ibland kan jag inte låta bli, säger Marcus.

Det är förbud mot tobak i hela WHA. Ingen får röka, snusa eller tugga tuggtobak då man representerar sitt lag. Det gäller även träningar och resor.

Bor hos värdfamiljer

Alla spelare bor inneboende hos värdfamiljer i Sasaktoon. De rapporterar hur spelarna sköter sig till Saskatoons general manager Brent McEwan, som en gång tränade Vita Hästen och Rögle hemma i Sverige.

– Man kan inte ha något skit för sig, utan att klubben får reda på det. Så det gäller att följa reglerna. Annars gör man det bara svårt för sig själv.

Vi åker hem till Björns värdfamilj, som bor i en normalstor villa i utkanten av Saskatoon.

Här har han sitt lilla rum, där det i stort sett bara finns en säng, en tv och en jätteaffisch med Anna Kournikova på väggen.

– Det var förra killen som satte upp den, men jag har inte känt någon anledning att ta ner den, säger Björn.

I undervåningen har lagkompisen Wacey Rabbit sitt rum, en spelare med indianskt påbrå som säkert fått en del gliringar om sitt efternamn. Det kan inte vara kul att heta ”Kanin” i de här sammanhangen, men det är säkert härdande.

De två svenskarna bor alltså inte ihop.

– Nej, de vill väl inte det. Samtidigt är det lättare att lära sig språket nu.

Men det finns en stor fiende för svenskarna – hemlängtan. Den sätter naturligtvis in med jämna mellanrum och kan vara svår att bemästra.

– Jag fick i alla fall resa hem tre dagar över julen, då jag var skadad, säger Björn.

– Annars får vi telefonkort av klubben, så att vi kan ringa hem. Men det är klart att man längtar hem ibland.

Annars är betalningen minimal. De yngsta spelarna får 50 kanadensiska dollar i veckan i fickpengar. Lite drygt 300 kronor. De äldsta sistaårsjuniorerna har det tredubbla, 150 dollar i veckan.

Det är inga stora pengar, men det är en ren amatörliga. Ingen spelare har lön.

– Nej, men allting är fritt. Klubben betalar våra värdfamiljer för mat och uppehälle. Det sitter en lista i köket, där vi kan skriva upp om vi vill ha någon speciell mat eller dryck. Då finns det där nästa dag.

Den som är lagd åt det lite elaka hållet skulle kalla Saskatoon en vindpinad håla, där vintertemperaturerna ibland kryper ner mot 40-50 minusgrader.

Runtomkring finns bara platt prärie, så det finns inget som hejdar de iskalla vindarna.

– Det var minus 40 för några veckor sedan och då gick det inte att gå utanför dörren, säger Björn.

Det är priset för att spela i världens hetaste juniorliga.

Extrem utslagning

Det stora flertalet i Kanada kommer inte ens så långt. Spelarna draftas till juniorligan redan som 15-åringar. Bara några få utvalda kommer in. Resten av alla andra tiotusentals kanadensiska 15-åringar har nästan obefintliga möjligheter att fortsätta med hockeyn. Det finns väldigt få alternativ. Det är en extrem utslagning.

– Det här är ett NHL i miniatyr, säger Saskatoons general manager Brent McEwan.

– Allt är uppbyggt på samma sätt – det är bara lönen som skiljer.

Så funkar det för svenskarna i juniorligan

Sportbladet i går:

I går berättade vi om livet i farmarligan. I den andra delen av fyra i vår unika serie om det okända hockey-Kanada handlar det om juniorhockeyn. Sportbladets Mats Wennerholm och Lasse Allard har mött svenskarna som spelar i världens hetaste juniorliga. – Det här är ett NHL i miniatyr. Allt är uppbyggt på samma sätt – bara lönen skiljer, säger Saskatoons general manager Brent McEwan.

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM