Åh, ett sånt guldparty

Lasse Anrell: Slaget är över och hela Jönköping firar – utom Mårts

Foto: lasse allard
”EN SAGA OM DRÖMMAR” Målvakten Stefan Liv och lagkaptenen Johan Davidsson – de två kanske största HV-hjältarna med SM-bucklan. ”Berättelsen om HV är en saga om drömmar. Ett lag med många hemmaspelare som ville uppliva minnena av 1995 när HV vann sitt första SM-guld. Peter Ekelund var med då, Stefan Liv stod i klacken, Johan Davidsson gjorde nåt litet byte. I alla fall på banketten”, skriver Sportbladets Lasse Anrell.
HOCKEY

JÖNKÖPING

Välkommen till Golgata, stod det på Färjestads hemsida inför matchen på långfredagen.

Det blev inte så.

Det blev påskdag i Smålands Jerusalem i stället med uppståndelse, en evig Liv och Hosianna Davidsson.

Jag är egentligen rätt trött på religiösa lustigheter om HV 71.

De känns en smula föråldrade. Men en sån här dag är de svåra att tänka bort. Färjestadsklacken slog ju dessutom fast att ”Ni har Gud på er sida era jävlar” så det är nästan omöjligt att låta bli.

Slaget är över. Utanför firar Jönköping, det är kortege, överfyllda tutande bilar och längs gatorna hälsar tusentals människor sina hjältar, krogarna är fulla, ölen flödar och människor kramar varandra och visar att ett SM-guld i hockey är större än nästan allt annat man kan vinna i Sverige.

Alla firar. Utom en.

Inne i tränarrummet hittar jag Pär Mårts.

Han sitter ensam med huvudet mellan händerna. Han ser nästan vädjande på mig. Jag vet inte om han vill att jag ska gå ut eller att jag ska prata med honom.

–Vad tänker du på, säger jag.

–Jag vet inte. Jag känner bara en tomhet. Jag är så van att skaka av mig matcher och tänka framåt men nu finns det inget framåt... jag känner bara... tomhet.

Det känns overkligt, någon sticker in huvudet och vill att Pär ska komma ut, det är dags för lagfotografering. Men han vill inte.

–Det är deras seger.

Mårts låter lite som Cratz

Han låter lite som Sören Cratz som också berättade om tomheten när Hammarby vann SM-guldet. Mårts säger att det är resan som är målet. Jag minns hur Mårts satt efter semifinalsegern över Frölunda och jag frågade honom om han vunnit nånting nångång förutom OS-guldet 94. Han ville inte räkna det, han var bara assisterande tränare då. Nej, sa han men hans ögon brann så som Mårts ögon sällan brinner, det fanns en morgondag, en ny match och en ny resa, en finalserie.

Nu har han vunnit. Han försöker gå fram och vara med på guldbilden – men går därifrån.

–Det är klart du måste vara, det vill dom, säger jag och hämtar en stol. Han kliver upp och någonstans i ena hörnan syns han liten som en försynt tjänsteande. Men han syns i alla fall.

Mårts del av HV:s guld ska ingen ta ifrån honom. Han har skapat lugn och balans i laget. Han har hållit nere hetsiga vinnartyper som Andreas Jämtin som var på väg att spåra ut under en period när media och supportrar ville att han skulle tackla sönder allt som rörde sig. Han har visat förtroende för ifrågasatta spelare som Stefan Liv när det blåste kring honom. Han har matchat Fredrik Olausson och Per Gustafsson hårt och det grymma backparet Loponen-Niskanen. HV:s försvar har varit ramstarkt. HV:s försvar har aldrig sviktat. Det avgjorde. Det gjorde Liv bra. Guld byggs bakifrån. Försvaret och Mårts är de första grundpelarna i det här guldhuset.

Det tredje är Stefan Liv.

<>Han blev historisk när han höll nollan för fjärde gången i ett slutspel på långfredagen. I går blev han ännu mera historisk när han höll fjärde nollan – i en finalserie om ett stort mästerskap. Jag undrar om det överhuvudtaget hänt nånsin nånstans. Det borde egentligen vara omöjligt.

Och ni såg själva på TV hur det såg ut. Jag har aldrig sett Färjestads spelare så hjälplösa, så tragiska, så uppgivna. De försökte, de anföll konstant och vann skottstatistiken i går med osannolika 33–19.

33–19, read my lips. Men de förlorade matchen med 0–5.

Orsaken heter Stefan Liv och maken till målvaktsspel i en finalserie går förmodligen inte att hitta. Stefan Liv visade att det finns hockeyspelare som kan ta kritik på rätt sätt. Han hade en usel säsong förra året och han fick veta att han saknar ett grundspel och litar för mycket till sin talang. Han jobbade på det – och han blev en bättre målvakt.

–Jag var så jävla dålig förra året, jag var jävligt revanschsugen i år, sa han i går.

Utanför fotograferas alla, de dricker champagne och de sjunger, det är deras kväll.

Jag står kvar med Pär Mårts. Han muttrar något men jag antar att bakom den bleka ytan finns en nästan hysterisk glädje. Han säger att han inte ska dricka nånting den här kvällen och det tar jag som ett tecken på att han vet att glädjen måste komma nånstans nångång om man bara väntar ut den, att ingenting ska få grumla den känslan när den väl kommer.

–Jag sa förut att det är skillnad på ett lag som har minnen och ett lag som har drömmar. Vi hade drömmarna, det var det som avgjorde, säger han.

En saga om drömmar

Jag tycker det låter som en sann berättelse. Berättelsen om HV är en saga om drömmar. Ett lag med många hemmaspelare – precis som hos Frölunda förra året – som ville uppliva minnena av 1995 när HV vann sitt första SM-guld. Peter Ekelund var med då, Stefan Liv stod i klacken, Johan Davidsson gjorde nåt litet byte. I alla fall på banketten.

Drömmar är alltid större än minnen.

Drömmar är allt det som idrotten lever på.

Den fjärde grundpelaren som det här guldet bygger på?

Förlåt om jag tjatar men jag tror ändå att det var den geniala kombinationen av Johan Davidsson och Anders Huusko som visade en sorts moralisk höjning av nivån i HV. Det var de som gick först i ledet i år och visade att HV på allvar kunde konkurrera med Färjestad och Frölunda. Det var kanske inte så många som trodde det i höstas. De fick hela HV att höja sin nivå ett steg. Hela laget följde efter eftersom de insåg att det vågade.

Att de vågade drömma.

Då spelade det inte så stor roll att Huusko gick sönder under finalserien. Det fanns andra som var beredda att höja sin nivå.

Som var beredda att infria sina drömmar.

Färjestad gjorde en bra finalserie och var en match från guldet. De borde vunnit på långfredagen men det gjorde de inte och de orkade inte mobilisera en gång till inför den sjunde matchen. De saknade fysiken i går, den hårdaste var Pelle Prestberg och det säger sig självt att med Pelle Prestberg som den tuffaste vinner man inga SM-guld.

Rannsakningens tid i FBK

I den envig jag skildrat hela finalen mellan Jönsson-Nordström å ena sidan och Davidsson-Huusko å andra sidan förlorade till slut värmlänningarna. Jörgen Jönsson gjorde vad han kunde men Peter Nordström tappade formen de sista matcherna.

I går var de båda närmast osynliga och utan det moraliska föredömet är värmlänningarna ett betydligt mera mediokert lag.

För Färjestad stundar nu rannsakningens tid. De måste få balans i sitt lag. Det måste bygga en stabil femma kring Mathias Johansson som får fart på hans centerspel, de måste få Pär Bäcker att hitta en roll. Eftersom Värmland inte producerar några nya talanger måste de verkligen ta tillvara de de har.

Annars förlorar Färjestad sitt hjärta.

Och sina drömmar.

Till sist: ändå en stor tanke till Färjestads klack. När de stod kvar långt efter matchen i går och skrek ”Grattis Jönköping” var det förbanne mig stor ödmjukhet som visar att det finns plats för drömmar i Värmland också.

Lasse Anrell