Per Bjurman: Nu tror jag att Canucks kan bli livsfarliga...

Foto: AP
Corey Crawford deppar efter sitt storspel, som inte räckte för avancemang...
HOCKEY

NEW YORK. Efter ofattbart många om och men lyckades Vancouver alltså döda spöket Chicago tidigt i morse.

Nu kan det bli åka av.

Med mardrömmen undanröjd har jag en känsla av att ligans bästa lag börjar spela ut på riktigt.

Man skulle bra gärna vilja  veta hur det ser ut på psykakuten på Vancouver sjukhus efter den här infernaliska kvällen.

Eller också skulle man inte alls det.

Hela staden stirrade de facto rakt ner i avgrunden när den mäktige Jonathan Toews mindre än två minuter från slutet – i numerärt underläge! – kvitterade den 1-0-ledning Alex Burrows skaffade hemmalaget i början av första perioden.

Då hade Canucks dominerat i tre perioder, bränt en straff och sumpat oräkneliga drömlägen mot en sinnessjukt bra spelande Corey Crawford i Hawks-kassen.

Förlust = naturkatastrof

I det läget kändes det mer eller mindre klart att det skulle gå åt helvete för de eviga förlorarna från British Columbia – igen.

Men Burrows – involverad i allt som hände denna galna kväll – såg alltså dryga fem minuter in i övertidsperioden till Canucks slapp bli det blott fjärde laget i historien att tappa ett 3-0-överläge i en Stanley Cup-serie.

Och det gick som en stöt av lättnad genom hela västra Kanada när han dammade in det där slagskottet bakom Crawford.

Vi talar om ett lag, en publik och en stad som upplevt så många tunga besvikelser att en förlust i natt – efter President's Trophy-vinst och allt – hade fått samma psykiska konsekvenser som en mildare naturkatastrof.

Men nu, när Chicago-krampen äntligen, släppt tror jag att Canucks kan bli livsfarliga.

Har den mentala styrka som krävs

Jag förstår att alla som såg dem i de två första förlustmatcherna mot Chicago tvivlar. Då både spelade de dåligt och visade tveksam inställning.

Men för det första släpper rimligen massa psykologiska spärrar när hindret de snubblat på två säsonger i rad – och sånär sprang in i igen – är passerat.

För det andra ska man ha klart för sig att Chicago är – eller kanske snarare blev igen – ett fruktansvärt bra slutspelslag. Den som kan besegra mästarna fastän sådana som Jonathan Toews, Duncan Keith, Patrick Sharp, Brian Campbell, Patrick Kane och Marian Hossa prestera på maxinivå, den är väldigt bra.

Och för det tredje:

Överlever man den ohyggliga press Canucks-spelarna levt under sedan den här slutspelsserien helt plötsligt började svaja, då har man exakt den mentala styrka som krävs för att gå långt i ett Stanley Cup-slutspel.

Så trots att de åkt emotionella berg-och dalbana genom första slutspelsomgången utfärdas varning för Canucks i fortsättningen.

Precis som i match 6 var bröderna Sedin bra inatt igen, men den svensk som imponerade allra mest i Vancouver var backen Alexander Edler.

Som kollegan Peter Wennman plötsligt mailade från sin hockeyvaka i London under natten:

– Edler spelar som om han fått en smäll i huvudet, vaknat upp med minnesförlust och frågat vem han är. Och fått svaret av tränaren: Du är Börje Salming.

Man får skänka Marcus Krüger en tanke idag.

Han var med om att Djurgården hämtade in 0-3-underläge mot Luleå i SM-slutspelet i mars, bara för att få stryk i en sjunde, avgörande match.

Då åkte han över till Chicago – och fick vara med om exakt samma sak igen.

Den unge rookien kan trösta sig med att hans hårdföre coach Joel Quenneville, i natt rankade honom som en av Hawks två bästa forwards.

ARTIKELN HANDLAR OM