Hur är det ställt när publiken går hem i sudden?

Peter Wennman: Var man rädda att missa Carola?

HOCKEY

LULEÅ

Det var naturligtvis så det måste sluta.

Eftersom inte Luleå kunde göra ett segermål mot Linköping eller Linköping göra ett segermål mot Luleå fick väl Linköping göra ett segermål mot – Linköping.

Självmål i femte perioden – har ni hört nåt snurrigare?

Man får väl säga tack, kanske.

Tack till LHC-backen Thomas Johansson som råkade styra in Johan ”Frallan” Franssons puck bakom sin egen målvakt, Fredrik Norrena, i en maratonmatch som aldrig ville avgöras.

Annars hade vi suttit där än.

Några av oss i media hade garanterat hoppats på en ledig lördagkväll, kanske rent av ”i afton samernas” på lämplig lokal, eftersom matchen började 15.00. Men se det gick inte, det. Mot slutet av den andra förlängningsperioden satt vi alla där med slutspelsskägg och åtta koppar kaffe i kroppen och stängda kiosker i Crap Arena och darrande underläppar och såg fram mot den hamburgare vi eventuellt skulle hinna få på Storgatan framåt midnatt.

Låg hockeytemp

Men det löste sig alltså till slut.

Så dags hade det redan blivit stora, gapande hål på läktarna, otroligt nog. Det var inte fullsatt från början, vilket är ett fiasko – men man kan ju undra hur det är ställt med hockeytemperaturen i Luleå när folk går hem under ett sudden death?

Var man rädda att missa Carola i Melodifestivalen?

Jag kan förstå de hundratals lulebor som struntade i matchen och ägnade den soliga, friska eftermiddagen till att åka skridskor på älven i norra hamnen, det såg verkligen helt underbart ut, men hur kan man lämna sitt lag i sticket mitt under förlängningen i en SM-kvartsfinal?

Nåja. Det är i alla fall 1–0 i matcher till Luleå efter det knasiga 4–3-mål som till slut trillade in bakom Norrena. Och det var väl stilenligt att det hela skulle avgöras på en freak accident efter allt annat absurt som inträffade:

Två matchstraff, båda för Linköping. En finne gjorde en dansk skalle på en svensk (Sami Torkki på Emil Lundberg) och Andreas Pihl (med begynnande five-o-clock-shadow) missade sin tackling på Thomas Koch så att det hela såg vårdslöst ut.

Det, plus en massa andra utvisningar, innebar oerhörda möjligheter för Luleå att avgöra i power play. Inte minst när man fick sju minuter i rad i den fjärde perioden. Men Linköping spelade det bästa penalty killing jag sett, tror jag, medan Luleå var patetiskt paralyserat. Hemmacoachen Slava Lener fick ta time out för att instruera spelarna hur man tar sig in i motståndarzonen med en man mer.

Slutspelsspöken

?Där var också inte mindre än tre tillfällen där domaren Thomas Andersson fick ta hjälp av videokameran för att se om det var mål eller inte.

?Vid ett tillfälle i femte perioden spelade Luleå ett byte med bara fyra utespelare på isen – ingen märkte nånting utom publiken.

?Det small i stolpar och ribbor åtskilliga gånger i en match som ena stunden var vansinnigt underhållande – och i nästa fullständigt oorganiserad.

Egentligen, och det här är oss emellan, var inget lag värt att vinna. Men berätta inte det för Luleå, som nu fick precis den start laget behövde för att kunna skaka om Linköping.

Coachen Roger Melin skrattade när jag frågade om han var orolig för gamla slutspelsspöken, för det var han ju naturligvtvis inte, men jag undrar jag...

Hans lika coole kollega Slava Lener har inga klockrena sudden-jokrar som Lasse Hurtig i sitt lag, men det ordnade sig i alla fall. Han måste emellertid få ordning på lagets power play, som var bedrövligt uselt trots två mål.

Jag frågade vad han tyckte om spelet i numerärt överläge och han svarade:

– Precis vad du tänker innerst inne, precis så.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM