Fot for fight – Läkare: Du är frisk

Foppa om fotskadan: Jag tror fan jag ringer CSI snart

Foto: Pontus Höök
Peter Forsbergs ökända fot.
HOCKEY

PHILADELPHIA

Här är den.

Fotjäveln.

Fotjäveln som hindrar Peter Forsberg från att vara världens bäste hockeyspelare.

Den ser helt normal ut, men...

– Om det gick att se vad som var fel skulle det säkert vara enkelt att fixa. Men det här är mer komplicerat. Jag får snart ringa CSI, suckar ”Foppa”.

Foto: Pontus Höök
Skadad eller inte skadad, det är frågan, Foppa.

Vi möter Foppa och hans högerfot efter säsongens sjätte comeback, den som slutade med 2–4-förlust mot Montreal hemma i Philadelphia i går natt.

Han har just svarat på ytterligare några dussin frågor om sina eviga skador och Flyers kräftgång och han sätter sig med en tung suck på en omklädningsrumsbänk med Sportbladet.

– Man kan lugnt säga att vi har uppförsbacke, pustar den svenske superstjärnan och drar handen genom sin svettiga kalufs.

Samtidigt fingrar han lite förstrött på tejpen som sitter runt...just det: Foten. Högerfoten.

Den som opererades i somras men likafullt sitter snett i alla skridskor och därför hindrar Peter Forsberg från att spela på den skykrapshöga nivå där han egentligen hör hemma.

Eventuellt är det också samma satans fot som i all sin skevhet orsakar andra skador, till exempel de i ljumskarna.

Märkligt nog ser den ut precis som en fot ska se ut.

– Ja, den gör det. Det går inte att att se några fel med blotta ögat. Fanns det synliga problem skulle de antagligen vara lätta att fixa.

Rak, fin och hel

Det är också vad alla läkare och fotexperter som studerat den hopplösa tassen de senaste månaderna kommit fram till. Den är bra nu, hävdar allesamman. Rak. Fin. Hel. Men ”Foppa” reserverar sig mot alla sådana utlåtanden. De stämmer nämligen inte.

– Jag vet ju hur det ska kännas och det blir snett när den sitter i skridskon. Stadgan saknas. Inte lika mycket nu som tidigare under säsongen, men jag blir fortfarande besvärad. Vad det är för fel? Det är väldigt komplicerat. Jag tror fan att jag får ringa CSI snart...

Risken finns väl att Gil Grissom och de andra kriminalteknikerna på det där fabulösa labbet i Las Vegas kommer fram till samma slutsatser som de hockey-journalisterna i Philadelphia börjat lufta på sistone.

Kämpa vidare

Att det är dags att lägga av – eller åtminstone att avbryta den här säsongen, åka hem till Sverige, se till att bli ordentligt rehabiliterad och återvända till NHL nästa säsong.

– Det börjar bli mer och mer såna frågor nu. Det är kanske inte så konstigt. Det går ju dåligt.

– Men ärligt talat, jag försöker att inte alls tänka i de banorna. Jag försöker tänka på hur problemen ska lösas istället. Jag trivs i Philadelphia och jag trivs i klubben. Flyers har varit väldigt sjyssta mot mig. Så jag jobbar vidare i förhoppningen att jag ska kunna spela och hjälpa laget. Men vi får se...

En annan uppfattning som luftas alltmer frekvent är att puckgeniet från Ö-Vik kanske får finna sig i att inte vara i hundraprocentigt skick om han vill spela vidare.

– Ja, säger han med ännu en suck, det kanske är så det måste bli. Men jag vill ändå kämpa vidare för att hitta en lösning.

Lagkamraterna och ledningen i Flyers hoppas garanterat att ”Foppa” stannar och spelar, oavsett hälsostatus.

För även om det nu blev ännu en förlust, och även om Peter själv inte kunde prestera på högsta tänkbara nivå, var Montreal-matchen i går natt ett enda långt vittnesmål om att svensken utgör skillnaden mellan ”bra” och ”dåligt” i den sargade klubben.

Skonsam kritik

Frågan är förstås om ens en Forsberg i Avalanche-02-03-form skulle hinna göra så mycket skillnad. Flyers sjunker allt djupare ner .

– 29 förluster nu?...?alla förstår att det är väldigt tungt. Med tanke på hur dåligt det gått får man ju säga att journalisterna här varit ganska skonsamma.

Har du någonsin varit i samma situation tidigare?

– Ja, med Modo andra säsongen gick det faktiskt riktigt tungt. Vi klarade oss från kvalserien genom att vinna mot HV, tror jag, i sista omgången före jul. Sedan blev det tvärstopp. Efter jul vann vi bara en match, mot Västerås. Fast det är ju länge sedan. Vad kan det vara, femton-sexton år...

Så man kan inte säga att du har särskilt mycket erfarenhet av sådana här motgångar?

– Nej, i Colorado vann vi vår division nio av tio gånger. Och den tionde kom vi tvåa med en poängs marginal. Så nej, jag är inte van vid det här. Men man lär sig förhoppningsvis något nytt.

Hur hanterar du det?

– Vad ska man göra? Man måste tro på’et. Hur tufft det än är måste man åka till nästa träning och nästa match och jobba ännu hårdare. Gräver man ner sig, så...ja, det går bara inte.