Anrell: Lagmaskineriet tar Djurgården vidare

HOCKEY

Det var som om jag såg ett annat lag.

Djurgården är med stora, en smula­ linkande kliv, på väg upp; upp ur ­avgrunden och på väg mot slutspelet.

Fredrik Bremberg var i rampljuset efteråt – inte Moras poängkung Brendl.

Jag såg Djurgården–Mora redan för ett par månader sen.

Det var en av de sämsta hockeymatcher jag sett på åratal på den här nivån. Jag skrev en krönika om att om lagen i allsvenskan ville ha lite trevlig underhållning till sina julfester skulle de titta på den matchen på dvd – i väntan på kvalserien.

Sen dess har något hänt.

Mora har gått upp och ner, mest ner, men den senaste tiden har de hamnat i en lika sensationell som oväntad formtopp. 19 poäng på de senaste sju matcherna. Från en ­säker kvalplats hade de plötsligt häng på en slutspelsplats.

Moget spel med stor säkerhet

Djurgården var på väg uppåt när de hamnade i ännu en av de där obegripliga svackorna som alla bedömare inuti laget är överens om ser ut så här:

De vinner ett par matcher efter tungt och moget säkerhetsspel. Då tror de alltid att de är världsmästare och faller igenom mot ett lag av Malmös typ. Många tror att det är huvudstadens arrogans som brukar drabba Djurgården. När den känslan kommer glömmer de att hockey är hårt arbete, hjärta och smärta och disciplin.

Hans Särkijärvi hade sovit dåligt efter matchen mot Malmö där hans lag skämde ut sig i lördags.

Han borde nog egentligen inte ha sovit alls. Så dåliga och loja var Djurgården.

Men i går var det ett nytt Djurgården vi fick se. De tog i från start även om de var nervösa. 1,24 med spel fem mot tre gav inte ett enda skott på mål. Thomas Johansson var livrädd när han hade pucken. Efter en målvaktstavla kunde Mora ta ledningen.

Kvitteringen var en klassiker. Fredrik ”Linkan” Bremberg stod bakom mål och väntade och väntade. Just när man trodde han väntat för länge låg pucken plötsligt hos hans ständiga vapendragare Patric Hörnqvist som visade varför han är en av de största målskyttstalanger det här landet fått fram på åratal. Direktskottet var snabbare än Linkans passning.

Firad i Tre Kronor

I slutet av andra perioden hade Djurgården fått igång hela sitt lagmaskineri och det var då jag förstod att Djurgården kommer att fixa det här. I tredje perioden var det ännu tydligare. När Kristofer Ottosson och Nichlas Falk bytte plats med varandra började även de fungera. Ottosson gjorde sin bästa match på... ja, kanske på åratal. Där kan vi tala om sparkapital. Man glömmer ibland att Ottosson var en firad landslagsstjärna. Inte en destruktiv som Nichlas Falk, utan en elegant och en tekniker. Hans avslut fram till 2–2 i går höll världsklass.

Egentligen såg jag matchen som ett möte mellan elitseriens två poängkungar.

Pavel Brendl mot Fredrik Bremberg.

58 poäng mot 56.

En passare mot en spelare som knappt vet hur man passar.

Det skulle bli en match i matchen, ett riktigt party.

Tyvärr var en av deltagarna inte på festhumor. Kanske har Pavel Brendl haft lite för många målfester på senaste tiden, kanske var det en förklaring till att han verkade lida av alla målskyttars stora baksmälla; den som leder till att man plötsligt står fel i stället för rätt, när instinkten inte längre fungerar.

Bättre än sist

Brendl sköt knappt en vettigt skott på hela matchen.

I powerplay befann han sig nästan hela tiden i vänstra sarghörnet. Och är det nånstans där inte ens en högerskytt av Brendls kaliber gör mål så är det i vänstra sarghörnet.

Mora var bättre än senast. Men inte tillräckligt bra för Djurgården spelade stundtals en alldeles strålande hockey.

Lasse Anrell