Zlatan, kriser och slagsmål

Niklas Jihde om veckans ”snackisar” i ny krönika

SPORTBLADET

Idrottsvärlden trummar på i högsta fart.

Det är slagsmål, måltorka, ljumskproblem och kriser på flera håll, i flera olika idrotter.

Det är action – det är underhållning.

Kan inte låta bli att bli förvånad när man läser att vår största idrottsstjärna Zlatan delat ut en blåklocka till lagkamraten Zebina.

Kan det verkligen stämma? Händer sådana saker i en av världens största och mäktigaste föreningar? Tydligen.

Även om vi aldrig kommer att få veta fullt ut vad som hänt i just det här fallet, så är det tydligt att det försiggår många underliga saker bland idrottens utövare. Jag tänker på när Ljungberg och Mellberg hade värsta wrestling-fighten inför VM 2002.

Det gick liksom inte att undvika att se att de båda stjärnorna inte delar hotellrum på landslagets matcher. Det konstiga är att jag, som idrottsutövare på elitnivå, i en närmast ideell sport, aldrig upplevt ett slagsmål mellan två lagkamrater. Tycker det borde vara större chans att vi ryker ihop. Alla har arbetat åtta timmar innan vi kommer till träningen och det är inte alltid en glamour och familjär stämning när vi tränar.

Visst har det brakat loss så att spelare skriker på varandra och slänger ur sig lite lagom otrevliga saker – visst har det knäckts klubbor och taktiktavlor genom åren! – men aldrig har ett handgemäng uppstått.

Varför är det så? Vi kan inte bara tacka den svenska kulturen för det, eftersom det var samma sak nere i Schweiz: inga bråk.

Nej, förmodligen är alla innebandyspelare gamla scouter eller stavas problemet: PENGAR OCH MAKT?

Okej, även jag förstår att det är ofantligt mycket större press på Zlatan, Ljungberg och Zebina, än vad det är på oss vanliga idrottare. Men att det går så långt som det gör i vissa situationer tror jag enbart beror på bortskämdhet och brist på respekt. Spelarna behandlas som ”kids” och behöver nästan aldrig ta ansvar (utom då att prestera inför miljoner människor när det vankas match) det gör nog att stubinen är kortare än på en kinapuff för vissa lirare.

Ett annat kärt ämne har varit alla kriser som dykt upp:

Hockeykris beroende på ”Foppas” skada.

Fotbollskris eftersom ”Henke” gick mållös från en Barcelona match.

Sedan har vi i AIK hamnat i kris, eftersom vi spelat tre matcher i följd utan seger. Journalister älskar kriser medan vi inom idrotter ser kriser som något som existerar utanför sportens värld. Tycker det är bättre att säga som det är istället – att det är dåligt helt enkelt.

Det är svagt av oss att åka på tre raka förluster, men att snacka om kris är att gå för långt. Skulle vi missa slutspel är det givetvis ett stort fiasko och då ska snacket givetvis få gå – men det är en lång väg kvar.

Något som är roligare för tillfället är att innebandybollen håller på att rullas runt och bli till en gigantisk snöboll – publiksnittet är hela 1160 personer. Wow! Vi har passerat både handbollen och basket och vi inom sporten höjer knappast på ögonbrynen för detta faktum, det var liksom väntat. Knappt hann dessa positiva siffror presenteras i Sportbladet innan nästa glada nyhet dök upp – SVT sänder matcher från varje slutspelsomgång.

Nyp mig i armen, sätt in en platta i axeln eller skjut ett svidande slagskott på låret, det är faktiskt sant!

Äntligen verkar det som om budskapet har nått ut – innebandyn är Sveriges näst största lagidrott och idrottsfolket vill se och läsa om innebandy. Nu återstår dock bara ett ”problem”, vilket är upp till oss på planen att lösa: leverera rolig och sevärd innebandy. Jag har sagt det förut och står fortfarande fast vid det, vi dödar ibland våran egna sport med segt och tråkigt spel. Ett exempel är vår match mot Råsunda. Första perioden var så lågt tempo och så många speluppehåll att vissa i publiken somnade eller gick hem. Innebandy är en ung och snabb sport, det ska vara action i den.

Nu när det blivit ordentligt mycket tuffare spel så måste vi se till att det blir fart i matcherna trots att sargen ryker i bitar 100 gånger per match eller att en spelare måste byta skor mitt under matchen! Det är små detaljer som måste fixas till om vi ska ta det steg som vi nu bjuds in till.

Min form är fortfarande rent bedrövlig och plötsligt är inte innebandy det roligaste i livet. Känner mig som en längdskidåkare som bara gnäller över dålig form. Kämpa!

Puh, det var tufft att förlora mot mitt gamla gäng Pixbo med hela 3–8. Har dock en känsla att vi kommer att mötas igen...

Niklas Jihde ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM

Innebandy