Blåvitt knockat — av Frölunda

Ingen i Scandinavium kan ha ångrat sitt val

HOCKEY

GÖTEBORG

En av de sista dagarna i september och kyliga höstvindar utanför Scandinavium kryper in under jackan.

Fler åskådare har följt Frölundas serielunk än IFK Göteborgs guldjakt och de som var i Scandianvium ångrade sig nog inte.

Foto: PRESSENS BILD
Martin Plüss hyllas av Christian Bäckman efter ett mål.

Promenerar hem över en allt kyligare parkeringsplats och tänker att snart fryser vattenpölarna och sen är väl julhandeln igång också. Hockeysäsongen är i alla fall här på allvar och Frölunda har den här kvällen inte bara klätt av Malmö, de har doppat skåningarna i en balja av förnedring och skickat dom söderut på en hemresa där de borde känna skam över en så usel sista period.

Vem i Göteborg mår inte bra av sånt, en vecka då Malmö FF trots allt har ett försprång på det allsvenska guldet?

IFK Göteborg vann visserligen på Gamla Ullevi men matchen var trist och själv var jag ganska nöjd på parkeringsplatsen, på väg hem, eftersom jag njutit av stora delar god hockeyunderhållning istället.

Viktigare för varje byte

NHL-stjärnorna i Frölunda blir viktigare för varje byte de gör - men framför allt imponeras jag av en annan lagdel. Inte backarna Antti-Jussi Niemi och Tom Koivisto, som båda lämnade isen med +4, inte heller trygge målvakten Henrik Lundqvist eller artisten Magnus Kahnberg som äntligen gjorde mål. Jag imponerades mest av förstakedjan, med Niklas Andersson-Jonas Johnson-Tomi Kallio, som visade de övriga vägen. Kallio gjorde två mål, Johnson ett och Niklas Andersson spelade fram till alla de tre plus ytterligare ett. Förstakedjan bär fortfarande som så många gånger tidigare ett Frölunda som på nytt ser ut att bli ett av seriens allra bästa lag.

Tror också att det var viktigt att samtliga tre femmor gjorde mål mot Malmö, att en ny kille som Martin Plüss fick utdelning och att Ronnie Sundin kunde beordra in pucken in mål, på ren vilja.

Nye tränaren Stephan "Lillis" Lundh kan sträcka på sig i båset.

Åtta mål framåt, alltså, men efter matchen sitter jag och stirrar i taket.

Saknar något.

Saknar upphängda tröjor med namn som CARNBÄCK, BROSTRÖM OCH BLOMÉ.

Tycker faktiskt att de har större anledning att hänga i Scandinaviums inre än några av de som redan finns där i dag.

Dags att hissa upp nya legendariska tröjnummer, Frölunda, även om det betyder att det blir lite trångt där uppe. Många tröjor i taket är ju ett fint kvitto på att den här staden älskar sina hockeyidoler.

En bra verklighetsflykt

Nattvinden biter tag i ett byxben och när jag sätter mig i bilen påminns jag om att det är tio år sedan färjan Estonia förliste. Minns tillbaka. Jag arbetade som radioreporter och var bland annat i Tallin och under kvällen efter tragedin, när jag återvänt hem till Göteborg, gick jag på hockey. Ville väl koppla bort mörka tankar. Färjestad var på besök och i deras omklädningsrum efter matchen lånade jag ut en penna till Jesper Blomqvist som kvällen innan med sorgeband på armen avgjort på Ullevi mot självaste Barcelona, i Champions League. Men vi pratade inte om hans mål på övertid, ingen i omklädningsrummet talade fotboll eller hockey, vi talade om Estonia och om de många hundratals omkomna.

Idrott är en bra verklighetsflykt, men högst tillfällig om allvaret tränger sig på.

Även den där hockeykvällen för tio år sedan var det kyliga höstvindar utanför Scandinavium, minns jag. Det var säkert kallt innanför jackan.

Tiderna förändras men ändå inte.

Thomas Tynander