TIDERNAS MÅLSKYTT

Daniel Alfredsson om att äntligen vinna något, tomheten efter guldet och att "nej" kan bli till "ja" till VM i Tre Kronor

Foto: Lasse ALLARD
Frölundas guldgosse I går fick Daniel Alfredsson vad han saknat - ett guld. Då skule det förstås firas på rätt sätt, med skumpa och cigarr.
HOCKEY

GÖTEBORG

Istället för våldsamma glädjerop syns bara en enorm lättnad i Daniel Alfredssons ögon.

Han ler inombords.

Han ler över att äntligen ha fått lämna isen som en vinnare.

- Nu är det gjort, säger han.

stor vinnare Daniel Alfredsson tröstade sin lagkamrat från Ottawa, Färjestads Zdeno Chara, efter slutsignalen. Sedan firade han med Frölundakompisarna med guldhjälm på huvudet.

Det har gått en timme sedan Niklas Andersson startade glädjeorgien i Scandinavium och Daniel Alfredsson sitter i ett omklädningsrum och blir sminkad inför Sportbladets traditionella guldbild.

Han säger inte så mycket.

Han pustar.

Och bara njuter.

- Ska jag vara ärlig så är jag helt jävla färdig. Den här dagen har varit den jobbigaste i mitt liv. Trodde aldrig jag skulle vara så nervös inför en hockeymatch, säger Daniel Alfredsson.

Tiden från det att han vaknade på morgonen fram till första nedsläpp blev en enda lång pina.

Affe försökte lugna nerverna.

Det gick inte.

- Jag försökte tänka på andningen, men det blev inte ett dugg bättre. Det var jättemärkligt, tankarna bara for omkring i huvudet och jag kunde liksom inte göra någonting åt det.

Daniel Alfredsson är 32 år gammal, han är lagkapten i Ottawa och en av världens absolut bästa ishockeyspelare, men Affe hade - fram till i går - inte varit med och vunnit någonting.

Tre DM-guld - i fotboll

Inte som ishockeyspelare i alla fall.

- Tre DM-guld i fotboll har jag, det ska man aldrig glömma, men som hockeyspelare har jag ingenting, eller rättare sagt hade ingenting, säger han med ett finurligt leende.

Inte undra på hans reaktion innan.

Nu fanns den STORA chansen.

-När jag hade gjort två byten släppte plötsligt allt. Jag var hur fokuserad och pigg som helst. Nervositeten bara försvann.

Du kunde tänka klart.

- Ja, absolut. Det var som vilken match som helst.

Det var det naturligtvis inte.

När Niklas Andersson sköt in segerpucken stod Daniel Alfredsson för första gången på isen som en segrare "på riktigt".

Glädjevrålet hördes ända upp på läktaren och när han tackade publiken var hans ögon glansiga.

- Jag har egentligen aldrig varit riktigt orolig. Klart att man har blivit påmind om det faktum att man inte vunnit någonting, framförallt av er journalister, men jag har ju många år kvar av min karriär och hade definitivt inte gett upp hoppet.

En klassisk fråga, hur känns det nu?

- Svårt att förklara. Jag är jäkligt lycklig, så klart. Samtidigt känner man lite tomhet. Allt tog slut så plötsligt.

- Våran kedja skulle in i bytet efteråt, men istället för hård kamp blev det bara" Ja, lättnad, typ.

Du är historiens bäste målskytt i SM-slutspel, men du fick inte avgöra.

- Nej, och det var väl bra, tycker jag. Niklas är den störste av dem alla. Han är Frölunda, på något sätt. Han är klubbens skäl och det var när han kom tillbaka som allting vände.

Nu ångrar du inte din comeback i elitserien?

- Skulle inte tro det. Nej, det har varit helt fantastiskt att få spela här hemma. Naturligtvis hade jag velat vinna Stanley Cup med Ottawa i år, men nu fick vi inte chansen på grund av lockouten.

Vad säger du om Frölunda modell 2004-05?

- Ett otroligt lag. Efter fem matcher i Frölunda-tröjan frågade jag Pebben på fullt allvar (Per-Johan Axelsson): "Med det här laget kan vi ju inte förlora, va?".

Öppnar för VM

Nej, det kunde inte Affe.

Han har gjort en fantastisk comeback i svensk ishockey och nu återstår den stora frågan:

Ska du spela VM?

- Nåja, jag har faktiskt inte tänkt så långt, men just nu känns kroppen ruggigt sliten. Men i morgon, så?

Och, blir det VM, då?

- Jag ska pratade med Bengt-Åke (Gustafsson) och Janne (Karlsson) i veckan och då får vi väl se"

Så det blir VM?

- Ha, ha. Nåja, jag kan inte säga någonting definitivt ännu. Jag måste också prata med grabbarna på andra sidan, men, men" Det verkar som det inte är så mycket förhandlingar just nu.

Så du spelar alltså VM?

- (skratt).

Daniel Alfredsson svarar ingenting, men av hans ansiktsuttryck att döma lär han inte bli svårövertalad att få med till vårens världsmästerskap i Wien.

Så nu blir det partaj ett tag?

- Ja, jag vet faktiskt inte om jag orkar festa så mycket i kväll. Man är helt slut, både fysiskt och mentalt. Det gäller att vara försiktig med sådant här.

Daniel Alfredsson fingrar på en champagneflaska och fortsätter:

- Under slutspelet har man inte ens kunnat unna sig en öl, allting har bara gått i ett och går man ut nu och slår runt vet man inte var det hela slutar.

Längtar du till morgondagens firande på Avenyn?

- Givetvis, förra gången Frölunda vann var det ju fantastiskt, har jag hört. Sådant vill man ju inte missa.

Daniel Alfredsson går tillbaka till Frölundas omklädningsrum - guldmålad - och han möts av jubel, mamma och pappa.

En av världens bästa spelare kan numera titulera sig svensk mästare.

Hans första titel i karriären.

Här är de fem bästa målskyttarna genom åren

Mer om SM-finalen:

Patrik Thornéus

ARTIKELN HANDLAR OM