2005 – ett pinsamt år för svensk innebandy

SPORTBLADET

2005 blev det sämsta året hittills för svensk innebandy.

Vi lyckades faktiskt inte vinna ett enda guld till innebandyns moderland.

Pinsamt?

Ja!

Att 2006 kommer att bli ett mycket intressant innebandy-år, med VM på hemmaplan som det stora, är helt klart. Att det finns fler länder än Sverige och Finland som aspirera på guldet gör att innebandyn nu kan krypa ut från sin lilla grotta.

Redan nu ska det första slaget avgöras, det har blivit dags för Europacupen som denna gång avgörs i tjeckiska Ostrava. De svenska hoppen är Warberg på herrsidan och IKSU på damsidan. Båda dessa lag har goda chanser att få lyfta den åtråvärda trofén men de är långt ifrån solklara favoriter.

Det var annat när Europacupen startade 1993, då handlade allt om de svenska lagen som sopade rent de första sju åren på herrsidan. Men det har som sagt hänt saker internationellt. Det blev tydligt i förra årets final, då schweiziska, Wiler-Ersigen, förnedrade Pixbo/Wallenstam, i finalen med hela 9-1.

Är det då svenska innebandy som blivit sämre än tidigare? Svaret är att de andra länderna gått framåt, medan vi svenskar står kvar på samma ställe som tidigare. Det är oroväckande för vår del men positivt för innebandyn.

Svidande förlustaffär

Att få delta i Europacupen låter väldigt glamouröst - men sanningen är att det är en svidande förlustaffär för de svenska lagen som "tvingas" delta.

Svenska mästarna Warberg har budgeterat ungefär 250.000 kr för sitt Europacup-äventyr, otroligt stora pengar när vi snackar innebandy. Skulle det gå bra för Warberg så kan de som max få 25.000 kr av det svenska förbundet i bidrag. Hallå! 25.000 kr när man får lägga ut 250.000 kr är en pinsam siffra när man ska representera Sverige i en turnering som är en angelägenhet för hela innebandy-Sverige.

För oss spelare är en Europacupseger något man vill ha på sin meritlista, inget mer. Det är faktiskt mycket större, svårare, och viktigare att stå som segrare när SM är avgjort.

Jag minns när jag var med och förlorade finalen i Europacupen 2003, på straffar mot Haninge. Det var inte så man fällde en massa tårar för det förlorade guldet. Det kan jämföras med när man förlorat en SM-final, då man gråter krokodiltårar i flera månader. Anledningen? Det är en avsevärt större merit att ta ett guld på hemmaplan med stentuff konkurrens, än att vinna en turnering som avgörs under fyra dagar med sviktande motstånd.

Min dröm är att vi skulle få något liknande som Champions League i fotbollen. Fler lag från de bästa länderna, sedan hemma och bortaspel fram till en slutlig segrare. Det skulle även vara ekonomiskt vinnande att gå långt i en sådan turnering.

Men som sagt det är en dröm. Så Warberg får sätta sig på bussen de 20 timmarna till Ostrava och slåss om en titel som nästan bara kommer att uppmärksammas om de inte lyckas vinna. Den som mår sämst av alla är förmodligen klubbens kassör som tvingas att betala kalaset.

Floppande toppmatcher

Här hemma rullar elitserien vidare med extra fokus på seriefinalen mellan Pixbo och Jönköping. Det är rätt märkligt med dessa toppmatcher - det byggs alltid upp en magisk förväntan inför drabbningen men ofta floppar matchen betänkligt. Detta gäller med än större tydlighet inom fotbollen. Hur ofta är det inte man har bänkat sig för lite god underhållning, för att sedan bli grymt besviken av det man få se. Ta Arsenal mot Manchester United senast. Jag åt inte ens upp mina chips, så tråkig var den.

2006 är också året då det är extra lätt att räkna ut sin ålder, när man som jag är född 1976! När man sprang runt på planen som kaxig tjugoåring, så fanns det inte en tanke att fortfarande lira när man var trettio, då är man ju gubbe!

Tittar man i laguppställningarna nuförtiden så vimlar det av spelare runtomkring trettistrecket. Har faktiskt ingen bra förklaring varför de äldre spelarna inte verkar vilja släppa taget om sporten. De enda anledningarna är nog – kärleken till sporten och att de äldre spelarna är överlägset bättre än de yngre.

Mig kommer dom nog att få släpa bort från planen, för 30 år är väl ingen ålder?!

Niklas Jihde

ARTIKELN HANDLAR OM