Utbuat i sin egen arena – välkommen till 2000-talet

Anrel om Frölundas fiaskostart

HOCKEY

Frölundas publik buade ut sitt lag.

Jag trodde att det var ungefär lika otänkbart som en grisfest i Teheran.

I går såg vi ännu ett systemskifte i den svenska sportvärlden.  

Goa gubbar, inte hata – bara älska.

Banderollen i Scandinavium har funnits i åratal och den har varit en sanning och kanske också en ledstjärna för många för hur man stöttar sitt lag även i motgång.

Nu är det slut.

Nu är Frölundas publik trötta på att vara goa gubbar. Nu har de vaknat upp i den andra sportvärlden och tar inte skit – från sitt eget lag.

Välkommen till det osentimentala 2000-talet, goa gubbar.

Välkommen till världen där man ställer krav.

Det kändes lite i går som när Hammarbys fotbollspublik skämde ut sig och plötsligt visade sig vara som alla andra. Jag blev chockad när jag såg hur loja spelarna i Frölunda var. Tommy Salo hade redan bytts ut och det var ganska många som hyste en stark misstanke om att nyckelbensskadan var en välkommen lösning för en spelare som är tillräckligt rutinerad för att veta att nu var det dags för mediadrev igen.

Och är det nåt Tommy Salo inte vill bli igen så är det nog syndabock.

Det har han varit tillräckligt...

Nu efterträds han sannolikt av Björn Bjurling som spelar i Norge, men har en klausul som gör att han får gå direkt till elitserien. Han behövs. Frölunda behöver all hjälp de kan få.

Bjurling fick, vad jag förstår, en förfrågan redan före gårdagens Frölundafiasko...

Jag blev chockad av det jag såg i Scandinavium.

Jonas Esbjörs slog en usel puck som gick till icing vid 5–1. Han skrattade. Vad var det att skratta åt, Jonas? Jag såg inget kul. Inte publiken heller, är jag rätt säker på...

Jag såg Per Gustafsson göra 6–1 i powerplay. Ronnie Sundin stod med klubban i midjehöjd och tittade på. Han skrattade inte, som tur var. Det gjorde han rätt. Han hade inget att skratta åt.

Talanger ersätts med efternamn

Frölundas värvningspolitik i år har sett lite kantig ut.

De unga talangerna har ersatts med spelare vars meriter mer legat i deras efternamn än i deras statistik. Dragkedjan har ersatts med spelare som åtminstone i går såg närmast vakuumförpackade ut. Frölundas enda bra match hittills i höst var mot Färjestad. Frölunda stod upp bra men – och det är det viktiga i sammanhanget – de gjorde det därför att de inte behövde föra matchen utan kunde spela på kontringar.

Frölunda har i år gjort samma systemskifte som Djurgårdens fotboll och slutat försöka föra matcher och istället satsa på snabba omställningar. Det är en kapitulation inför verkligheten men det är kanske också en kapitulation inför den egna kunskapen. Lag som vill vinna guld måste kunna föra matcher. Frölunda kan det inte längre och nu väntar ännu en ödesmatch mot det pånyttfödda Skellefteå som tar emot på lördag.

Jag skulle inte vilja vara Stephan Lundh och Calle Johansson då.

Bekymrad över Calle

Det finns de i Hockeysverige i dag som säger att huvudskälet till Frölundas problem är att coachen Jan Karlsson saknas. Hans hockeykunnande var livsviktigt för laget. Jag vet inte. Jag är skeptisk till att Lundhs och Johanssons hockeykunskap skulle vara dålig, det låter osannolikt. Dessutom har Linköping ungefär lika stora problem. Knappt hade de utmålats som guldfavoriter efter första matchen så hamnade de i en jättesvacka – under Jan Karlsson.

Då är jag mera bekymrad över Calle Johanssons förmåga att förmedla sin kunskap till laget. Det finns tecken som tyder på att han har en otålighet som inte gagnar ett långsiktigt coachande. Hans utbrott mot domare Lärking kan nog vara en antydan om det.

Men att Stephan Lundh just nu misslyckas med att coacha och motivera sina spelare är ju uppenbart. Att hans spelare gå in i en ödesmatch som den mot HV 71 och blir fullständigt överkörda i första perioden är ju ingen annat än en skandal och borde nog vara anledning till avsked, bara det.

Att de sen fortsatte spela som om det var en vänskapsmatch gör saken bara värre.

Det är för dåligt, Stephan Lundh.

Det är skandalöst uselt, Calle Johansson.

Lever i en diffus framtid

Lundh sa inför matchen att bästa receptet just nu är segrar.

Jag talade med flera som leder lag i går och det var en allmän uppfattning att den typen av coachning snarare avslöjar att man inte lever i nuet utan i nån sorts diffus framtid.

Det som krävs är hårt arbete, blödande knogar, smärta, hjärta och en kärlek till klubben och deras fans – nästa byte.

Inte skratt och nojs och klubbor i midjehöjd.

Frölunda är illa ute. Sannolikt betydligt mer illa ute än de har en aning om.

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM