Nu skrattar ingen längre åt köpelagen

Klubbarna som satsat har lyckats eller misslyckats - men alltid blivit hatade

HOCKEY

"Ni borde schöpa schentrar för pengarna, la-la-la..."

Den rundfotade Timrå-supportern vet inte till sig av skadeglädje när hans lag i mitten av andra perioden enkelt gör 5-0 mot Linköping.

I pur extas över motståndets usla spel brölar han på i en finkel-osande version av Mikael Rickfors gamla landsplåga "Vingar".

Foto: MAGNUS WENNMAN
Landslagets backklippa Thomas Johansson är en av elitseriens bäst betalda spelare. Tillsammans med bland andra Andreas Pihl, Mikael Håkanson och Jan Mertzig har han värvats till Linköping för att producera poäng. Målet är slutspel, men det blir inte lätt. För alla vill slå ett köpelag.

Det är sen fredagkväll i slutet av augusti. Platsen är Jämtland Cup i Brunflo. Hårdsatsande Linköping testas för första gången på allvar.

För att uttrycka det milt så ser det inte särskilt lovande ut. Linköpingspelarna verkar mest sura. På Timråspelarna, på domaren, på varandra. Det dröjer till slutet av den andra perioden innan laget ens skrapar ihop till ett hyfsat anfall. Till slut blir det 5-1 och det är snarast vid den tiden allmänt nedflyttningstippade Timrå som ser ut som ett potentiellt slutspelslag.

Efteråt smattrar åsikterna i barhörnan av VIP-tältet utanför Klanghallen. "Vi är väl egentligen för bra för att snacka så. Men det kommer att bli kul att åka till Linköping och förnedra dem, dom är så vidrigt kaxiga" säger någon. "Jag vet spelare som är beredd att offra ett knä för att trycka igen käften på dom" muttrar en annan. "Vad det var för fel Linköping i dag? Jo, dom behöver köpa ett helt nytt lag" skrattar en tredje och avslutar ett immigt stop.

Gamla stjärnspelare, ledare av skiftande rang, några hockeyjournalister - alla tycks gotta sig i att Linköpings spel går på kryckor den här första höstkvällen.

När svenska elitklubbar satsar hårt på många och dyra nyförvärv låter inte reaktionen vänta på sig. Även så i ishockey, annars den mest kommersialiserade av svenska lagidrotter. Senast är det Linköpings HC som fått känna av detta. Framförallt på försäsongen. Men stundtals även sedan denna nu rullat igång.

Inför säsongen hade klubben, som bekant, på ett bräde värvat bland annat meriterade namn som Thomas Johansson (AIK), Andreas Pihl (Modo), Jan Mertzig (Klagenfurt) och Mikael Håkanson (Djurgården). På papperet var detta det namnkunnigaste inhemska spelarpaketet på flera säsonger.

Men inte nog med det: LHC hade betalat furstligt skvallrades det. Totalt lägger östgötaklubben 33 miljoner på löner, 10 miljoner mer än en toppklubb som Djurgården, sju-åtta miljoner mer än Färjestad. Lika mycket som den där höstkvällens motståndare Timrå har i TOTAL omsättning.

Och LHC satsar stort på flera plan. Vid horisonten väntar en ny hall med 8 000 sittplatser, myriader av investeringssugna sponsorer och, det är visionen, SM-guld.

Sånt ger ett skrällande eko i ett land där sinnebilden fortfarande är att en skicklig toppklubb värvar måttfullt från småklubbar i sitt eget upptagningsområde.

Alla vet att det är 15-20 år sedan det gick till på det sättet. Alla värvar så mycket och tufft och dyrt som de kan av svenskar, ryssar, stjärnor, utfyllnadsspelare, legosoldater, gubbar, spolingar. Ändå blir vissa utpekade som "köpelag" medan andra kallas för "strategiska" eller rent av "skickliga visionärer".

Linköping är bara det senaste exemplet i en svensk hockeygåta.

Det ultimata exemplet på "köpelag" är Malmö IF. Att prostituerade i staden Malmö kallas för "köpetöser" är säkert en händelse. Men det ser definitivt ut som ett tecken. Att laget numera heter logotyp-smarta "Mif" förstärker intrycket att cyniker hade lite rätt.

Malmös egen hustler var och är Percy Nilsson. Byggmagnaten Nilsson gjorde med start 1984 det som alla vi supporters av hopplösa lag ska hända även oss. Trots att vi aldrig skulle erkänna det offentligt.

Nilsson struntade i omständliga klubbbyggen och i att Malmö i princip saknade hockeymyt. 1988 - fyra år efter att han tagit över det sjunkande skepp en gång varit Malmö FF:s hockeysektion -köpte Nilsson tio etablerade spelare. Bland annat Pekka Lindmark, Mats Lusth, Bo Svanberg, Matti Pauna, Håkan Åhlund och Tommy Mörth. Nästan NHL-metoder, där flyttar man ju ibland hela lag.

"Percy Nilssons bullrande entré i svensk hockey i slutet av 1980-talet doftade cigarr och tjocka sedelbuntar. Elitserien har aldrig upplevt något liknande. Linköping är inte ens nära", skrev Mats Wennerholm nyligen i Sportbladets Elitseriebilaga.

Hockeysverige dräglade naturligtvis av förtjusning när Malmö trots detta misslyckades att ta sig upp till Elitserien. Man förlorade i en match mot hyfsat oglamorösa Osby. Men året därpå gick det bättre och redan 1992 tog Mif sitt första SM-guld.

Att Percy Nilssons strategi inte är helt lätt att kopiera visar åtskilliga exempel på köpelag som kappsejsat.

Göteborgslaget IFK Bäcken kom aldrig längre än till elitseriekval trots att de anlitade Ulf Sterner och inledde samarbete med fotbollens Blåvitt. Team Boro i Landsbro lockade på 1980-talet Tre Kronor-stjärnor som Anders "Masken" Carlsson till det småländska höglandet. Örebro IK köpte på 1970-talet Skellefteås guldkedja med Hardy Nilsson/"Krobbe" Lundberg/Martin Karlsson. De sistnämnda öste in mål, men de enda som blev riktigt glada av dessa satsningar var diverse konkursförvaltare.

Men det finns de köpelag som lyckats nästan lika bra på det sportsliga planet som Malmö IF. Inte minst grannen Rögle BK från Ängeholm. Rögle byggdes upp på 1960-talet av företagaren Gösta "Pollenkungen" Carlsson. Klubben gick på några år från den föga hockeyglamorösa titeln "Skånes bästa lag" (1955) till allsvensk premiär 1967. "Pollenkungen" hade 1946 sett ett UFO och blivit riksbekant. Nu skulle även hockeystjärnorna komma till Skälderviken. Han började med att locka till sig hockeygangstern Des Moroney, ett hatälskat inslag i den tidens samlaralbum.

I en match vann man hemma i varulagret Vegeholmshallen mot Brynäs. Giganterna från Gävle ledde med 2-0 efter 3.32. Men Rögle vände till 4-2 efter storspel av den allerstädes närvarande Ulf Sterner. Det är sånt som gör att stämplar som "köpelag" så småningom raderas ut.

I dag är det nog inte många som i Rögle ser annat än en begåvad landsortsklubb som exempelvis gett svensk hockey bröderna Kenny och Jörgen Jönsson respektive Daniel och Mathias Tjärnqvist.

Någonstans här börjar mycket riktigt begreppet "köpelag" att bli flummigt. Var Björklöven ett köpelag när de vann Elitserien 1987? Vissa tycker det. Alla kommer från Skellefteå. I dag är det snarast den sistnämnda klubben som passar in på beskrivningen.

Leksand, förmodat hemvävda, har i vinter tre (3) spelare från Dalarna. MoDo, lika patenterad "plantskola", har i vinter flest utlänningar av samtliga lag. Västra Frölunda, Södertälje, Västerås, AIK - alla har de vissa säsonger köpt ihop stjärnspäckade trupper med bistra följder. Men aldrig har stämpeln "köpelag" fastnat på dem.

Vilket leder oss tillbaka till klubben som för ögonblicket äger copyright på etiketten:

"Om tre år är vi lika bra som Djurgården" sa Linköpings ordförande Christer Mårdh strax efter att hans lag fått stryk med 9-3 av Stockholmslaget under hösten 1999 - klubbens trevande premiärår i elitserien.

Dåvarande landslagschefen Peter Wallin var inte lika optimistisk. "Linköping är en skam för elitserien" sa han till media efteråt.

Tre år senare KAN Linköping vara på väg att skratta sist.

Radiosportens expertkommentator L-G Jansson är en som hyllat satsningen:

- Många undrar vad som pågår och många hoppas säkert att det ska gå åt helvete. Men modern ishockey är business och Linköping gör helt rätt, sa Jansson vid säsongsstarten.

Andra har totalsågat visionen LHC. Percy Nilsson är en av kritikerna.

Tiderna förändras.

Eller kan t o m miljardmogulen Percy drabbas av jantesnuvan?

Rätt eller fel. Klokt eller dumdristigt. Oavsett vilket så är vi troligen åtskilliga som gärna offrar Åshöjden-auran kring våra tafatta favoritlag. För att en enda gång få vara med om det som Linköping nu ger sig in på. Eller hur?

Hur det gått för Linköpings HC? Studera tabellen och se att de som applåderat hittills fått mer rätt än de som muttrade.

Å andra sidan så ligger lågbudgetlaget Timrå i topp.

Det finns definitivt inte några givna regler i konsten köpelag.

Köplagens uppgång - och fall

Lars Nylin