Klassikerna som vägrar ge upp

Sportbladets Lars Nylin om de gamla storlagens elitseriedröm

1 av 5
Skellefteå: Legendarer: Hardy Nilsson (bilden), Acka Andersson, Göte Almqvist, Krobbe Lundberg, Hardy Åström. Senast i elitserien: 1989/90, svenska mästare 1977/78
HOCKEY

Skellefteå, Rögle, Mora, Hammarby, Björklöven.

Alla klassiska svenska hockeymärken. Alla med ett ben i "Antikrundan". Alla med i tätstriden av allsvenskan, som nu går in i slutskedet. AIK, liksom lagen som halkar ner från elitserien, kommer i följande kvalserier få sällskap av klubbar som samtliga tycks rivna ur 60- och 70-talets samlaralbum.

Och som har åtminstone ett gemensamt: de ger aldrig upp.

Det var en gång en svensk hockeymodell. I denna saga möttes plikttrogna pappor under kalla becksvarta nätter för att spola upp månskensrinkar.

På dessa drillades sedan söner med bortdomnade tår till att platsa i lokala institutioner. Om de inte tog sig vidare till plantskolor som Kiruna, Tingsryd eller Mora. Några få nådde till Brynäs och Tre Kronor och samlaralbum utgivna av Williams Förlag.

Men allt det där andra var bara en bonus. Färden dit, uppslutningen kring den lokala isplätten och klubben, det var egentligen själva målet. Den attityden skapade hockeylegender. Svensk hockey behövde inte ens kunna stava till ordet kris.

Modellen är nu sedan länge slängd på idrottshistoriens avskrädeshög.

Månskensrinkarnas sarger, om det överhuvudtaget fanns sådana, har förmultnat till dataspelskonsoller och gym.

Modellens fall är bara en vinkel på sanningen. Viktigare är troligen att ungar sysslar med andra, möjligen roligare saker, nuförtiden. Pappor kanske inte heller är lika plikttrogna som då.

Men själva vissheten att det inte längre verkar möjligt det som de förr gjorde i serier av Charlie Bood - att man inte längre kan gå från den lilla bonnrinken hela vägen till NHL - den vissheten gör det ännu tristare för hugade spekulanter att spola upp isplättar när "Farmen" lockande flimrar i gillestugan. När man sedan betraktar hur bygdens fynd tas om hand i elitserien, det vill säga inte alls, förstärks tvivlet.

Så småningom har så modellen lagt ner sig själv.

Den extrema konsekvensen av detta borde vara att ställen som Skellefteå, Ängelholm eller Mora inte längre skulle sikta mot elitserien. Den lyxen förmodas stora och medelstora städer ha copyright på. Ett i så fall helt förödande slag för det svenska sättet att tänka hockey.

Men trots dessa bistra förutsättningar finns det en hel skara av klubbar som vägrar ge upp.

Någonstans en bit ner på den svenska hockeypyramidens topp klamrar sig ett antal kultstämplade föreningar som inte alls känner sig uträknade. De bara SKA tillbaka till elitserien. Det är mycket lätt för även en neutral betraktare att bli fascinerad av envisheten.

I vinter spelar dessa hockeyns antikviteter återigen huvudrollen i allsvenskan.

Är man bara lite snäll kan man räkna upp ett halvdussin legendariska namn som inte bör skämmas över sina ständiga visioner om elitseriestatus inom en snar framtid. Som inte rodnar när de bergfast tror att de ska "göra en Timrå". Alltså gå från uträknad, ryggdunkad nostalgistatus till rampljuset - Timrå låg faktiskt i andravisionen i 18 säsonger långa innan de 2000 var tillbaka.

Skellefteå AIK - topplag i norr, under senare ständigt storsatsande, 3 500 i snitt på hemmamatcherna - är troligen först i kön till den gläntande dörr som Timrå ställde upp. Det lät därför helt rimligt när tränaren Pasi Mustonen nyligen sa i Sportbladet:

- Folk här uppe är värda ett lag i elitserien.

Men säg inte det till Björklöven, Rögle, Hammarby eller rent av Mora. För de vill definitivt också vara med i leken.

Vi talar om lag som i maratontabellen för högsta serien ligger på platserna 12 (Skellefteå), 13 (Björklöven), 16 (Hammarby), 19 (Mora) respektive 21 (Rögle). Inga dussinföreningar, precis.

Vi kan i kommande kvalserie få motsvarigheter till 1993, då Hammarby stjälpte ner AIK i allsvenskan i ett play off-möte, där Mariusz Czerkawski hade stor show med Börje Salmings AIK.

Eller 1996, då Brynäs i sista kvalmatchen räddade sig kvar knappt före Rögle, Björklöven och den ständiga outsidern Troja.

Rögles tränare Roger Melin är dock lite försiktig när han i Sportbladet realistiskt konstaterar:

- Vi har en långsiktig målsättning att spela i elitserien. Vi är inte tillräckligt bra än.

Än, notera det, än, aldrig om.

Men lika intressant som den sportsligt historiska aspekten är faktumet att svensk ishockey i hissen från högt till lågt utvecklat sig till en fascinerande kollision mellan gamla och nya visioner.

De nya klubbarna, de med en elitsatsning som är färskare än mobiltelefonen - som Linköping, Halmstad, Växjö och delvis även Malmö IF - byggs som varumärken. Hockey är även en underhållningsprodukt utan varken historisk hjälp eller belastning. Och varför inte, de har trots allt ingen myt att analysera.

De äldre sägenomspunna klubbarna, de tidigare nämnda och några till, gör mer eller mindre lyckade försök att utnyttja traditionens varumärke.

Men de gör det sällan fullt ut. Med jämna mellanrum får någon ambitiös marknadsförare plats vid rodret och styr klantigt mot amerikaniserade PR-grynnor. Det uppstår en härliga kulturkrockar utan riktning, som om man släpper ut en tvååring på Lisebergs gocart-ramp.

Egentligen är det bara de senaste årens upplaga av Hammarby Hockey, under reklamgurun Stefan Öström, som riktigt fått ihop ekvationen mellan gammalt och nytt. Men där är istället responsen från Stockholmspubliken i princip lika med noll. En rejäl gåta med tanke på att LIVSSTILEN Hammarby ibland tycks så allomfamnande att en eventuell dartsektion möjligen skulle fylla Hovet.

Man kan lugnt påstå att den svenska elitishockeyns moderna stamträd är en underlig bastard med ytterst bångstyriga grenar.

Skellefteå AIK:s hackande version av återtåg inleddes formellt den 23 mars 1990.

Den kvällen förlorade man mot Vita Hästen i Himmelstalundshallen (3-2) och den vinterns eviga nedåtkurva fick ett symtomatiskt slut med att man åkte ur elitserien.

I själva verket var degraderingen ganska förväntad, de hade dansat lina under ett antal säsonger. Man hade helt enkelt inte hängt med i tidens tempo.

Kanske började vandringen nedåt redan när man var som gladast, bäst och vackrast. Det vill säga den 4 april 1978. På Scandinavium kulminerade då ett säreget lagbygge, i princip bara lokala talanger, med att Skellefteå blev svenska mästare.

Det stod 1-1 i matcher mellan hockeyrikets två ledande AIK-klubbar inför det avgörande mötet i Göteborg. Miljoner tv-tittare, hockey lockade sådana på den tiden, häpnade när Skellefteås Lars Nyström tunnlade och drog två backar och slog in 4-3 bakom Solna AIK:s målvakt Bo Karlsson.

Efter slutsignalen var lagkaptenen Hardy Nilsson - ledaren, värstingen och råskinnet - kung av Scandinavium och tog iförd lappmössa emot SM-bucklan av förbundets Ove Rainer.

Det var skoterraggarnas genombrott i svensk klubbelit, senare har bl a Luleå och basketens Plannja hängt på.

Det finns de som på allvar menar att priset för den extatiska kvällen blev den golgatavandring som nu pågått sedan 1990. Under hela 1980-talet, menar kritikerna, levde Skellefteå AIK i tron att de EGENTLIGEN var landets bästa klubb. Det var först efter degraderingen, om ens då, som man riktigt förstod att Percy Nilsson och andra hade skrivit om den svenska klubbhockeyns agenda.

Skellefteå tycks rådande säsong så nära elitserien som man varit sedan respasset för 12 år sedan.

Då nämns återigen ett annats sorts hot mot småorternas optimister. En skisserad stängning av elitserien. Med samme Hardy Nilsson som en av påivrarna.

Nilsson tillhör lägret som tror att en stängning av elitserien skulle skapa en arbetsro som gör klubbarna mer villiga att satsa på yngre spelare istället för dyra importer.

Företrädare för klubben där Hardy Nilsson slog igenom, han fostrades i Skellefteå IF, har inte varit särskilt högljudda i ämnet.

Men andra representanter för den allsvenskan har tagit till den mest volymstarka megafonen.

Jan Simons, vice ordförande i allsvenska serieföreningen och stark man bakom Mora IK, mullrade i Sportbladet i september:

- Hardy Nilsson har inte förstått sitt uppdrag. Han ska hålla käft när det gäller lösningar på nationella seriesystemet, han har inte ett dugg med det att göra.

Apropå det där med stabila, smått "självskrivna" elitserielag: Luleå, Malmö och HV 71, liksom Linköping, är faktiskt relativt färska påfund i elitsammanhang. Övriga, även evigt robusta Färjestad (säsongen 1993/94), har alla haft sina sejourer i de förrädiska ingenmansland som rubricerats som kvalserier, allsvenskor eller play off. Om de inte ramlat hela vägen ner. Som Leksand, förra vintern, eller strax före dem Västerås, av andra men inte mindre dramatiska skäl än rent sportsliga.

Legendarerna som nu knackar på dörren behöver alltså inte vara blyga. Trots att inget av dem varit något särskilt stabilt elitserielag. Ett, Hammarby, tillhör rentav de sämsta som gästat serien. Ett annat, Mora, har inte ens spelat där.

Men just jämnhet över en lång tid är definitivt inget skäl till att konsolidera elitserien vid de som NU finns där.

Den 14 mars 2000 mullrade det i marken kring Timrå Isstadion i Sörberge. Efter sin långa ökenvandring var Timrå IK tillbaka i elitserien. De som varit med när Timrå mött storheter som Bergnäsets AIK - 1988, 69 åskådare - tyckte plötsligt att allt varit mödan värt.

7 000 i en hall med kapacitet för 5 500 sjöng sig genom de sista 30 minuterna av Timrå-Nyköping.

4-0 och klubben var definitivt t-i-l-l-b-a-k-a.

I april kan supportrar i Ängelholm, Umeå eller Mora få uppleva något liknande. Oavsett vilka som sjunger så har ett av lagen som aldrig ger upp nått hela vägen.

Lars Nylin

ARTIKELN HANDLAR OM