Våga stå på egna ben

...för ni lider fortfarande av komplex

Foto: Bildbyrån
SIKTAR PÅ SJÄTTE RAKA GULDET Anders Hellgård, Magnus Svensson och Niklas Jihde är på jakt efter en ny svensk VM-titel. Sportbladets Peter Wennman var dock inte imponerad av innebandyn. Nu hoppas han att Sverige förlorar finalen – för sportens skull.
SPORTBLADET

Visst är det galet att man kan sitta och glo på en plastboll och tänka på Kafka.

Den Pragfödde författaren ansåg att världen var absurd och alldeles obegriplig, och riktigt så långt vill jag ju inte sträcka mig när det handlar om innebandy.

Men det satt trots allt 6 400 människor i Globen och såg på när vuxna, vältränade, svenska män viftade med motionsredskap och sköt ett äggskal i nät bakom en knästående tjeckisk målvakt som faktiskt hette...Kafka.

Hur absurt är inte det?

Därmed tror ni att jag har anslagit just den ton som ni hoppats på (eller fruktat):

Att innebandyn är skit, att den är en pajassport, att den inte borde få finnas.

I så fall fegar jag ur. Nu.

Jag är inte beredd att vara lika kompromisslöst fördömande som när jag skrev en krönika under innebandy-VM för tio år sen.

Jag skulle fortfarande aldrig kunna gå på en innebandymatch på elitnivå, för herrar, om jag inte fick betalt.

Men ska vi gå på Kafka-linjen och prata obegripligheter så är det ju minst lika märkligt att se människor med stålskenor under fötterna åka på is och jaga en gummitrissa med träkäpp och slå varann på käften. För att inte tala om en rad andra sporter, till och med olympiska, som inte ens en idiot kunnat fantisera ihop. Balett med skidor på fötterna, till exempel.

Innebandyn får alltså finnas.

Innebandyn är på så vis inte knäppare än mycket annat.

Innebandyn har också blivit något större än jag trodde under den där vidriga TV4-hypen 1996.

Spännande - i 13 sekunder...

Men jag är alltså inget fan.

Jag satt i Globen i går eftermiddag när Sverige till slut kämpade åt sig en 4-2-

seger mot ett segt och oväntat bra Tjeckien och fick till sin VM-drömfinal mot Finland.

Det var spännande i exakt 13 sekunder.

Sverige hade gjort 3-0 bakom Tomas Kafka i den första perioden, och när det var dags för den nya tidens reklamavbrott, kallat power break, tog jag en power nap och sa till närmaste människa "väck mig när det är slut".

Det var så tråkigt att ögonlocken kändes tunga som bly, och inte var det många på Globens läktare som skrek så högt att jag ryckte till heller.

Men så fick Tjeckien nån slags knäpp i andra perioden och gjorde två snabba mål. Det blev rak rygg i stolen och en gnutta dramatik - innan Niklas Jihde direkt efter avslag gjorde 4-2 på ett drömpass från den utsökte bollbehandlaren Anders Hellgård.

Sen var det lika segt igen. Tredje perioden var en ren plåga.

Jag kom faktiskt på mig själv med att tänka: hoppas Sverige förlorar. Det skulle vara det bästa för den här sporten i stort. Det hela skulle inte längre vara ett självspelande svenskt piano (även om Finland kan vinna finalen i dag), det som behövs är dramatik, konkurrens och spänning i världstoppen.

Det är också såna gånger jag blir rätt förbannad på att innebandyn vägrar ställa sig på egna ben. Ständigt detta komplex, på samma vis som för tio år sen, och dessa optimistiska tjut (som om de i sig själva skulle försvara sportens existens):

"Innebandyn är Sveriges största inomhussport".

"Innebandyn är den mest växande sporten i världen".

”Innebandyn kommer att vara med i OS år 2020".

Inte förändrats så mycket

Men varför då ständigt hålla på och hänvisa till de idoler som man uppenbarligen försöker efterlikna?

Under tv-sändningen i går hördes kommentarer som "han är innebandyns Ronaldinho, han är innebandyns Roy Keane, han är innebandyns Tomas Holmström, han är innebandyns Tommy Samuelsson"?

Den sistnämnda liknelsen begrep jag inte ett skvatt av, men ni förstår vad jag menar: stjärnorna i den här sporten låtsas och tror att de är nåt annat, vilket var exakt vad jag skrev för tio år sen.

Jag ser nu, år 2006, jätteskickliga, vältränade killar (även om alla ser ut att vara stöpta i exakt samma långsmala form) som spelar snabbare och tekniskt mer utvecklad innebandy, med bättre material, men som fortfarande inte tycks ha funnit en riktig...själ.

När säger nån att "han är hockeyns Niklas Jihde"?

Innebandyn står fortfarande inte på

egna ben, det är min trista slutsats.

Jo, förresten, det gör den:

Tjejernas innebandy lever ett eget liv. Den har inte det gamla hockey- eller fotbollsoket att släpa på. För tjejer är innebandy bara innebandy - inget annat.

Jag har sett damerna i elitserien och haft stor behållning av äktheten i det spelet. Jag har sett min dotter spela med andra 11-åringar och imponerats av hur vissa lag är oerhört professionella redan i den åldern. Enda bekymret är de manliga tränare som försöker förverkliga sina drömmar och skriker order som om de vore coacher i NHL.

Jag vet inte, men Franz Kafka skrev en gång det som av många kallats "världshistoriens bästa novell":

Förändringen.

Innebandyn på landslagsnivå har inte förändrats särskilt mycket. Däremot läser jag i det trevliga Innebandymagasinet att antalet a-licenser sjunker som en sten i Sverige och att hårda tag måste till.

Jag hoppas Finland vinner i dag, det kan faktiskt vara svensk innebandys räddning.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM

Innebandy