”Man grinar inte om man inte får spela – det är pinsamt”

HOCKEY

Han är tillbaka i Djurgården där cirkeln ska slutas.

Men för åtta år sedan slogs Nils Ekmans liv i spillror.

Vännen Roman Lyashenko begick självmord och kvar lämnade han en förvirrad svensk lagkamrat.

– Han var min bästa vän där. Det var jättetungt. Väldigt hemskt, säger Ekman.

14 säsonger, 12 klubbar och sex ligor får räcka.

När Nils Ekman lägger livet i flyttlådorna på hyllan gör han det med inställningen att Djurgården är sista hållplatsen – när han nu återvänt till klubben gör han det för att stanna.

– Det finns inte en chans att det blir en sväng till. Vi är färdiga med det. Jag och min familj har krigat på tillräckligt, säger Ekman.

Och kriga är rätt definition av Ekmans sejour i Europa och på andra sidan atlanten.

Karriären har varit framgångsrik på många sätt, men långt i från varit en enkel match. Han tvingades kämpa sig igenom tre tuffa säsonger i farmarligorna innan han fick chansen i NHL. Efter genombrottet åkte han på en svår skada, nobbades av NHL-klubbar och hamnade i Ryssland.

En av de känslomässigt tuffaste holmgångarna var säsongen 02/03. Han hade kontrakt med New York Rangers men blev nertvingad i farmarligan. I samma veva begick lagkamraten Roman Lyashenko självmord. Vännens plötsliga bortgång tog hårt på Ekman som inte är sen med att ösa hyllningar över sin saknade lagkamrat.

”Gudomlig spelare”

– Roman, ja. Han var min bästa vän där. Det var jättetungt. Väldigt hemskt. Det var en känslosam kille, kanske ingen riktig ryss på det sättet. Men självmord... Det är svårt att förstå hur man kan vara så deprimerad.

– Hans flickvän Natasha tror fortfarande i dag att det inte var självmord. De hade blivit kontaktade av rysk maffia, som ville att de skulle transportera hem en väska som de inte visste vad det var i. Det är klart att man kan spekulera hur mycket som helst. Men det går inte att komma fram till något. Och det var en gudomlig spelare. Herregud, vad skicklig han var. En riktig superryss. Han kanske inte tog för sig så mycket som andra, i början. Det fick han lida av. Men han var fortfarande väldigt ung och hade en jättekarriär framför sig. Om han hade levt.

Ekman har bara deltagit i ett VM plus att han noterats för en handfull mängd landslagsmatcher. Med det facit är Ekman något av en doldis för delar av hockeypubliken. Men de som har koll på stockholmaren vet vad han går för.

Stämplad riksbuse

Han har gjort sig känd för sin tuffa spelstil som gjort att han fått en stämpel som riksbuse.

I alla fall i Sverige.

Få kan ha glömt Ekmans oömma påkörning av Henrik Lundqvist i slutspelet 2002. Under lockoutsäsongen 2004/2005 var det dags igen. Då var det Timråkeepern Miika Kiprusoff som råkade ut för en krock signerad Ekman.

– Det är många som kommer ihåg de där målvakterna. Den målvakten jag kolliderade med under lockouten, Kiprusoff, då var det dessutom hans fel. Det var han som åkte ut och satte upp handskarna på mig.

Och den på Lundqvist?

– Nja, han var ju uppe på blålinjen och spelade. Vad skulle jag göra? Flytta på mig? Det gör jag inte.

Hur känns det att vara tillbaka hemma?

– Det är helt fantastiskt. Det har varit en rolig resa, allt man har gjort. Men att få njuta av hockey och sitt yrke, som man gör hemma, det kan man inte göra någon annanstans.

Sågar talangerna

Den rivige forwarden, som inte viker en tum rent verbalt, passar även på att ge hockeyns ungtuppar en känga.

De unga talangerna som åker över, misslyckas med att ta en plats och sedan vänder hemåt med svansen mellan benen, får knappast sympati av Ekman.

– Att åka hem mitt under en säsong och grina över att man inte får någon speltid... Det är pinsamt. Det gör man inte. Jag ska inte säga några namn. Men det är för mig pinsamt. Så gör man inte utan man krigar på.

ARTIKELN HANDLAR OM