”Ge oss fler matcher – då kan spelarna avlönas”

Niklas Jihde om penningkarusellen i ny krönika – bara på sportbladet.se

SPORTBLADET

Veckans snackis i innebandyvärlden har varit konkurshotet över en av Sveriges mest anrika föreningar, Jönköpings IK.

Smålandsklubben dras med hiskeliga – för att vara innebandy – summor i skulder, vilket ledde till att en av lagets stora stjärnor, Jakob Olofsson-Adelin, med omedelbar verkan lämnade det sjunkande skeppet.

Visst har det snackats om skuldtyngda klubbar tidigare, med färskt minne så dyker ett annat klassiskt lag som Balrog upp, men i Jönköpings fall verkar det vara ett riktigt djupt sår att täta till.

Nu har klubben dock löst förband på det mest ytliga delarna och klubben verkar överleva – men för hur länge?

Det har alltid varit väldigt tyst om att det förekommer pengar inom innebandyn, det är nästan som om det varit tabu att snacka om summor i innebandyvärlden. Jakob Olofsson-Adelin, som är en gammal räv i branschen, är egentligen den första spelaren i historien som tar upp ämnet. Jönköping frös spelarlönerna – plus att föreningen hade skulder från fjolåret till den trefaldiga världsmästaren.

Det blev för mycket och nu letar Jakob efter en ny klubb.

Det är solklart att det finns pengar i Sveriges största inomhusidrott (ja, den är större i antalet utövare än ishockey), men det är lika stor skillnad mellan innebandy och hockeylöner som det är mellan Ronaldinhos lönekuvert och en allsvensk fotbollsspelares.

Jag kan nästan garantera att 70 % av alla spelare i den svenska elitserien inte får en enda krona i ersättning. Innebandyn utövas inte för pengarnas skull, det är fortfarande glädjen och jakten på medaljer som styr – så hoppas jag i alla fall att det är.

När jag flyttade ner till Schweiz för ett par år sedan var det självklart för att en liten skattkista stod fylld med schweizerfranc – det var inte så att jag blev ekonomiskt oberoende, men ändå en drömtillvaro för en innebandyspelare.

Jag kunde arbeta halvtid, hade lägenhet, bil och mat betald av Grasshopper, vilket såklart innebar ett behagligt liv. Att det går att bli proffs och tjäna en slant även inom innebandyn är något som jag ofta säger till alla ungdomar som jag stöter på. De har placerat fotbollsskorna eller skridskorna på hyllan och vill satsa på den ungdomliga varianten av bandyn – självklart vill de bli proffs och tjäna pengar!

Tillbaka till elitserien. För mig är det rätt uppenbart att det inte går att avlöna en hel trupp när vi spelar elva hemmamatcher på en säsong. Visst, det kan bli sex fighter till som kassören kan räkna in om laget går långt i slutspelet, men faktum kvarstår – det är för få matcher, för lite publik och inga tv-rättigheter som ger feta inkomster till klubbarna.

Det krävs helt enkelt ett jäkla jobb från de eldsjälar som driver innebandyn framåt. Det är eldsjälarna, som drar in pengarna, som gör det möjligt att bedriva en elitverksamhet i klubben – det är de personerna man vinner titlar åt.

När jag flyttade hem från Schweiz (med min skattkista) så blev AIK min nya adress – inte för att det var mest pengar där, utan för att de kunde sy ihop helheten för mig och min fru.

Det fixades arbete och bostad. Visst, jag får lön för att spela och för att vinna titlar åt AIK – men det viktiga var att allt runt omkring kunde fixas.

Det är där jag tycker vi inom innebandyn har våra trumfkort – vi spelar för stoltheten över klubben vi representerar, inte för hur stor lönechecken är. De pengar som en svensk innebandyspelare kan tjäna, är precis som alla andra idrotter, genom personliga sponsorer.

På den marknaden är vi fortfarande små myror i jämförelse med de stora elefanterna inom ishockeyn och fotbollen – men myrorna rör sig även i den stacken.

Jag hoppas och tror att Jönköping reser sig från den här tuffa sitsen – för tänk om vi snart bara är elva lag i elitserien, vilket skulle innebära 20 matcher i serien.

AIK:s pojkar födda 1996 spelar ju fler matcher än så.

Niklas Jihde ([email protected])