Grattis ”Foppa” – 100

Wennerholm berättar historien om Peter Forsberg

Foto: AP
STRAFFEN OS-finalen 1994. Forsberg mot den kanadensiske målvakten Corey Hirsch. Och som han lurade sin motståndare i straffläggningen.
HOCKEY

Peter Forsberg debuterade i Tre Kronor i Moskva den 14 april 1992.

I dag – sjutton år senare – fyller han 100.

På sin resa har han skrivit hockeyhistoria mer än en gång.

Klassiska mål, hårda smällar, glädje och sorg.

Och ögonblick som ingen glömmer.

Jag har ju följt Foppa sedan början och haft förmånen att vara med under hela resan.

Det som gjort honom så stor?

Att han har en krigares hjärta och ett genis förmåga att läsa spelet i en sport som går snabbare än någon annan.

Det märktes redan från början, men när Foppas första förbundskapten Conny Evensson tog ut honom till VM i Prag 1992 blev det livat på många håll.

En 18-åring som åkte omkring som en bärsärk i elitserien och smällde på allt och alla bakom sitt galler.

Men Conny såg talangen och det blivande storheten och det är därför Foppas karriär i Tre Kronor börjar med en träningslandskamp i Moskva 1992.

Nu möter han Ryssland när han fyller 100, men det är naturligtvis bara en slump.

Och det här ska inte handla om de två matcherna utan allt däremellan.

De oförglömliga stunder ha bjudit på längs vägen.

Som när han soloåkte från egen zon vid VM i Finland 2003 och satte 5-5 i en VM-kvartsfinal som finländarna ett tag ledde med 5-1.

Eller som i JVM 1993 då gjorde sju mål och spelade fram till 24 på bara sju matcher. - ett rekord som ingen varit i närheten av sedan dess.

Eller den avgörande svenska straffen i Lillehammer 1994.

Bara att v å g a göra om Kenta Nilssons berömda dragning från VM i Globen 1989.

Foppa var ändå bara 20 år i OS-turneringen i Lillehammer och även om det är hans mest berömda landslagsmål, så är det långt ifrån det vackraste.

På min tio i topp-lista över de landskamper jag minns mest så finns också två av hans mörkaste stunder i Tre Kronor.

Den första och tyngsta är OS-kvartsfinalen mot Finland i Nagano 1996.

Sverige hade ett fantastiskt bra lag, tillräckligt bra för att slåss om guldet och det var Foppas pappa Kent Forsberg som stod i båset.

Två mål av Teemu Selänne förstörde den svenska festen då finländarna vann med 2-1.

Jag har aldrig sett Foppa så totalt sänkt efter en förlust, även om det var nära efter tredje finalförlusten mot Malmö 1994 - den berömda då Foppa sa att han ville ge domaren Börje Johansson på käften då han intervjuades i direktsändning efter matchen.

Men då pratade han i alla fall.

Den där dagen i Nagano sa han inte ett ljud.

Det behövde han inte heller.

Kroppsspråket sa allt.

När Foppa vandrade ut i den japanska natten hade han huvan på OS-jackan över sitt sänkta huvud när han sakta vandrade ut mot spelarbussen. Där satte han sig sedan och lutade huvudet mot bussfönstret med en tomt stirrande blick.

Jag glömmer det aldrig.

Eller när han landade i Prag 2004 tillsammans med Nicklas Lidström för att förstärka Tre Kronor i VM-semifinalen.

Det var dramatik redan innan han spelade sin första match, då Jörgen Jönsson hade spelat hela turneringen i Foppas nummer 21 och det krävdes ett direktoratsmöte för att godkänna att Foppa skulle få spela i sitt vanliga nummer. Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) godkände bytet med motiveringen att nummer 21 var så starkt etablerat som Foppas varumärke (en gammal kuf som jag tycker naturligtvis att tröjnumret är lika legendariskt på Börje Salmings rygg. Men det är en annan historia.)

Men Foppa har aldrig varit så nära att spela med nummer 55. Det var det nummer han själv föreslagit då 21:an var upptagen.

Varför?

Jag vet inte. Jag frågade honom, men han ville inte säga varför.

Men i finalen mot Kanada kom ett av de mest uppmärksammade överfallen på Foppa. Kanadadensaren Rob Niedermayer tacklade honom i ryggen och Foppa föll handlöst in i sargen. Niedermayers fula tackling gav Niedermaywe 2+10 i ett läge då Sverige ledde matchen med 2-0. Men på något sätt blev Nidermayers tackling matchavgörande. Den fick hela matchen att svänga över till Kanadas fördel, där de använde sin klassiska skrämseltaktik för att få motståndarna på knä.

När allt var över hade kanadensarna vunnit med 5-3.

Så där har det varit nästan varje gång Foppa spelat i de stora turneringarna. Han har hamnat i fokus varje gång, men av massor av olika anledningar.

Jag vet att han älskar att spela i Tre Kronor och jag minns då jag följde honom sista dagarna i Philadelphia inför OS i Turin. Han hade problem med ljumskarna och Philadelphias läkare hade upptäckt en liten bristning, som gjorde att klubbledningen ville att han skulle tacka nej till OS. Men Foppa tränade på själv i träningshallen och bestämde sig ändå för att åka. Det var inte ens säkert att han skulle kunna spela, men intensiv behandling av det svenska medicinska teamet gjorde att han kunde vara med till slut.

Det blev avgörande för hela turneringen.

Och smärta är ju ingenting han bryr sig om. I VM i Finland 2003, fick landslagsläkaren Lennart Hovelius tömma var ur en inflammerad slemsäck i armbågen under hela turneringen. Något som tydligen gör extremt ont.

Men det ska till mer än så för att få Foppa att kliva av.

Det är därför han fortfarande är med och på väg mot en ny OS-turneringen.

Han vill bli historisk och ta ett tredje OS-guld.

Och han kommer inte att nöja sig med att fylla 100.

Redan i morgon spelar han landskamp 101.