Den finländska förbannelsen håller i sig...

Niklas Jihde i ny krönika – bara på sportbladet.se: ”Nej, jag ska inte sluta”

SPORTBLADET

Så var det avklarat – medaljen som saknades i byrålådan ligger nu fint placerad bredvid VM och SM-kompisarna.

AIK är världens bästa klubblag i innebandy, vilket är mäktigt även för en förening som upplevt så otroligt mycket sedan starten 1891.

Det var dock många om och men innan bucklan och medaljerna delades ut inför den snopna Varbergspubliken i söndags....

Det som har fastnat mest på min näthinna är den finländska förbannelsen, som helt klart existera inom den här sporten. De lyckas helt enkelt inte vinna de viktiga matcherna.

Det är ett faktum som det nu finns tonvis med bevis för under innebandyns relativt korta livstid. Okej, 2001 är ett historiskt år för finländarna, det var då som Helsingfors IFK plockade hem den hittills enda internationella titeln på herrsidan för vårt östra grannland.

Vad som är otroligt förvånande är att det inte blivit fler titlar - detta eftersom det finländska landslaget inte förlorat en enda match under ordinarie tid mot oss i det svenska landslaget sedan VM 2004.

Vad som står helt klart är att de finska spelarna är minst lika bra som oss, men de lyckas inte prestera när det väl gäller – eller är det helt enkelt så att det vilar en förbannelse över finsk innebandy.

Espoon Oilers var det finska bidraget till Europacupen, som avgjordes i Varberg. Tillsammans med oss och Warberg var de solklara favoriter till att vinna mästerskapet. För att vinna en internationell turnering krävs det en oerhörd smart coachning.

Detta eftersom det ska avverkas fem matcher på lika många dagar, vilket är oerhört påfrestande både fysiskt och psykiskt. När den avgörande gruppfinalen mellan AIK och Espoon skulle avgöras sent på fredagskvällen, som de snälla arrangörerna placerat in den på, valde våra tränare att ställa över fem landslagsspelare.

Helt plötsligt hade det dykt upp en jättemöjlighet för det finländska laget att vinna gruppen, vilket hade inneburit en betydligt lättare semifinal i form av Alligator Malans från Schweiz. Ett stolpskott när det återstod 15 sekunder hindrade dock finländarna från den möjligheten...

Det var förstås väldigt imponerade av vårt lag att besegra finnarnas bästa lag under de förutsättningarna, vilket gav oss en hyfsat enkel resa fram till finalen.

De regerande mästarna, Warberg, skickade sedan ut Espoon i den andra semifinalen efter stor dramatik. Espoon hade en boll inne precis i slutskedet, målet blev dock inte godkänt eftersom tiden ansågs ha passerat 20.00.

Protester och vilda diskussioner uppstod, men faktum kvarstod: Espoon var utslagna. Snacka om förbannelse.

Det var sedan underbart att få besegra hemmalaget Warberg i en mycket bra final. Tycker att vi helt klart var det bättre laget denna afton. Stor del i denna seger hade våra coacher som vågade ”gambla” och vila spelare under turneringen, vilket gjorde att vi hade lika lätt ben som Kajsa Bergqvist brukar ha när hon hoppar höjd.

Det avgjorde helt klart till vår fördel.

Har naturligtvis fått otroligt många grattis efter segern. Följdfrågan har nästan ständigt varit att nu är det väl dags att lägga plastklubban på hyllan, eftersom det inte finns något mer att vinna. Men det gör det ju!

Det finns mängder med SM och VM-guld som fortfarande vänta på att delas ut. Varför tror ni att en sådan som Peter Forsberg fortsätter att plåga sig själv, trots mängder av skador – inte är det för pengar i alla fall. Att jag ska fortsätt med innebandy är naturligtvis inte heller för pengarnas skull, där har jag valt helt fel idrott, utan det är för äran att samla guldmedaljer.

Det är en sådan grymt mäktig känsla att få vara med i ett lag som spelar hem ett guld. Att få se vad det betyder för alla runt omkring laget, gör att jag brinner för att jaga ännu fler medaljer av den ädlaste valören.

Så innebandyvärlden får dras ett tag till med den gamle smålänningen. Mot SM-guld 2007!

Niklas Jihde ([email protected])