”NHL-stjärnor” lyckas sällan och strular ofta

Mats Wennerholm
listar elitseriens
bästa transatlanter

HOCKEY

Transatlanter och elitserien har sällan varit någon bra kombination.

Oftast stannar de inte mer än en säsong och lika ofta blir det strul och bråk längs vägen.

Minns Lee Goren i fjol och i höstas fick Charlie Cook lämna Modo och Daniel Corso försvann från Timrå.

Och Matt Murley – kommer han att spela i tre elitserieklubbar den här säsongen?

Byron Ritchie – bäste transatlanten enligt Sportbladets hockeykrönikör Mats Wennerholm.

Det är märkligt många kanadensare och amerikaner som ställt till det under sin tid i elitserien och inte lämnat några större avtryck efter sig.

Få blir publikfavoriter. Och de flesta sticker vidare redan efter en säsong. En sorts nödlösningar för elitserielag i kris. Det finns bara en transatlant som spelat i elitserien så många år att ha bli en rikskändis. Det var Tom Bissett i Brynäs, där han hann bli en av de stora i klubbens hockeyhistoria.

”NHL-stjärnor” – sällan stjärnor

Det spelar ingen roll hur långa meritlistorna är hos de som kommer hit, men de brukar oftast bara räcka till att sätta rubriken ”NHL- stjärna” när de landar. Men några stjärnor har de sällan varit.

Det är oftast de som blivit över när NHL-lagen gallrat i förråden och rensat ut andrasorteringen. De bästa kanadensarna söker sig då i första hand till Tyskland eller Schweiz, där deras spelstil passar bäst. De är också påfallande ofta småväxta spelartyper, då NHL fortfarande tittar mycket på storlek.

Ett romantiskt skimmer

Det är Mike Helber-storlek på de flesta, amerikanen som spelade i Linköping och sedan avancerade ända till klubbdirektör.

Bröderna Abbott är heller inga jättar, men ändå två spelare som med sin arbetsmoral blivit publikfavoriter både i Rögle och Luleå. Annars är elitseriens bästa transatlant Byron Ritchie i Modo. En av få som gjort skäl för lönen.

Det finns ett romantiskt skimmer runt kanadensiska hockeyspelare och villfarelsen att de ensamma kan lyfta ett lag. Så är det väldigt sällan.

Sanningen är väl att de passar ganska dåligt in i den ”svenska modellen”.

Å andra sidan kanske det är den svenska modellen det är fel på, där det spelas mer öst-väst än det mer publikfriande nord-syd nordamerikaner är vana vid.

Men försök räkna upp kanadensare eller amerikaner som varit storstjärnor i elitserien genom åren – och då räknar jag bort lockout-säsongen 2004–05.

Då räcker det med ena handens fingrar.

ARTIKELN HANDLAR OM