Abrahamsson: Det var inte ens nära

HOCKEY

HELSINGFORS. Drömmar kan byggas upp under veckor och månader.

De kan släckas på några minuter.

Juniorkronorna visste precis vad de inte fick göra, men gjorde det ändå.

Bästa laget vann och det var inte Sverige.

Hans Abrahamsson.

Semifinalen är över. Finska spelare firar på isen. Hartwall Arena, som var förvånansvärt tyst under den första halvan, lever upp till sitt rykte under den här turneringen.

Finska spelarna firar.

Jag ser förkrossade svenska spelare sitta på isen och i båset.

Nej, det gick inte. Inte den här gången heller. Och det var aldrig riktigt nära.

Tillbakadraget från båda

Som vanligt när man förväntar sig en sluggerfest blir det raka motsatsen. När många tippar en målfest blir det något helt annat.

Det var avvaktande, strukturerat och tillbakadraget. Från båda lagen.

Rädslan att dra på sig utvisningar gjorde också att båda lagen spelade med stora marginaler i närkampsspelet.

Finlands förbundskapten Jukka Jalonen fick till slut sitt lag att spela med bättre balans och med färre misstag. Utan att det kostade för mycket i det offensiva spelet. Det blev nyckel i den här matchen. Reservmålvakten Kaapo Kähkönen spred lugn

Jalonen fick fler spelare än den fruktade förstakedjan att bidra i en så här stor match. Finland är i final och nu ligger vägen öppen för andra guldet på två år. Jalonens rutin och lugn har varit oerhört viktigt för det här finska laget.

Köper inte utvisningarna

Inför semifinalen handlade den här matchen om två saker. Få stopp på Finlands förstakedja och att undvika utvisningar. Framför allt de onödiga. Sverige lyckades med det första. Inte med det andra.

Turneringens mest utvisade lag lyckades dra på sig fyra stycken tvåminutare när lite drygt halva matchen var spelad.

De två på Kempe kan jag köpa, det två övriga köper jag inte alls.

Men, men, så kan det vara när man möter hemmanationen i en fullsatt arena. Inget nytt under solen där. Och inget att skylla på. Bara ett mål skilde på resultattavlan, men sanningen är att vi inte ens var nära att vinna.

Sverige fick åtminstone en chans i power play, utan att ta den.

Finland gjorde (i princip) båda sina mål i power play när de vände 0–1 till 2–1. Målskyttarna hette inte Puljujärvi, Laine eller Aho. De hette Kalapudas och Hintz.

Linus Söderström hade stundtals räddat oss fram till dess.

För den andra perioden var en riktig skräpperiod från det svenska laget, som agerade passagerare. Vi lyckades inte hålla i pucken när vi vann den utan fick det finska laget över oss direkt. Vi lyckades etablera väldigt få långa anfall djupt ner i finländsk zon.

Vi jobbade en och en i stället för tillsammans.

Ett misslyckande

När Finland gjorde 2–1 hamnade vi i underläge för första gången i den här turneringen. Vi klarade inte av att hantera det.

Det var dags att visa karaktär och att man förtjänar en plats på den stora scenen.

Juniorkronorna kom ingenstans under de två avslutande perioderna. Vi hade behövt fler skallar som den som sitter på Andreas Englunds huvud.

Att förlora mot ett starkt Finland som dessutom spelar på hemmaplan är givetvis inget fiasko.

Ett misslyckande?

Ja, det vill jag ändå kalla det. Skadorna på Sebastian Aho, Adam Ollas Mattsson och inte minst William Nylander försvagade det här laget en hel del. Ändå tycker jag laget var tillräckligt bra för att nå en final. Men inte heller i år var vi som bäst när de stora matcherna skulle avgöras.

Inget guld för Grönborg

Rikard Grönborg får inget guld som huvudansvarig för Juniorkronorna. Hans  facit är en finalförlust och två gånger ut i semifinal.

Det är ett facit sämre än båda sina föregångare, Pär Mårts och Roger Rönnberg. Grönborg har inte fått laget att spela sin bästa matcher sist i turneringen. Det är kalla fakta.

I stället för final väntar spel om bronset.

Nu är jag varken spelare eller ledare i det svenska laget och får skriva det här: För mig känns turneringen mer eller mindre över.

Jag hoppas de svenska spelarna tänker helt annorlunda inför mötet med USA och verkligen går för bronset.